Rankingen bygger på enkätsvar och intervjuer med cirka 400 personer. VA har betygsatt fyra kriterier i en skala mellan 1-10:

Position – Avser makt och/eller inflytande.
Ansvar – Ekonomiskt ansvar, framförallt i form av intäkter.
Bransch – Branschernas framtidsutsikter och senaste tidens tillväxt.
Trend – Det mest subjektiva kriteriet och avser en bedömning av personens framtida karriärspotential ur ett rekyterarperspektiv.

Genom sin förstaplats slår Lena Olving därmed SEB:s publikt mer kända koncernchef Annika Falkengren och Mia Brunnel, vd i Kinnevik. Förra årets etta Ingrid Bonde, vd på AMF Pension, har petats ned till en fjärdeplats.

Dagens Nyheter konstaterar att Olving ”arbetar i en typisk manlig miljö”, i form av försvars- och industrikoncernen Saab.

Förutom priset till den mäktigaste kvinnan delar VA också ut priser till kvinnor som utmärkt sig i kategorierna Årets entreprenör, Årets förbättrare, Årets nykomling, Årets nytänkare och Årets sanningssägare samt Gubben mot strömmen, som går till en man som på ett föredömligt sätt arbetat för jämställdhet i sin organisation.

Årets entreprenör blev Joyce Kimwaga Lundin, vd Mikrofinansinstitutet, som sägs ha tagit med sig sina erfarenheter av mikrokrediter från gamla hemlandet Tanzania till Sverige. Nu hjälper hon invandrarkvinnor ur socialbidragsfällan genom att förmedla räntefria startaegetlån på upp till 25 000 euro. Och på två år har hennes Mikrofinansinstitut expanderat från Katrineholm till hela Mellansverige.

Årets förbättrare blev Sophie Stenbeck, ordförande Hugo Stenbecks Stiftelse. I motiveringen sägs att Stenbeck växlar ned sitt arbete i egna välgörenhetsstiftelsen Remedee för att som ordförande i Hugo Stenbecks stiftelse med tillgångar på 400 miljoner kronor starta ”Playing för change”.
Där får åtta svenska sociala entreprenörer lön och coachning under ett till tre år för att förverkliga sina idéer och ge barn och ungdomar ett bättre utgångläge.

Årets nykomling Amanda Koutra hamnade på plats 45 på listan. Hon tvekade inte att mitt i brinnande finanskris ta på sig ett jobb som för många kan framstå som hopplöst – att leda en mediabyrå i tider när ingen vill annnonsera. Som ny vd för Carat kom hon från ingenstans till plats nummer 45 på årets maktlista.

Till Årets nytänkare korades Charlotta Wikström, HR-chef på Eniro. Wikström sägs ha flyttat jämställdhetsarbetet från ledningsgruppen ut i organisationen. Genom att låta alla anställda utmana sina fördomar och komma med egna lösningar har hon lyckats göra frågan till en självklar del av Eniros arbete. Resultatet är en helt annan attityd till frågan internt och en attraktivare arbetsgivare externt.

Årets sanningssägare blev Ebba Lindsö, numera i den egna verksamheten Lindsö & Partners. Lindsö uppges modigt och självutlämnande ha avslöjat maktstrukturerna inte bara i Svenskt Näringsliv utan också i hela det svenska näringslivet. Boken ”Livet, makten och konsten att vara sig själv” skrev hon när hon tröttnade på hur hon, Wanja Lundby Wedin, Mona Sahlin och Annika Falkengren behandlas i jämförelse med sina manliga kolleger.

Sist men inte minst fick Jacob Wallenberg, ordförande Investor, Gubben mot strömmen-priset för att på ett föredömligt sätt arbetat för jämställdhet i sin organisation.

Ett bildspel över de mäktigaste kvinnorna finns här.

* * *

Missa för övrigt inte Dagens Medias listning av de mäktigaste kvinnorna från medie- och marknadsföringsbranschen.

Internationella kvinnodagen; årets viktigaste dag – men en dag av glädje eller ilska?

Självklart är det en dag som symboliserar kamp. Kamp för rättvisa, mänskliga rättigheter, jämställdhet. Det är en dag för analys. Hur långt har vi kommit? Vad har gått bra? Hur går vi vidare? Det finns också positiv utveckling, t ex att allt fler flickor går i skolan i världen och att fler kvinnor har betalt arbete – även om kvinnolönerna i utvecklingsländer ofta är så låga att de inte går att försörja sig på.

