Politik och politikerbevakning på riktigt

Vår resa fortsatte genom USA och tog oss via Greensboro, North Carolina och sedan till Columbus, Ohio. Det var en fantastisk biltur på över 130 mil som gav oss alla en insikt om hur stort och olikt det här landet verkligen är.

Längs motorvägen såg vi hur landskapet förändrades, från tropisk luftfuktighet, palmer och ständig grönska i Florida, via enorma bomullsfält till stora skogslandskap som skiftade i färger mellan grönt, gult, orange och brunt. Det var inget annat än en fröjd för ögat. Inte bara landskapet förändrades, så gjorde också människorna och kulturen som mötte oss. Vi i min bil passade på att ta så många avstickare och sidovägar vi bara kunde, för att hitta någon riktigt liten lokal pärla till restaurang eller pub. På så vis undvek vi dieten som erbjöds via motorvägarna som bestod av McDonalds, Wendys, Burger King, Waffle House, Taco Bell och KFC. På vägen till Greensboro, i ungefär mitten av ingenstans, då vi kört vilse på småvägar i flera timmar bland bomullsfält hittade vi tillslut en liten restaurang. Den visade sig vara driven av baptister. Det var en upplevelse.

Medan vi körde under kvällen ställde vi in bilradion för att lyssna på vicepresidentdebatten och till vår glädje fick vi höra Joe Biden köra över Paul Ryan totalt. Vicepresidenten var allt som presidenten inte varit i den första debatten. Nu kände vi volontärarbetare oss ordentligt taggade igen. Sent på natten anlände vi till Greensboro, dagen efter skulle kampanjadet börja tidigt. Det hindrade dock inte hela resesällskapet från att göra ett studiebesök hos omtalade Hooters, som låg precis bredvid vårt budgetmotell Super 8. Öl, lättklädd personal, sport, våld och fet mat. Ett vinnande koncept för att locka dit de typiska besökarna – män. Det kändes verkligen så amerikanskt. För danskarna var det dock ingen ny upplevelse, då Hooters redan finns i Köpenhamn.

På morgonen dagen efter tog vi oss in till ett kampanjkontor som låg på andra sidan av stadens centrum. Några av oss gick vilse, och hamnade helt plötsligt i en kristen demonstration med tusentals människor som tågade längs gatorna för att uppmärksamma Moder Marias goda gärning. Helt plötsligt flankerades demonstrationståget av personer med blå tröjor och knappar som i blixtfart sprang igenom folkmassan och delade ut knappar, klistermärken och ballonger. Vi hade hittat vårt kontor. Organizing for America – North Carolina hade självklart passat på när så många människor var i rörelse.

I North Carolina har Obama-kampanjen lyckats riktigt bra. Man har organiserat fler än någonsin och slagit alla rekord när det kommer till att registrera väljare. Ändå ser det ut i opinionsundersökningar som att det kanske inte är tillräckligt. Demokraterna vann delstaten 2008, efter att inte vunnit en nominering här sedan 1976. Man hoppas att den starka volontärinsatsen ska hjälpa dem ta hem nomineringen också i detta val. Vi fick hjälpa till med att knacka dörrar i olika områden. Riktigt nedgångna arbetarklasskvarter, typisk amerikansk medelklass och även i de riktigt fina kvarteren.

Efter den dagen hade alla på resan riktigt goda (och en del dåliga) minnen och historier om människor de mött och de samtal de haft. På kvällen tog vi en öl med de lokala kampanjvolontärerna, de berättade vilken otrolig medvind de känt de senaste månaderna och om vad Obamas kampanj egentligen handlar om: ”pitch the ball, then punch it”. Innebörden skulle förstås i och med att hela deras stora arbete och organisering handlar om att bygga upp en stor volontärskara, samtidigt som man uppdaterar och rensar sina listor från övertygade demokrater och republikaner, för att de sista dagarna knacka alla dörrar och ringa alla dem som man verkligen måste få till vallokalerna.

