Romson frågas ut på scen av Cecilia Garme (politisk journalist, moderator och fil dr i statskunskap).

Arrangemanget sker på Nalen Klubb, David Bagares gata 15 i Stockholm. Insläpp från 17.30. Utfrågningen börjar kl. 18 och pågår i c:a 45 minuter. Därefter är alla som önskar välkomna att mingla i baren.

OBS: Anmäl gärna deltagande via Facebook.

För de gäster som önskar äta en bit mat efteråt så ligger Nalen Bar precis intill Nalen Klubb.

Makthavare.se redovisar regelbundet så kallade poll of polls – ett genomsnitt av de senaste mätningarna från Demoskop, Novus Opinion, Sentio Research, Sifo, Synovate och United Minds, sammanställda av Svensk Opinion (se illustration ovan).

Räknar om denna bild av opinionsläget till riksdagsmandat ser det ut så här:

m 34,4% – 125 mandat
fp 5,8% – 21 mandat
c 5,1% – 19 mandat
kd 3,4% – 0 mandat
s 23,9% – 87 mandat
mp 11,8% – 43 mandat
v 7,9% – 29 mandat
sd 6,8% – 25 mandat

Det har med andra ord skett en del förändringar sedan vi senast redovisade opinionsläget. Vad som hänt sedan dess är att såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna fått nya partiledare i form av Jonas Sjöstedt respektive Stefan Löfven. Ingen av dem har dock hunnit sitta tillräckligt länge för att kunna påverka utfallet av mätningarna, även om det i praktiken varit klart en tid att Sjöstedt skulle bli vald.

Skulle ovanstående siffror också bli valresultat skulle de kvarvarande tre allianspartierna, även utan kristdemokraterna, få fler mandat ihop än de rödgröna. Sd kan dock stödja de rödgröna och fälla alliansen.

[UPPDATERAD] Stefan Löfven, född 1957 i Stockholm, är sedan den 1 januari 2006 förbundsordförande i IF Metall – och i den egenskapen ledamot (kongressvald suppleant) av socialdemokraternas verkställande utskott. Han är inte, och har heller aldrig varit, riksdagsledamot eller haft några andra partipolitiska uppdrag som folkvald. Han har heller ingen erfarenhet från regeringsarbete.

Löfven började 1979 som svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Sitt första fackliga uppdrag fick han 1981 då han valdes till kontaktombud på arbetsplatsen. Genom åren har han haft en rad fackliga uppdrag. 1995 började han som centralt anställd ombudsman på dåvarande Metallindustriarbetareförbundet och har bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor. 2001 valdes Stefan Löfven till biträdande förbundsordförande, och på IF Metalls konstituerande kongress i november 2005 blev han förbundsordförande.

För närvarande tycks han vara den hetaste kandidaten att av partistyrelsen utses till ordförande för socialdemokraterna efter Håkan Juholt. Stefan Löfvens mamma, boende i ångermanländska Undrom, har bekräftat för allehanda.se att hennes son är klar som ny partiledare.

Löfven förekom perifert i spekulationerna om efterträdare till Mona Sahlin, men så sent som i måndags (den 23 januari) sa han till Svenska Dagbladet att han inte var intresserad att ta över efter Juholt och att han inte kandiderade till någon partiledarpost. Han har även förekommit i spekulationerna om att ta över som LO-ordförande.

Tillsammans med Ylva Johansson ledde Löfven (under Mona Sahlins partiledarskap) socialdemokraternas rådslagsgrupp om välfärd. Enligt vissa rykten deltog han inte särskilt aktivt i detta arbete, utöver att medverka vid pressträffar tillsammans med Johansson när resultatet presenterades. Andra källor ger dock en annan bild.

Under folkomröstningskampanjen om euron/EMU var Löfven ordförande för Fackliga röster för Europa – en tvärfacklig förening som bildades inför EU-valet 1994 under namnet Löntagare för Europa. Han argumenterade för ett ja i folkomröstningen då det skulle ge Sverige ”tillträde fullt ut till vår viktigaste marknad på samma villkor som våra konkurrenter”. Han betonade också att deltagande innebar ett politiskt inflytande ”och att vi tar ansvar för byggandet av ett fredligt Europa”.

Efter den av Tommy Waidelich aviserade omsvängningen i EMU-frågan är det oklart om Löfvens tidigare linje fortfarande gäller, eller om han som ny s-ordförande tänkt ta strid för att säga ja till europakten – och i likhet med Göran Perssons resonemang vara ”trygg i förvissningen om att Sverige kommer att gå med” fullt ut i EMU.

Löfven har motsatt sig LO:s kvinnopott, då den enligt IF Metall skulle innebära att ungefär tre gånger så många som de anställda i industrin få högre påslag – vilket inte skulle fungera om industrin ska ha en lönenormerande roll, enligt Löfven. Därmed kom han på kollisionskurs med fackförbundet Kommunal.

Löfven har också varit aktiv i energidebatten, där han och IF Metall inte har velat avveckla kärnkraften i ”förtid” då det skulle innebära ökade kostnader för industrin och riskera leda till färre jobb. ”Vi ska inte lägga ner mera kärnkraft. Och vi ska inte utesluta nya investeringar”, har han sagt en TT-intervju. Han har även förespråkat en blocköverskridande uppgörelse om energipolitiken.

En hjärtefråga för Löfven är jobben. I en intervju i SVT i samband med den senaste partikongressen menade han att den nya s-ledningen måste ta tillbaka ledartröjan i jobbfrågan. ”Det var den vi förlorade på och vi måste tillbaks till att det är vi som har de starkaste förslagen för att få tillbaks folk i arbete. Det är den strategin vi ska utveckla med att se både tillgången på arbetskraft men också – det som den nuvarande regeringen total har glömt bort – efterfrågesidan”, sa han då.

Han betonade också företagens och företagandets villkor i detta: ”Hur får vi företag att efterfråga arbetskraft i större utsträckning? Det har att göra med kapitalförsörjning, innovation. Vi tror på att industri och tjänstesektor kan samverka och vi har stora fördelar i Sverige som vi kan dra nytta av och se till att skaffa fler jobb”, uppgav Löfven i SVT-intervjun och pekade på att tillgången på forskning, riskkapital och utbildad arbetskraft är viktiga nycklar till framgång.

