Desperata människor gör desperata saker. Detsamma tycks gälla partier. Och för centerpartiet tar det sig alltmer destruktiva uttryck.
Att kristdemokraterna hamnat under riksdagens fyraprocentspärr hos Ipsos och Novus förvånar inte. Partiet ligger numera oftare under än över spärren.
Men det är inte bara [[Göran Hägglund]] som har problem. Mer förvånande är att centerpartiet med sina 3,4 procent hos Ipsos hamnar under kristdemokraterna som får 3,5 procent.
Det är den lägsta siffran sedan partiet under [[Lennart Daléus]] fick en bottennotering på 3,2 procent i oktober 2000.
Man skulle kunna viftas bort det hela som en anomali om det inte var för att partiet redan tidigare har hamnat under spärren hos YouGov (3,8 %) och Demoskop (2,9 %).
Centerpartiet presenterade den 18 december sitt förslag på nytt idéprogram. Dokument är det närmaste politisk harakiri vi har sett i modern tid från ett riksdagsparti.
Programgruppen vill se en svensk nyliberal s.k. nattväktarstat:
Centerpartiet anser […] att staten bör vara så liten som möjligt. Ur ett svenskt perspektiv innebär det att statens ansvar och makt måste minska till förmån för människors eget ansvarstagande och makt över sina egna liv och gemenskaper.
Platt skatt:
Det offentliga samhället har rätt att beskatta medborgarna för att finansiera gemensamma offentliga angelägenheter. Beskattning begränsar dock människors självbestämmande […]. Centerpartiet strävar efter ett plattare skattesystem, med låga marginalskatter, som gynnar drivkrafterna bakom samhällets välstånd.
Månggifte:
Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.
Fri invandring:
För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring.
Dokumentet utgör en potentiell fara för både Annie Lööf och centerpartiets framtid.
1) Annie Lööf fick ägna en hel del tid åt att distansera sig från Stureplanscentern och sin nyliberala image efter att ha blivit vald till partiledare.
Programförslaget indikerar att hon inte lyckats neutralisera problemet.
2) Hitintills har kritiken mot Lööf mest handlat om att hon inte syns och bara levererar floskler när hon väl hörs.
Nu riskerar hon dessutom uppfattas som en svag ledare utan koll på vad som händer i partiet.
I alla andra partier är framtagandet av ett nytt ideologiskt program en seriös verksamhet som man angriper med stort allvar.
Alla inser att ideologin utgör kärnan i partiet och måste modifieras med varsamhet för att partiet inte ska tappa sin själ.
Men här verkar det mest som om man lagt ut hela det ideologiska utvecklingsarbetet på entreprenad. Tydligen vann nyliberala Fria Moderata Studentförbundet och Stureplanscentern upphandlingen.
3) Även om programmet kommer att modifieras när det väl behandlas på extra partistämman i mars 2013 är mycket av skadan redan skedd.
Många väljare noterar säkert inte skillnaden mellan ett förslag och fastlagd politik.
För många spär förslaget därför säkert bara på bilden av partiet som distanserat från vanliga väljare och traditionell centerpartistisk politik.
Resan från intresseparti för bönder och landsbygd, via miljörörelse till dagens nyliberala storstadsparti har gått allt för fort. Partiet framstår som smått desperat.
4) Alla Lööfs alla ”framtidsresor” där hon träffat ”vardagshjältar” riskerar att framstå som det PR-trick det antagligen också var.
Under sitt första halvår lär Lööf ha genomfört 25 sådana resor där hon lyssnat in vad väljare tycker. Fler har det säkert blivit sedan dess.
Men sannolikheten att vanliga väljare har insisterat på att Sverige ska införa federalism är minimal. Och antalet personer som efterfrågar månggifte, helt öppna gränser och fri invandring är nog inte heller speciellt många.
Programgruppen uppfattar sig säkert sig själva som både modiga och ideologiskt renläriga. Men vad man gjort är snarare ett klassiskt politiskt misstag.
Man har förflyttat sig så långt bort ifrån vad vanliga väljare uppfattar som mitten att man gjort sig själva politiskt irrelevanta.
(Inlägget publiceras även på The Campaign Dossier)
