Bloggrecept för Almedalen
• 3 dl innehåll
• 2 dl reflektion
• 1 dl professionalitet
• 1 msk förnuft
• Krydda med personlig touch efter smak
Almedalsveckan. Det är ju bara partiledartal. Förutom politiker så är det bara journalister där. Inga ämnen som intresserar vanligt folk. Gratis är gott, så branschfolk dricker sig galna på gratisfester. Ett stort jippo där alla slåss om uppmärksamheten. Så är det mingel och folk som vill synas och se kändisar. Bara yta. Det vet ju alla.
Visst är Almedalen allt detta; partipolitik och media och organisationer och människor och frågor som slåss om uppmärksamhet. Media är där och kändisar i massor. Yta och gratisfester (som jag inte är bjuden på). Men framförallt finns massor, massor med innehåll!
Problemet är att media inte visar allt detta innehåll. TV och radio direktsänder och tidningarna rapporterar, men mikrofoner och kameror är riktade mot partiledarnas tal och det som sticker ut, som [[Gudrun Schyman|Gudrun Schymans]] pengabrasa 2010 och [[Christer Fuglesang|Christer Fuglesangs]] homeopatiattack 2011.
Seminarierna, utställningarna och alla möten. Här finns något för alla som är det minsta intresserade av samhället de lever i. Och det är därför som social medier är så viktigt för Almedalen – att rapportera om allt det som händer där som inte traditionella medier bryr sig om!
Ta därför 3 dl innehåll, det är stommen, mjölet i brödet. Att skriva för skrivandet skull blir inte bra läsning. Få saker irriterar mig som bloggläsare så mycket som att söka på ett fenomen, hitta till en blogg som tagit upp det, för att upptäcka att bloggaren bara talar om att fenomenet finns. Punkt. Ingen fördjupning, information eller annat. Vi vill ha något mer än att bara veta att det finns. Att tala om att det varit ett seminarium om X är inte särskilt intressant. Vad hände på seminariet? Vad sas? Välj ämnen du vill skriva om, snarare än vad du tror andra vill läsa, det är då du orkar fortsätta skriva. Det finns människor därute som är intresserade av samma sak, och nätet är en bra mötesplats. Innehållet hänger också samman med varför du vill skriva – vad du vill att fler ska få reda på. Dessutom ökar ju chansen att det är intressant att läsa. Att låta en skräckfilmsfantast recensera en romantisk komedi blir sällan bra.
Till innehållet lägger du 2 dl resonemang och reflektion. Har du en ståndpunkt, så utveckla den. ”Sossarna suger”, är inte givande att läsa. ”Sossarna suger, därför att…”, kan vara läsvärt. Man kan absolut framföra åsikter, bara de underbyggs. Resonera och reflektera.
Till detta 1 dl professionalitet och subjektivitet. Personliga vendettor och hangups, kan möjligen bli underhållande läsning. Men då måste skribenten tala om att det är just detta. Visst kan man blogga subjektivt, är man partipolitiskt aktiv och övertygad, så är det professionellt att visa sin subjektivitet. Journalister ska vara granskande och neutrala, men ingen kan vara helt objektiv. Ibland kan det vara professionellt att vara subjektiv, bara man talar om det. Det kan finnas många och bra anledningar till att vara anonym. Enligt en av retorikens grundregler så är avsändaren starkare som budskap än budskapet i sig. Ett skräckexempel är mikrobloggaren Horatio Hornblower. Dold i anonymitet skriker hen ut åsikter som inte är underbyggda.
Ingrediensen professionalitet hör ihop med moral. Tillsätt 1 msk förnuft i degen. Finns det någon anledning att föra vidare skvaller? Fyller det någon funktion att skriva om privatpersoner? Själv skriver jag gärna om människor, om det handlar om sådant som är publikt. Jag kan också skriva om närstående, men då kollar jag att det är OK med dem.
Till sist är det dags att smaksätta. Krydda med personlig touch. Man behöver inte vara privat, men gärna personlig. Som åhörare och läsare är vi ofta intresserade av den som kommer med budskapet. Att skriva något om dig själv i bloggen är inte alls fel, och att skriva på ditt sätt är helt rätt. Kanske är du rolig, personlig, innerlig, nördig eller något helt annat. Skriv på det du sätt du själv uppskattar.
Nu låter det säkert som att jag själv är en väldigt strategisk bloggare. Det är jag inte. Jag började blogga för att jag ville imponera på en möjlig arbetsgivare (och nej, jag fick inte jobbet). Jag är inte tekniknörd och lever inte mitt liv genom sociala medier. Min blogg skulle säkert bli mer läst om jag specialiserade den mer på ett av mina ämnen, som retorik eller ledarskap. Men jag tycker att det är gränslandet som är roligt. Jag borde skriva oftare men har bestämt att det inte får bli tvång, bloggandet måste vara roligt för att jag ska fortsätta. Jag borde länka till hetare ställen för att få fler läsare och skriva elakare och klatschigare för att locka. Men jag bryr mig inte om antalet läsare, hellre rätt läsare.
Bloggandet har fått oväntade, bra effekter. Min familj, släkt och vänner har börjat förstå och bli mer nyfikna på mitt arbete. Jag har inte alls skrivit med dem i åtanke och inte tipsat dem, men de har i alla fall hittat dit, och till min förvåning också läst. Jag har dessutom själv nytta av min blogg som en minnesbank. Det är roligt att skriva och publicera snabbt, till skillnad från akademiska artiklar som tar år. Till sist har bloggen har gett mig värdefulla kontakter som i sin tur lett till bra möjligheter.
Vi ses på Almedalen – och på nätet!
* * *
[[Lena Lid Falkman]] är ekon dr från Handelshögskolan i Stockholm och hennes doktorsavhandling ”Ledarskapande retorik” om FN är prisbelönt både i USA och i Europa. Hon ser bloggandet som en del av den tredje uppgiften som forskare; att delta i samhällsdebatten. Lid Falkman forskar nu om retorik och ledarskap genom sociala medier. En av fallstudierna handlar om Almedalen. I det projektet undersöker hon samspelet mellan medier, sociala medier och det som händer i Almedalen. Dessutom letar hon förklaringar på gåtan om vad som ”slår igenom” varje år. 2011 utsågs hon till Årets Almedalsbloggare 2011. Bloggar på lenalidfalkman.se och twittrar på @LenaLidFalkman.