Enligt uppgifter i Resumé var Stefan Löfven central när JKL drev en kampanj under 2009 och 2010 för att försvarets order på pansarterrängbilar skulle hamna hos BAE Systems Hägglund – Löfvens gamla arbetsplats i Örnsköldsvik. Löfven ska själv ha kontaktat kristdemokraternas riksdagsledamot Mikael Oscarsson, som tillsammans med EU-parlamentariker Alf Svensson i en debattartikel i Dagens Industri kritiserat FMV:s upphandling. Det ledde bland annat till att Löfven kom att leda ett uppmärksammat seminarium i riksdagen den 1 oktober 2009 om försvarsindustrin, tillsammans med Alf Svensson och Göran Persson – som då var JKL-konsult. Tillsammans med KTH-professorn Gunnar Eliasson skrev de tre en tid därefter på DN Debatt att regeringen borde tänka om och i stället gynna svensk försvarsindustri.

Stefan Löfven kan bli den första s-ledare som hämtas från LO-leden. Löfven sägs åtnjuta förtroende bland socialdemokratins olika falanger och distrikt, och är inte heller tydligt förknippad med de interna strider som utkämpats inom partiet under Håkan Juholts ledarskap. Han beskrivs som en pragmatisk ledare som moderniserat IF Metall.

Enligt Unibet är i skrivande stund Sven-Erik Österberg oddsfavorit, men notera att oddsen snabbt kan justeras allt eftersom spelen kommer in.

Unibets odds på Juholts efterträdare (de tio lågoddsarna):

Sven-Erik Österberg 3,00
Mikael Damberg 5,00
Thomas Östros 6,00
Carin Jämtin 8,00
Anders Sundström 9,00
Margot Wallström 9,00
Pär Nuder 10,00
Stefan Löfven 12,50
Thomas Bodström 12,50
Lena Sommestad 15,00

Hos konkurrenten Paf ser för närvarande oddsen ut så här:

Sven-Erik Österberg 3,00
Mikael Damberg 5,00
Thomas Östros 6,00
Carin Jämtin 8,00
Anders Sundström 9,00
Margot Wallström 9,00
Pär Nuder 10,00
Thomas Bodström 12,50
Stefan Löfven 12,50
Morgan Johansson 15,00

Även Betsson låter de som önskar sätta pengar på vem som tar över:

Thomas Bodström 2,16
Carin Jämtin 2,55
Pär Nuder 3,00
Thomas Östros 4,25
Mikael Damberg 7,00
Stefan Löfven 9,25
Sven-Erik Österberg 10,50
Anders Lago 16,00
Tomas Eneroth 20,00
Göran Persson 50,00

Socialdemokraterna, nedkörda i skorna, måste post-Juholt göra något helt nytt. Det räcker inte att kongressombuden har ett par, tre kandidater att välja mellan på det svenska lagomsättet. Frågan är om socialdemokraterna vågar vara lika modiga som sina danska partikamrater för några år sedan? Då valdes Helle Thorning-Schmidt av ett hårt sargat socialdemokratiskt parti till partiledare av partiets medlemmar. Som en folkomröstning bland medlemmarna.

Törs de svenska socialdemokraterna göra så? Låta medlemmarna välja mellan t ex Carin Jämtin, Pär Nuder och Sven-Erik Österberg? Och skulle de i sin tur vara beredda att ställa upp under sådana omständigheter?

Det skulle innebära att partiledningen släpper sin kontroll och litar på medlemmarna. Det skulle få rörelsen på fötter som inför ett primärval. Den som valdes skulle ha ett tryggt stöd i form av en medlemsmajoritet i ryggen. Krypskytte skulle vara mycket svårare att bedriva och vinnarens motståndare skulle helt enkelt få böja sig för majoriteten. Jag är också rätt säker på att väljarna skulle uppskatta och medierna stort skulle uppmärksamma ett sådant val.

Helle Thorning-Schmidt förlorade sitt första val som partiledare. Men partiet hade tålamod. Sedan förra årets val är hon statsminister i en dansk koalitionsregering.

Även socialdemokraterna i Storbritannien, Frankrike, Grekland och Kanada har utsett partiledare genom medlemsomröstningar.

Ur djupa kriser föds tillfällen att förändra. Är det dags nu även i Sverige?

Denna öppenhet är anmärkningsvärd, inte minst mot bakgrund av att partigruppen efter valframgången 1998 fördubblats och dessutom deltog i känsliga förhandlingar med den socialdemokratiska regeringen. Det var en exotisk antropologisk höst, inte så långt från 70-talet och dess studentkorridorer, och med alla de förväntade attributen på plats: politiska kampaffischer på dörrarna, textiltryck i lunchrummet och hammaren och skäran i julgranen.

Att följa vänsterpartiets kongress i Uppsala innebar på många sätt att mentalt kastas tillbaka till dessa månader i ett av riksdagens södra korridorsystem. Trots att vänsterpartisterna av de andra partierna beskrivits som i formell mening välanpassade, är det tydligt att det är gatans parlament snarare än Helgeandsholmen som utgör deras förebild vad gäller kollektivt beslutsfattande: mötesordförande som måste vädja till församlingen att respektera tidsgränser och ordningsbestämmelser, som medger votering trots att denna begärs efter att klubban fallit (om än med det sarkastiska tillägget: ”Javisst är det roligt att trycka på knappar!”) och som uttrycker sin oförställda förvåning när det märkliga inträffar att inte ett enda ombud begär votering – även om voteringsentusiasmen förvisso dämpades i takt med att mötesdagarna och omröstningarna växte i antal.

Talande är även kommentarer som: ”Det vore jättebra om ni kunde vara beredda att gå upp i talarstolen när vi ropar upp er – vi har ändå förvarnat tre gånger” och ett presidium som lugnar ledamöterna med att det inte gör någonting om de röstar fel vid valet av partiordförande – man får ändra sig. Uppsala Konsert och Kongress var under dessa januaridagar långt från kadaverdisciplinen i rikets första kammare – där en feltryckning eller missad sekund kan innebära att en hel regering faller.