Det är ett sätt att kampanja anpassat för en amerikansk kontext, något som är väldigt spännande att ha fått insyn i. Jag är starkt imponerad över den här kampanjorganisationen och alla de fantastiska människor som verkligen brinner för att volontärarbeta. Som JT som lånat ut sitt hus för kampanjens förfogande. Eller Rebecca som arbetat på kampanjen sedan 2011. Människor som brinner för att förändra. Människor som tror på att engagemanget kan avgöra allt. Människor som vet att det inte räcker med att bara kräva förändring, man måste också vara en del utav den.

Resan tog oss sedan via universitetsstaden Athens i Ohio. Vi hade återigen fått det otroliga beskedet att president Obama skulle ha ett rally dit vi skulle. Men inte nog med det, utan även den tidigare presidenten Bill Clinton och Bruce Springsteen skulle uppträda medans vi var i krokarna. Vi var självklart helt upprymda. I den mysiga och ungdomliga staden hämtade vi ut våra biljetter till rallyt som skulle vara dagen efter, och åkte vidare till Columbus.

I Columbus så mötte vi två danskar som volontärarbetat i staden sedan flera månader tillbaka. De var ansvariga för varsitt lokalkontor, och vi delade upp vår stora grupp mellan dem för att sedan ha en tävling. Flest knackade dörrar skulle vinna, och förlorarlagets dansk skulle själv behöva knacka 500 dörrar de kommande dagarna. Mitt lag vann efter en lång dag, med resultatet 2000 knackade dörrar. Att knacka dörr flyter vid det här laget på rent av sig själv. Området jag gick runt i var idylliskt, oändliga gator med stora hus med flera bilar, hundratals amerikanska flaggor och till och med örnar som cirkulerade i mängder. Här om någonstans hittade jag den mytomspunna amerikanska medelklassens stereotyp. Många tänkte rösta på Obama, men flertalet var också redan orubbliga republikaner. En mix man kunde förtälja i förväg på de blandade husskyltarna för de olika kandidaterna. Efter en dag full av dörrknackning begav vi oss in till stan för att se presidentdebatten på en fullsatt biograf. Ett koncept vi helt klart borde sno hem till Sverige.

Vi återvände dagen efter till Athens för att återigen köa i flera timmar in till rallyt. Säkerheten och organiseringen inför dessa är imponerande och omfattande. Tillsammans med 10 000 studenter fick vi sedan se presidenten berätta om varför vi behöver fyra år till av demokraternas politik. Den här gången var presidenten full av anekdoter från gårdagens debatt, och bland annat skämt om ”binders full of women” återkom flera gånger blandat med omedelbar allvarlighet då han pratade om republikanernas vilja att inskränka på aborträtten.

Evenemanget var en riktig folkfest i denna lilla universitetsstad och stämningen var euforisk. Nu fick vi för första gången också se en tradition vi fann lite sektliknande. Den då man svär the pledge of alligence, en slags ritual då alla stirrar ned i marken, tar handen på bröstet och mumlar något ohörbart om att man svär USA trohet och stöd. Direkt efteråt kom nationalsången, och med 10 000 personer som stämmer in i bakgrunden av kvällssolen är det en oerhört stark upplevelse.

Ohio är valets viktigaste delstat, och båda kampanjerna satsar stora resurser i delstaten. Efter Athens och Columbus så fortsatte vår resa sedan till Parma, där vi fick se den tidigare presidenten Clinton uppträda tillsammans med Springsteen. Känslan var helt enkelt obeskrivlig efter att ha sett dessa båda legender.

Jag såg på Twitter att João Vale de Almeida, EU:s ambassadör till USA, var på plats under Springsteens konsert, och frågade om han inte ville ta en bild med oss unga européer. Då han självklart måste vara neutral så möttes vi utanför för en gruppbild med förklaringen att vi firade att unionen fått Nobels fredspris.

Efter konserten packade vi bilarna och började resan mot Pittsburgh, Pennsylvania. Jag började misstänka att jag åkt på influensan likt några andra i vårt sällskap och längs vägen kom de första rapporterna om att en slags storm var på väg…