Jimmie Åkesson och maktstriden inom Sd

Många verkar genuint förvånade över att motståndet mot [[Jimmie Åkesson]] kommer när intresset för Sverigedemokraterna är som störst.

Linda Eriksson skriver t.ex. i Fokus:

Paradoxalt intensifieras alltså den interna striden samtidigt som partiet har rekordhöga opinionssiffror. På ena sidan står en skadeskjuten partiledning, som i det toppstyrda partiet redan är överbelastad med arbete. På den andra en hungrig opposition som stärks alltmer.

Men alla borde insett att något inte stod rätt till när partiledningen tidigare i år försökte lansera [[Paula Bieler]] som alternativ till ordförande i ungdomsförbundet SDU.

”Nationalisten” [[Gustav Kasselstrand]] vann en överlägsen seger med trettionio röster mot tio.

Antingen var detta bara ett desperat försök att kasta grus i ”nationalisternas” maskineri eller en gigantisk missbedömning från partiledningens sida om sin egen förmåga att påverka händelseutvecklingen. Troligtvis lite av varje.

Oavsett vilket är alltid intresset för att intrigera konstant bland ideologiska motståndare. Det minskar inte nödvändigtvis bara för att partiet växer i opinionen. Tvärtom.

Ett parti som hamnar mellan 7-11 procent är alltid betydligt intressantare än ett som inte ens registreras i opinionsundersökningar.

Om inte annat för att en framgångsrik partiledare riskerar att cementera sin maktposition när det går bra. Om motståndarna inte agerar snabbt riskerar man hamna på historiens skräphög.

Inom alla partier finns alltid falanger som tycker sig vara mer ideologiskt renlärig än sittande partiledning.

Vad som utmärker dessa falanger är att de alltid tror sig kunna förbättra opinionssiffrorna. Alternativt bryr man sig inte om opinionen så länge man bara får sätta sin prägel på partiet.

Sverigedemokraternas interna problem påminner om kristdemokraterna under [[Alf Svensson]]. Svensson – precis som Jimmie Åkesson nu – var alltid populärare än sitt parti.

Inom kristdemokraterna tilläts aldrig någon ledargestalt växa till sig i skuggan av den store ledaren. Att försöka synas för mycket sågs per definition som något högst suspekt.

Resultatet av kristdemokraternas bristande framförhållning ser vi i dag. Ett blekt ledargarnityr med opinionssiffror i fritt fall.

Det unika med [[Erik Almqvist]] var att han som ekonomiskpolitisk talesperson på ett naturligt sätt tog plats p.g.a. sina uppenbara kvalifikationer. (Eriksson skriver att den nu avlidne [[William Petzäll]] en gång sågs som en potentiell partiledare. Om detta är sant illustrerar detta bara hur tunt det är på talanger inom partiet.)

Vad borde då partiledningen göra i dagsläget?

Med en hängiven ideologisk motståndare finns det bara en väg framåt. Och det är att se till att vinna maktstriden. Eriksson igen:

Sedan förra valet har 267 sverigedemokrater lämnat sina uppdrag i kommunfullmäktige, enligt Expo. Och källor inom partiet säger till Fokus, att partiledningen har en plan att inom ett par veckor rensa ut ett tiotal personer på en och samma gång, som ett resultat av policyn om nolltolerans. En åtgärd som inte väntas få några applåder av den interna oppositionen.

Ett säkert tecken på att man har kompetensproblem inom partiet är att [[Johnny Skalin]] nu tillfälligt ersätter Almqvist som ekonomiskpolitisk talesperson. Samma Skalin har tidigare petats från just denna post.

Frågan är om en skadeskjuten Jimmie Åkesson klarar av att hantera sina ideologiskt motiverade motståndare när kompisgänget närmast honom så kraftigt har decimerats.

(Inlägget publiceras parallellt på The Campaign Dossier.)

Kommentera