Även pläderingarna för Jonas Sjöstedt väckte genklanger från hösten 1998. Trots att han då inte satt i riksdagen utan i Europaparlamentet var han i högsta grad andligen närvarande genom upprepade kommentarer som: ”Vi hör med Jonas”, ”Men vad tror Jonas?”; ”Jonas säger att …”; ”Jonas kan det där …” Inte konstigt då att partiet förefaller lättat när nu Jonas till sist verkar ha kommit hem för att stanna.

Vad vi minns från #vkongress:
Formulering 1: ”Votering är begärd och skall verkställas”
Formulering 2: ”Jag finner bifall partistyrelsen”
Skylt: Obs! Bananförbud
Gammal regeringsattack: Politik är att dölja (Ohly)
Ny regeringsattack: Vi vill ha en utrikesminister utan oljefläckar på kavajen (Sjöstedt)
Teknikpryl: Johan Lönnroths kassettbandsfreestyle
Upphandlingsfråga: När och var inhandlades den något tufsiga blomsterbukett Sjöstedt fick efter sitt linjetal?
Bortglömda dryckeskärl: Ohlys vattenglas
Civil olydnad: Partimedlemmen som vägrar resa sig upp under stående ovationer för Lars Ohly, med motiveringen: ”Vi har lämnat Kim Jong Il bakom oss”.
Finansieringsform: Partiskatt
Mötesform: Separatistisk
Signaturmelodi: Dialektisk svit
Ögonfärg: Blå.

Är det slumpen som ligger bakom att Dinamarca, vare sig hon vill eller ej, fick representera ett antal konstanta minoritetsfaktorer samtidigt som Sjöstedt, den vanlige vita mannen i 50 års åldern, istället fick sin kompetens framlyft av partikollegorna? Rossana Dinamarca presenterades som en symbol, Jonas Sjöstedt som en kompetent partiledare.

Dinamarca besitter även hon många egenskaper som gör henne till en kompetent politiker, kanske även en framtida partiledare för Vänsterpartiet. Men de här egenskaperna glömdes tydligen bort av hennes partikollegor, som så gärna hade sett symbolen Dinamarca som sin partiledare.

Kanske kan Rossana Dinamarcas anhängare lära sig något av detta och se förbi symbolvärdet nästa gång hon är på tapeten i ett partiledarval?

- Vad jag vill är att inspirera till att klä sig stiligt, säger Hans Linde.

Makthavare.se ser gärna att Linde ger Jonas Sjöstedt lite stiltips för visst går rutig skjorta och manchester kavaj säkert hem hos arbetarna på varvet, men den nya arbetarklassen representerad av 80-talisterna vill gärna se stiliga politiker. Arbetarklass och stil behöver inte längre stå i motsättning till varandra.

Det förklaras hur man röstar, man ska inte skriva namn eller göra stjärnor på valsedlarna. Frågor på det?

När partiledare avgår är det på sin plats att utvärdera deras gärning. Så också, naturligtvis, med Lars Ohly. I slutet av 1960-talet definierade statsvetaren Gunnar Sjöblom tre arenor där ett parti agerar för att säkerställa sitt inflytande över politiken – den parlamentariska arenan, den elektorala arenan (eller valarenan) och den interna arenan, som handlade om att stärka partiets interna sammanhållning. För att förstå Lars Ohlys betydelse för vänsterpartiet räcker det inte med att se till bara valframgångar (den elektorala arenan), utan även de båda andra måste tas i n i analysen.

De flesta kommentatorer har hittills fokuserat på vänsterpartiets resultat i val under Ohly, och därmed konstaterat att Ohlys ordförandeskap är ett misslyckande. Sedan Ohly tog över som partiordförande har partiet deltagit i tre valrörelser (de allmänna valen 2006 och 2010 samt valen till Europaparlamentet 2004 och 2009). I samtliga dessa val har vänsterpartiet backat i förhållande till föregående val. Mest dramatisk är tillbakagången i valet till Europaparlamentet 2009, där vänsterpartiet mer än halverade sin andel av de röstande sedan det föregående valet 2004.

På de båda andra arenorna är bilden inte alls lika entydig som på den elektorala. Under mandatperioden 2002-06, som Ohly inledde som partisekreterare, var förmodligen den period då vänsterpartiets inflytande var som störst genom historien. Men valet 2010 hade kunnat leda till en ytterligare förstärkning av vänsterpartiets ställning på den parlamentariska arenan, om det rödgröna samarbetet hade varit mer framgångsrikt. Att vänsterpartiet alls varit aktuellt för deltagande i en regering är historiskt unikt, och måste ses som en framgång för Ohlys ledarskap. Inte ens när vänsterpartiet var som starkast i val (valet 1998) fanns det opinion inom eller utanför partiet för ett deltagande i en regering.

Men Ohlys stora bedrift är att samla ihop de spillrorna av ett parti som återstod efter de interna striderna under 2000-talets första år. Röster inom vänsterpartiet har viskat om att Ohly fortsatt vara partisekreterare även i sin roll som ordförande, och i det ljuset är det inte särskilt märkligt att det är just på den interna arenan han lyckats som bäst. Elaka tungor gör gällande att detta skett med hårda nypor och uteslutningar. I en intervju med tidningen Flamman, säger Ohly själv att de i vissa lägen hade kunnat vara med inlyssnande, men i huvudsak så har det skett på ett juste sätt. Ett antal av de som var drivande bakom grupperingen Vägval Vänster har lämnat vänsterpartiet, men de allra flesta som fanns inom den grupp som av media kallades förnyare är kvar och verksamma inom partiet. Vissa skulle även påstå att de fick rätt i den kritik de hade av vänsterpartiet då, inte minst i och med det rödgröna samarbetet i valet 2010.

De utmaningar och svårigheter vänstern står inför är enorma. När socialdemokraterna tappade stöd under 1990-talets saneringsår framstod vänsterpartiet för många ett alternativ. Men idag när det socialdemokratiska partiet är svagare än någonsin, går även vänsterpartiet kräftgång i opinionen. Den enighet som nu finns i vänsterpartiet leder ibland till avsaknad av sjukdomsinsikt kring detta, och det finns en tendens att söka förklara motgångar med externa faktorer. I en artikel i ETC Stockholm häromveckan skrev Lars Ohly själv att det är på grund av politik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört, som är förklaringen till att vänstern är svag.

