När [[Magdalena Andersson]], ekonomisk-politisk talesperson, intervjuades av Veckans Affärer ville hon inte kännas vid någon socialdemokratisk identitetskris.
”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”
Men när man nu läser riktlinjerna till det som nu ska bli det nya socialdemokratiska ”framtidspartiet” är det svårt att inte se det som ett försök att ge partiet en ny fräsch framtoning.
Dokumentet Framtidspartiet i svensk politik genomsyras av en from förhoppning att den långa ökenvandringen under [[Mona Sahlin]] och [[Håkan Juholt]] snart måste vara över.
Samma sak gäller debattartikeln i Dagens Nyheter där Stefan Löfven m.fl. introducerar framtidsarbetet för den breda allmänheten:
För det första: Vi inför principen ”var fjärde ung”. Under nittiotalet gick Socialdemokraterna före med att införa varannan kvinna på listorna. Det hånades då – men i dag vet vi hur det stärkt jämställdheten i svensk politik. Nu går vi vidare med att minst 25 procent av kandidaterna på valbar plats bör vara under 35 år.
För det andra: Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater.
För det tredje: Vi ska placera oss mitt i samhället genom en ny strategi för fler samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället.
”Gör din plikt – kräv din rätt” är grunden för våra politiska lösningar. Det bygger på att var och en gör rätt för sig, arbetar eller utbildar sig. Och att både samhället och näringslivet tar sitt ansvar för välfärden och skapar förutsättningar för utveckling och ekonomisk tillväxt.
Man kan hoppa över upplysningen att partiet vill bli mer öppet och få en bättre ”rekryteringsprocess”. Sådant hör till vardagen oavsett parti. Önskan om fler unga och fler kvinnor är inte heller direkt revolutionerande.
Kärnan är snarare tredje punkten. Vad man insett är att man måste formulera en strategi för att återta rollen som statsbärande parti.
Vill man nå ut brett i väljarkåren kan man inte bedriva en politik som marginaliserar stora delar av allmänheten. Åtminstone inte om man vill vinna val.
Att arbetet skett med [[Carin Jämtin]] som partisekreterare får väl snarast ses som ett bevis för att det faktiskt går att lära gamla hundar att sitta.
Det var Jämtin som under sin tid som som oppositionsborgarråd i Stockholm föreslog butlertjänster i tunnelbanan och könsneutrala toaletter.
Hon fick symbolisera försöket att snäva in målgruppsarbetet till så smala segment av väljarkåren att partiet tappade fokus på medelsvensson.
Inte konstigt att Löfven nu känner behov att ständigt upprepa mantrat jobb, skola, innovationer.
Detta gör han inte för att det skulle vara speciellt originellt. (Utan konkretiseringar låter det mer eller mindre som regeringens politik.)
Snarare handlar det om att partiet måste återta sin position i de vuxnas värld. Seriositet är vägen till väljarnas hjärtan. Speciellt i oroliga ekonomiska tider.
Ska man vinna valet måste man fokusera på ett budskap som väljarna uppfattar leder till ökad tillväxt, fler jobb och därmed indirekt också till ökad trygghet för den enskilde. Tilltalar man den breda massan når man också smalare särintressen. It’s not rocket science!
(Inlägget publiceras parallellt på The Campaign Dossier.)