Detta ställer stora krav på den nyvalda partiordföranden och den nya partistyrelse som kommer att väljas i helgen. Att ta till vara på den styrka som finns intern i partiet, parallellt med en självrannsakan kring den egna rollen i partiets svaga ställning. Men det vore fel att kalla Lars Ohlys partiledarskap för ett misslyckande. Det kan snarare sammanfattas som ett halvfullt glas.

Makthavare.se upplever att denna kongress går i så mycket rött att man kan börja undra om man ser rött eller man klivit in i den lilla röda. Frågan är om valet av kongressbyggnad utgick från den röda inredningen eller om det bara var en slump.

I dag gick kongressen stick i stäv med denna debattartikel genom att rösta igenom ett förslag som yrkar på att införa 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön.

– Mitt mål är en ny politik och en ny regering, säger Jonas Sjöstedt under pressträffen direkt efter partiledarvalet. Samtidigt vill han personligen inte se ett rödgrönt samarbete som det inför valet 2010, eftersom partiet då fick kompromissa bort en allt för stor del av sin kärnpolitik. Även om Jonas Sjöstedt är tydlig med att det är partiets medlemmar som tar de slutgiltiga besluten om ett samarbete över partigränserna.

– Jag är säker på att Rossana Dinamarca kommer vara en av våra starkaste ledare inför valet 2014, precis som Ulla och Hans och Lasse, säger Jonas Sjöstedt och påpekar att han är mycket nöjd med att bli vald som partiledare med tanke på den hårda konkurrensen och de olika åsikterna som funnits i partiet om vilken partiledarkandidat som passar partiet bäst.

Många anser att Rossana Dinamarca är en tydligare förespråkare för 6 timmars arbetsvecka och Jonas Sjöstedt bemöter det med att säga att ett alternativ kan vara att först gå ner till 37 timmars arbetsvecka för att sedan gå ner till 35 timmar. Där med lämnar Vänsterpartiets nya ledare frågan om 6 timmars arbetsdag.

– Vi vill fortfarande ha full sysselsättning och stark arbetsrätt, säger Jonas Sjöstedt.

Jonas Sjöstedt kommenterar även Lars Ohlys framtid inom partiet och säger att han vill ha var Ohly i partiet. Lars Ohly har själv sagt att han vill sitta kvar i riksdagen till valet 2014. Jonas Sjöstedt påpekar att Ohly är en av Vänsterpartiets bredaste och mest kunniga politiker och att han skulle kunna sitta i vilket utskott som helst.

– Det är tillsammans som vi bygger en starkare vänster, säger Jonas Sjöstedt i sitt första tal som Vänsterpartiets partiledare.

Med 179 -39 vann Jonas Sjöstedt Västerpartiets partiledarval mot Rossanna Dinamarca. En övertygande majoritet av kongressombuden valde den 47åriga göteborgaren till att vara Vänsterns partiledare under de kommande två åren. Beskedet möttes med stående ovationer från partimedlemmarna på plats i Uppsalas- Konsert och Kongresshus.

– Rossanna, Ulla och Hans – det är nu det börjar, säger Jonas Sjöstedt när han tackar sina motkandidater. Det är bara tillsammans som vi kommer göra vårt parti till den starka kraft för jämlikhet, för rättvisa och för att rädda vårt klimat, som vi vill vara i svensk politik.

– 75 procent av alla nomineringar har varit på Jonas Sjöstedt och vi i valberedningen tror att Jonas kan föra vänsterpartiet till ett framgångsrikt och starkt parti, säger Elise Norberg Pilhem.

Två av valberedningens medlemmar har reserverat sig mot nomineringen av Jonas Sjöstedt som partiledare. Det är något som Elise Norberg Pilhem ser som en följd av den demokratiska processen och hon tycker att det visar på att partiet är moget att hantera skilda uppfattningar, ett friskhetstecken.

– Vi har väl alla sett in i de blå ögonen, säger Elise Norberg Pilhem när hon beskriver Jonas Sjöstedts karismatiska och mediala framtoning, något som även kongressombuden uppmärksammar i sina pläderingar.

- Det har varit en saklig och bra debatt med goda argument på båda sidor. Jag tror att kongressen gjort ett klokt val. Med en partiledare blir det kollektiva ledarskapet starkare samtidigt som partiledarens mandat blir tydligare, kommenterar partistyrelsens Kalle Larsson i ett pressmeddelande.

Efter beslutet meddelade Ulla Andersson att hon inte längre står till kongressens förfogande i valet av ny ordförande. Jonas Sjöstedt, som är föreslagen av valberedningen, och Rossana Dimanarca kvarstår.

Är det något parti som torde känna sig i balans med tillvaron inför en förestående kongress så är det vänsterpartiet, ett parti vars inre liv just beskrivits som en enda lång partikongress. Vänsterpartiet är ett i högsta grad diskuterande parti, och trots sin kollektivistiska ideologi starkt individualistiskt. Den enskilde ledamotens utrymme att profilera sig själv är förhållandevis omfattande och ett kritiskt förhållningssätt uppmuntras, även när det rör kritik av det egna partiet och partiledningen. Om det inom socialdemokraterna länge var en stark norm att sluta leden utåt, har en vänsterpartist inga problem med att kritisera även sådana politiska beslut och uppgörelser som han själv står bakom, eller den egna ledningen.

Under större delen av 1900-talet var partiet i opposition, och dess plats i den parlamentariska marginalen avspeglas även i dess organisationskultur. Historiskt har vänsterpartiet sett sig som ett systemkritiskt antietablissemangsparti som inte följer strömmen. Det är en hållning som onekligen kan leda till begränsat politiskt inflytande, åtminstone om man verkar inom ramen för en demokrati där det är antalet röster som till stor del avgör ett partis styrka. Vänsterpartiet har dock funnit sig väl till rätta med denna rolltilldelning, till en sådan grad att man under perioder av maktinnehav känt sig direkt obekväm, som skulle blotta närheten till regeringsmakten innebära att man svikit sina ideal.

Dessa partikulturella drag avspeglas även i den diskussion som föregått den partikongress som inleds i Uppsala i dag. Det gäller bl.a. valet av ny partiordförande. Valberedningen har föreslagit att kongressen väljer Jonas Sjöstedt, men tre ledamöter valde att inte ställa sig bakom beslutet varav vilka två dessutom reserverade sig. Valberedningens majoritet motiverar sitt beslut med Sjöstedts karisma och genomslagskraft. Reservanterna å sin sida, som menar att partiet som feministiskt borde ledas av en kvinna och förordar Rossana Dinamarca, menar att vänsterpartiet måste våga ”lyfta en självständig socialistisk politik, systemkritiska krav /—/ utan att ängsligt snegla på vad andra partiet tycker” (sic) De avvisar sådana taktiska överväganden som syftar till att hämta röster från andra.

Vem av kandidaterna som skulle bli den faktiske valvinnaren kan vi inte veta, men vad som är intressant här är hur förslagen motiveras. Valberedningens fokus ligger vid valframgång och utstrålning, reservanternas vid idémässig trohet och en kritisk hållning. Valberedningens förslag kan tolkas som ett tecken på att partiet vänder sig bort från en kultur av ifrågasättande och ideologisk renlärighet, medan reservanternas motivering tydligt avspeglar en hållning där partiskap bör utgå från just detta.

Bland partidistrikten är det dessutom en majoritet som går emot förslaget om en partiordförande och i stället vill ha två. Även om motiveringarna i denna del även rör de praktiska fördelarna med två partiledare, finns också här betydande inslag av en argumentation som avspeglar en kultur där ledningen betraktas med kritisk blick, och där man önskar begränsa dess makt. Flera ledamöter har uttryckt en oro för att Sjöstedt (särskilt om han väljs ensam, men även i par) skall bli för dominerande. Den allmänna uppfattningen om honom som en potentiellt populär politiker och hans dokumenterade valvinnarförmåga skulle kunna ge honom en för stark ställning.

I samband med kongressen förs nu även en diskussion om huruvida partiledningens möjligheter att fritt ingå i samarbetskonstellationer med andra partier inför valet 2014 bör begränsas. Möjligen har dessa farhågor stärkts av Sjöstedts pragmatiska uttalanden. Till detta kan även läggas vissa formuleringar i det föreslagna strategidokumentet om att partiet nu är moget att ”axla ett större ansvar”. En stark Sjöstedt skulle kunna föra partiet bort från den renlärighet och oppositionella roll som fortfarande spelar en viktig roll inom vänsterpartiets partikultur. Det är alltså denna partikultur som gör att han inte har det enhälliga stöd som en partiledarkandidat med motsvarande popularitet och potentiella styrka sannolikt skulle ha i andra partier.

Katarina Barrling är statsvetare och disputerade 2004 med en avhandling om riksdagspartiernas interna kulturer.

Oftast redovisas här Svensk Opinion, ett genomsnitt av de senaste mätningarna från Demoskop, Novus Opinion, Sentio Research, Sifo, Synovate och United Minds. Men poll of polls sammanställs även av Novus för Ekot under namnet Svensk väljaropinion. Här väger man samman siffror från Demoskop, Novus, Sifo, Skop och Synovate (och alltså inte Sentio och United Minds).

Ytterligare en sammanställning görs av statsvetenskapsprofessor Henrik Ekengren Oscarsson under beteckningen Mätningarnas mätning. Denna bygger på ett viktat genomsnitt av opinionsmätningar från Sifo, Demoskop, Synovate, Novus och SCB.

Ingen av sammanställningarna omfattar än så länge siffror från YouGov, med hänvisning till att de inte mätt svensk opinion så länge att deras resultat går att jämföra.

Den senaste sammanvägning som Novus Opinion gjort för Ekot visar att socialdemokraterna och kristdemokraterna fortsätter att ha stora problem. Kd ligger här alltjämt under riksdagsspärren. S får 25,3 procent, en bottennotering i Svensk väljaropinion. Socialdemokraterna är nu nästan 10 procentenheter mindre än moderaterna, som får mycket höga 35,1 procent.

Samtidigt fortsätter miljöpartiet uppåt, till toppnivån 11,9 procent. De fyra andra riksdagspartierna – folkpartiet, centerpartiet, vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – är enligt Ekot/Novus alla samlade mellan 5 och 6 procent, och ingen av dem visar någon större förändring i opinionsstöd.

Detta kan jämföras med Svensk Opinion (se illustration ovan), där läget är snarlikt. Här ligger s på 25,5 procent och kd utanför med 3,9. M får 34,7 och mp 11,3.

Mätningarnas mätning från Henrik Ekengren Oscarsson ger s 27 procent, m 34, kd 3,9 och mp 11,3.

Opinionsnestorn Arne Modig konstaterar på sin blogg att ”det stora som skett under året handlar om den närmast helt osannolika kollapsen i Socialdemokraternas väljarstöd”. I samband med ”Juholtaffären” under hösten tappade s i ett svep nästan var fjärde väljare. Modig påpekar också att socialdemokraterna efter den stora nedgången vidtog en rad åtgärder för att få situationen under kontroll, och tillägger att det mot den bakgrunden är ”illavarslande att stödet för partiet under årets sista månader fortsätter att minska”. Nedgången från november till december är visserligen liten men kan ändå ses som ett tydligt tecken på att den akuta krisen för partiet inte är över.

Skillnaderna mellan de tre ovan nämnda sammanställningar brukar blir extra tydliga när man räknar om deras bild av opinionsläget till riksdagsmandat:

Svensk opinion
m 34,7% – 127 mandat
fp 6,1% – 22 mandat
c 5,5% – 20 mandat
kd 3,9% – 0 mandat
s 25,4% – 93 mandat
mp 11,3% – 42 mandat
v 6,2% – 23 mandat
sd 5,9% – 22 mandat

Svensk väljaropinion
m 35,1% – 129 mandat
fp 5,9% – 22 mandat
c 5,3% – 20 mandat
kd 3,9% – 0 mandat
s 25,3% – 93 mandat
mp 11,9% – 44 mandat
v 6,0% – 22 mandat
sd 5,3% – 19 mandat

Mätningarnas mätning
m 34,0% – 125 mandat
fp 5,8% – 21 mandat
c 5,7% – 21 mandat
kd 3,9% – 0 mandat
s 27,0% – 99 mandat
mp 11,3% – 41 mandat
v 5,6% – 21 mandat
sd 5,6% – 21 mandat

I samtliga räkneexempel skulle de kvarvarande tre allianspartierna få fler mandat ihop än de rödgröna. Sd kan dock stödja de rödgröna och fälla alliansen.

Men 2011 har även överraskat positivt. Bästa makeover stod Annie Lööf för. Sedan hon blev partiledare har hon blivit snyggare och snyggare, med undantag för vad som närmast kan beskrivas som ett stilmässigt magplask under Nobelfesten.

Vi har sagt det förr och vi säger det igen; regeringens egna stildrottning är och förblir Lena Adelsohn Liljeroth. Vissa säger att kulturformen mode är det enda hon riktigt förstår sig på. Det låter vi vara osagt, men klart är att kulturministern har ett öga för stil.

Under Nobelfesten, som brukar vara årets sista chans för våra makthavare att skaffa sig stilpoäng, överraskade Filippa Reinfeldt i sin fantastiska röda klänning som hon i kombination med en fantastisk frisyr lyckades bära upp och bli snyggast i festen. Statsminister Fredrik Reinfeldt bleknade bort något i sällskap av sin vackra fru.

Och på tal om par lyckades herr och fru Bildt överraska i år igen. Ingen kan ha undgått Carl Bildts råttkavaj han bar under schlagerfestivalen – helt rätt i sammanhanget, även om vi inte riktigt förstod om han skulle föreställa ÖB eller utrikesminister. Hans i vanliga fall mycket eleganta hustru Anna Maria Corazza Bildt dök på Nobelfesten upp i en nordiskinspirerad flamencoklänning. Kanske lite i skrikigaste laget för vår smak, men man ska aldrig ifrågasätta en italienskas stil. Nästa år kanske vi alla vill ha blommiga klänningar med volanger över ena axeln.

Inför 2012 har Makthavare.se:s stilredaktion lite tips till våra mediala politiker.

Gustav Fridolin måste lägga av med sin ständigt uppknäppta översta skjortknapp. Det blir bara oseriöst.

Håkan Juholt bör prova att någon gång variera skjortval. De ser alla likadana ut. Och manschetter skulle inte skada.

Göran Hägglund borde överraska med fluga istället för sina lila slipsar. Det blir en knepig kombination att se ut som en skolpojke och samtidigt försöka leda ett konservativt parti.

Annie Lööf bör undvika att ta över Maud Olofssons märkliga galautstyrslar.

Beatrice Ask är inte ”rivig” i sina stövlar, även om hon alltid tjatar mest om att alla på minglet måste gå till övervåningen och dansa. Ett par skor från Lola Ramona kanske skulle göra susen.

Vi brukar dra oss för att kommentera kungahusets klädsel, men vi hade gärna velat se kronprinsessan vara något av en stilikon för gravida detta år. Sverige har fantastiska designers som är världsledande när det kommer till mammakläder och lite stöd för dem hade inte varit illa.

På nästa års önskelista står:

Åsa Romson iklädd klänning.

Fredrik Reinfeldt iklädd ett leende.

Jan Björklund… ja, var har han tagit vägen? Vi vill gärna se mer av honom.

Så brukar det ju vara. Året efter ett val, om det inte blir regeringsskifte. Vi har en politisk liturgi, som är lika sakrosankt som den är vid kyrkaltaret. Så här ska det gå till: Några partier slickar sina sår och tillsätter haverikommissioner. Dessa kommissioner skriver rapporter om att lyssna på människorna och att fler människor måste involveras i politiken, i synnerhet de unga, de gamla och de så kallade barnfamiljerna. Tydligare måste de bli också. Partierna alltså. Sedan hamnar rapporterna på hyllan och allt blir som vanligt igen.

Kanske avgår någon partiledare efter ett tag, men oftast dröjer det till nästa år och någon större dramatik blir det inte heller eftersom de flesta partiledare som ligger illa till säger att de nu verkligen vill avgå efter tio år i ständigt rampljus och att det just nu är precis rätt läge för en fräsch efterträdare. De ser gladare ut än när de tillträdde och självklart har avgången inget att göra med det dåliga valresultatet för två år sedan.

Mellanår kännetecknas också av en viss stiltje i politiken. Det är många år till nästa val så man kan ta det lugnt. Besvärliga frågor kan läggas i utredningar eller expertgrupper och så lunkar allt på.

Det som kan rubba den politiska liturgin inträffar oftast utomlands. Och här har 2011 verkligen varit ett säreget år. Samtidigt som svenskarna, enligt det tjogtal opinionsinstitut som tycks ha tillgång till betalningsvilliga kunder, tar avstånd från Europasamarbete tycks samma svenskar vara oerhört stolta över att herrar Borg, Bildt och Reinfeldt, i just den ordningen, får umgås nästan privat med dem som bestämmer i Bryssel.

Men åter till Sverige. 2011 ville alla partiledare vara kvar till en början.

Mona Sahlin som gav upp redan i slutet av 2010 blev den mest kortvariga s-ledaren genom tiderna. Till skillnad från det visade tålamodet med partiikonen Olof Palme – som fick sitta kvar trots att han både förlorat regeringsmakten och misslyckats med ta den tillbaka – tolererade inte Rörelsen att Sahlin inte återerövrade den makt Göran Persson förlorat. Visst, hon avgick ju självmant. Men det var krypskyttet inom partiet som tvingade henne.

Efter folketingsvalet i Danmark i höstas är Sverige det enda nordiska land som aldrig haft en kvinna som statsminister. Helle Thorning-Schmidt, s-ledaren i Danmark, förlorade stort i sitt första val som partiledare. Men 2011 tog hon revansch: Valseger och statsministerpost. Skulle Mona Sahlin också kunnat göra så? Det får vi aldrig veta.

- Vet du vem det här är?

Reportrar från olika medier visade upp bilden på mannen med de glada ögonen och den yviga mustaschen. Och sedan blev det lustiga texter om att nästan ingen s-väljare hade hört talas om en smålänning som hette Juholt.

Nu vet alla vem han är och alla vet också vad kulbo är för något. Men i takt med att folkets kunskaper ökar faller både Juholt och socialdemokraterna allt längre ned i opinionsmätningarna.

Sahlins tid som partiledare för socialdemokraterna var, som sagt, rekordkort. Men hon kan bli av med sitt rekord ganska snart. Juholt är, åtminstone i detta avseende, ett påtagligt hot. På senhösten rätade en och annan tidigare ratad partiledarkandidat på ryggen och visade stridslystnad igen.

Under 2011 fick miljöpartiet nya språkrör, centern ny partiledare sedan den gamla motvilligt lämnat och även vänsterpartiet kommer strax efter årsskiftet att byta ledare. Lars Ohly gick motvilligt han med. Kd-ledaren är starkt ifrågasatt och även om han klara sig ett tag till verkar han numera ha det mesta av framtiden bakom sig. Hans räddning är att motkandidaten inte precis andas förnyelse av partiet.

Inte heller politikens innehåll behandlades på ett lugnt mellanvalsårssätt 2011. Plötsligt, eller var det egentligen inte plötsligt, varnande röster hade hörts – visade det sig att skolor och äldrevård var guldgruvor för privata storbolag som dessutom flyttade sina miljardvinster utomlands för att undgå svensk skatt. Riskkapitalbolag, vägning av blöjor och framför allt några mycket upprörande fall av vanvård av dem som inte fick del av miljardvinsterna, rörde upp en debatt som fick regeringen och Anders Borg att lova nya regleringar och lagar för att stoppa miljardrullningen till kanalöarna.

Men socialdemokraterna har hur mycket ammunition som helst att hämta i den frågan om de hinner komma på fötter före nästa val. Hittills har de ju mest varit upptagna av sina egna bekymmer vilket regeringen kan tacka sin lyckliga stjärna för.

Sällan har kungen haft någon roll i en krönika som denna! Men i år har han det. Här är det symboliska nyckelordet Kaffeflickor. Efter en tid visade det sig vara betydligt allvarligare än så och kungens förtroende sjönk.

Men monarkister – hav tröst! I mars blir det babylycka på Haga. Då vänder vi blad.

Men den första frågan är mer intressant. Den sprang ur en kritik om att de politiska partierna använde sociala medier för monolog och som megafon snarare än för dialog. Jag svarade alltid, lite irriterat: ”Vi är i mitten av en kampanj, nu arbetar partierna med att föra ut politiken – inte att formulera den”. När partierna går in i valrörelse ska nödvändiga beslut redan vara fattade, i demokratisk ordning. Alla ska veta vad som gäller, vilka alternativ som står till buds. Att bjuda in till samtal om politik är förstås bra. Men att på allvar låta tillfälliga opinioner – på nätet såväl som utanför – påverka partiernas position i viktiga frågor hade varit fel, rent av odemokratiskt. Därför svarade jag just så, att förväntningar på att kunna påverka politiken under valrörelsen inte bara var orealistiska utan dessutom direkt odemokratiska. Jag fortsatte ofta med att säga att den verkliga utmaningen kommer 2011, 2012 och 2013. Alltså när politiken inför valet 2014 formuleras, när program antas, ledare väljs, medlemmar värvas, politik utvecklas och formuleras. För i kampanjen, när politiken ska säljas, kommer nätet även nästa gång vara en kanal för att försöka övertyga. Möjligen ”övertyga genom samtal” eller ”övertyga i dialog”. Men inte heller nästa val kommer politisk inriktning att stakas ut när en partirepresentant knackat på en dörr i en Stockholmsförort eller partiets kurs ändras av en konversation, digital eller analog, några dagar innan valet.

Läget för partiväsendena är dystert. Medlemmar lämnar (för annat, för evigt, dör av). De politiska organisationerna fortsätter som förr, tafatt famlande i den ständigt föränderliga samtiden. Snart finns inte nog med medlemmar för att besätta förtroendeposterna. När Makthavare.se i våras hade diskussion på temat höll dock inte alla partirepresentater med, och med lite finurlig kreativ statistik kunde rent av någon eller några visa att medlemssiffrorna pekade uppåt. Men bortom trollande med siffror kvarstår faktum: partierna tappar medlemmar, och utvecklingen verkar dessutom gå snabbt. Någon tillförlitlig demografisk data hittar jag inte, men det är nog så att snittåldern börjar bli ganska hög bland partigängarna som hänger kvar.

Nu har 2011 nått sitt slut. Året har varit turbulent för flera av partierna och det kommer nog att fortsätta skaka betänkligt under nästa år.

Men med knappt tre år kvar är det dags att börja ställa just den frågan som jag undvek att besvara under valrörelsen: ”Varför tillåter ni inte verklig påverkan av politiken?”. Så, hur använder ni ny teknik för att bjuda in, samtala, samarbeta, distribuera, konversera? För att sänka trösklar och inbjuda till engagemang? För att bryta stela och ålderstigna hierarkier? För att skriva partiprogram, arrangera kongresser, välja partiledare eller språkrör? För öppna provval, för omröstningar, synpunkter, utbildning? För att fördjupa interndemokratin, på riktigt.

Det är hög tid att byta ut partikurser mot nätforum, programkommissioner mot crowdsourcing, hemlighetsmakeri mot transparens, kongresser mot nätmöten, dörrknackning mot onlinechattar, tankesmedjor mot bloggnätverk, kafferep mot javakodare, föreningslokaler mot dropboxar, valstugor mot webbtjänster, presskonferenser mot bambusersändningar, telefonväkteri mot facebooknärvaro, tv-reklam mot webbtjänster, valaffischering mot googleannonser och för allt i världen – se till att skaffa en nätpolitik som inte bara framstår som ett dåligt skämt. Det är faktiskt snart 2012, och kanske avgörs nästa val på marginalen.

Hampus Brynolf
Senior rådgivare på Intellecta Corporate och redaktör på Makthavare.se

Dessutom föreslås biskop emeritus Lennart Koskinen ta plats i partistyrelsen och Sakarias Winberg, kommunpolitiker i Leksand, bli ersättare. Omval föreslås av förste vice partordföranden Maria Larsson, liksom av Robert Halef, Emma Henriksson, Ebba Lindsö, Anders Sellström, Sofia Modig och Ewa Sundqvist.

Mats Odell har meddelat att han fullföljer sin kandidatur. Även om en klar majoritet av distrikten ger Göran Hägglund sitt stöd, finns i kd ett betydande missnöje med honom. Odell menar att ”valberedningens brevlåda för nomineringar i princip stängdes” före det att han ställde upp i partiledarkampen.

Förlorar Odell striden på rikstinget i januari tvingas han sannolikt också lämna den tunga posten som gruppledare för kristdemokraterna i riksdagen. Enligt SVT Rapport ligger partistyrelse- och riksdagsledamoten Emma Henriksson från Stockholm, i så fall bäst till för att överta det uppdraget.

Cision skriver:

51 procent av inläggen i sociala medier efter Fredrik Reinfeldts framträdande i TV4-programmet Hellenius Hörna var positiva.

Men vad de menar är egentligen att företrädesvis Twitterinläggen var positiva. För det framgår i det finstilta att det är de publika uppdateringarna på Facebook som mätts. De är helt ärligt inte speciellt många. Den stora skillnaden är att standardinställningen på Twitter är att allt som skrivs är publikt, medan på Facebook är det precis tvärtom. När jag frågar Cision om antalet analyserade Facebookstatusuppdateringar svarar de att förhållandet mellan analyserade tweets och Facebookuppdateringar är 10 till 1. Alltså att tio gånger fler tweets än Facebookuppdateringar ingår i analysen. Samtidigt är det minst 10 gånger fler som dagligen använder Facebook än Twitter [pdf]. Så meddelanden på Twitter är rejält överrepresenterade, kanske hundrafaldigt. Därtill kan vi lägga att vi faktiskt inget vet om de som väljer att ha publika meddelanden på Facebook. Är de representativa för alla Facebookanvändarna? Eller är kanske rentav bara Twittrare som dubbelpostar sina uppdateringar?

Vad jag vill belysa är egentligen problemet med att göra statistik på ”sociala medier”. Sociala medier är ett samlingsnamn för en bredd av webbtjänster (forum, bloggar, nätverkssajter, distributionstjänster, kommunikationstjänster, etc.) som inte har något gemensamt annat än att de drivs av el. Dessutom har olika tjänster olika tekniska möjligheter att hämta ut och analysera innehåll. Att göra en statistik om ”sociala medier” låter sig helt enkelt inte göras. Inte för att det inte går att mäta, utan för att begreppet inte har några yttre ramar och för att jämförelser alltid kommer att vara den mellan äpplen och päron.

Däremot verkar det inte råda någon större tvivel om resultaten av undersökningen. Det var helt enkelt Reinfeldt som vann, på såväl som utanför de ”sociala medierna”.

Även när pr-byrån Westander lät Sifo fråga väljarna vilket parti man kände störst förtroende för när det gäller jobben och arbetslösheten, fick s se sig slagna av m. Hela 37 procent uppgav att de hyste störst förtroende för moderaterna på detta område. 23 procent svarade socialdemokraterna, medan 27 procent inte kunde ange något parti.

Också Metro/YouGov har mätt förtroendefrågan, men fokuserat på partiledarna. S-ledaren Håkan Juholt kommer fortfarande på andra plats efter Fredrik Reinfeldt – men skillnaderna mellan dem är stor. 39 procent av de svarande i undersökningen uppgav att de, bortsett från vad man röstar på, hade störst förtroende för Reinfeldt som partiledare. Bara 8 procent uppgav Juholt (ett ras från 16 procent i oktober).

YouGov har även ställt frågan vilken partiledare som gör bäst ifrån sig. Här kom Håkan Juholt på femte plats (5%) efter Fredrik Reinfeldt (40%), Gustav Fridolin, Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

Under november-december skruvades annars förväntningarna på SCB:s stora partisympatiundersökning upp högt. Resultatet kom att ligga i linje med vad opinionsinstitutens siffror visat under hösten. För allianspartierna noterades en statistiskt säkerställd ökning jämfört med maj 2011 på mellan 2,2 och 3,8 procentenheter. Moderaterna fick enligt SCB 33,4 procent, folkpartiet 5,6, centerpartiet 5,5 och kristdemokraterna 3,8 – kd hamnar med dessa siffror alltså utanför riksdagen.

I samma undersökning minskade de rödgröna med mellan 2,0 och 3,6 procentenheter, jämfört med maj. Socialdemokraterna fick 27,7 procent, miljöpartiet 11,7 och vänsterpartiet 5,2.

Sverigedemokraterna noterades till 5,7 procent, vilket inte är någon statistiskt säkerställd förändring jämfört med maj.

Kort efter SCB-siffrorna presenterade Metro/YouGov en ny opinionsundersökning där stödet för socialdemokraterna nådde en ny bottennivå på 24,1 procent. I samma mätning ökade moderaterna till 34,3.

Det går enligt YouGov sämre för de små allianspartierna där nästan alla sjunker och lämnar väljare till de dominerande moderaterna. Kristdemokraterna hamnar här, liksom i SCB:s partisympatiundersökning, under fyraprocentsspärren.

I en sammanställning av opinionsläget från Svensk Opinion (se illustration ovan) får s 26,4 procent och moderaterna 33,6. Dock kan kristdemokraterna med 3,9 procent inte tillräknas regeringsunderlaget. Men alliansen ser ut att ändå kunna regera vidare som ett trepartisamarbete.

Ser man till mandatfördelningen utifrån Svensk Opinions siffror skulle riksdagen se ut så här:

m 124
fp 24
c 21
kd -
s 97
mp 39
v 22
sd 22

Det skulle ge de kvarvarande allianspartierna 169 mandat och de rödgröna 158 – alltså fortsatt borgerlig majoritet även utan kd. Dock skulle sd teoretiskt kunna tippa vågskålen till de rödgrönas favör med sina 22 mandat.