Men det är också en dag fylld av sorg, ilska och förtvivlan. Över att kvinnor fortfarande saknar makt över sina liv. Över att kvinnors liv saknar värde. Över att kvinnor är en handelsvara, ett byte, en ägodel.

Över en halv miljon kvinnor dör varje år bara för att de blivit gravida. Det gör mig oerhört arg. Trots att de kunde ha räddats om de hade haft tillgång till moderna preventivmedel, säkra aborter, sexualupplysning och mödrahälsovård. Siffran har knappt förändrats på tjugo år. Många är riktigt unga, tonåringar.

Det är svårt att hålla modet uppe när säkra aborter fortfarande görs otillgängliga av restriktiva lagar, brist på information eller politiskt ledarskap – trots att 70 000 kvinnor dör varje år i sviterna av osäkra ingrepp.

Världens stater säger sig vara överens om att något måste göras åt saken, tex genom att man bestämde år 2000 att minskad mödradödlighet är ett av de åtta milleniemålen om minskad fattigdom. Ändå genomför man inte de nödvändiga förändringarna. De åtgärder som behövs är kända – tillgång till preventivmedel, säkra aborter, utbildade barnmorskor, akutsjukvård) – tillgängliga i industriländer och flera av dem ganska billiga. Men detta handlar om kvinnor. Och kvinnors rätt att besluta om sina egna kroppar. Jag kom hem från FN:s årliga möte om möte om kvinnors rättigheter igår och kan dessvärre återigen konstatera; världens ledande politiker kan faktiskt inte enas om att kvinnor ska få bestämma över (ens) sina egna kroppar år 2010.

Därför vet jag just nu inte vad jag ska känna inför internationella kvinnodagen. Glädje över de framsteg som gjorts eller ilska över den tid det tar?

Jag tror trots allt på förändring och inte minst på kvinnors egen kraft att förändra. Utan kvinnorörelsen hade väldigt lite hänt genom tiderna, inte i västvärlden heller. Dock är det regeringar som har ansvar för att ta beslut och tillskjuta resurser. Så vi måste kämpa vidare för att påverka, medvetna om de viktiga framgångarna bakom oss och de monumentala orättvisorna framför oss. Vissa positiva tecken finns, t ex en ny inställning till preventivmedel från den amerikanska regeringen, en färsk resolution från EU-parlamentet om vikten av tillgång till säkra aborter och en handlingsplan från Afrikanska Unionen om sexuell och reproduktiv hälsa som en nyckel för att uppnå milleniemålen överhuvudtaget. Det och mycket mer behövs när var sjunde kvinna i Niger fortfarande dör för att hon blivit gravid och när tre miljoner flickor könsstympas i världen varje år.

Det är just därför som RFSU:s kampanj Unite for women – stoppa mödradödligheten kulminerar i dag. I vad vi hoppas blir världens största barnvagnsmarsch mellan Kungsträdgården och Mynttorget i Stockholm.

Det blir inte världens första barnvagnsmarsch. 1937 möttes läkaren Joyce Leunbach av en barnvagnsdemonstration när han frigavs från Västra fängelset i Köpenhamn. Leunbach, som var nära vän med RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen, hade dömts för att ha utfört aborter. Barnvagnarna utanför fängelset var en hyllning till honom och alla kvinnors rätt att själva bestämma över sina liv, sin sexualitet, sin reproduktion och sin hälsa. Rätten att själv bestämma om, när och med vem de vill blir gravida.

Så vill vi fortfarande se det. Därför rullar barnvagnarna åter på marsch i dag eftersom den rätten fortfarande måste krävas på så många håll i världen.

Unite for women – Stoppa mödradödligheten.

Åsa Regnér
Generalsekreterare, RFSU

Särskilt moderaterna släpar på en kraftig manlig övervikt i väljarkåren. SvD:s Göran Eriksson skriver att de nya moderaterna har försökt göra sin läxa, men inte alltid lyckats. Så sent som i höstas visade Moderatkvinnorna i en rapport att det fortfarande råder stor manlig dominans i partiet. Och nu när partiets valsedlar inför valet i september är klara, har Ekot gått igenom könsfördelningen. 2006 var det 37 procent kvinnor på listorna, i år är det 41 procent.

Det innebär att om valresultatet skulle bli exakt detsamma som 2006, så skulle m i år få 43 kvinnliga riksdagsledamöter (av totalt 96). En begränsad ökning med tanke på att partistämman 2007 slog fast att partiet skulle arbeta för en jämnare könsfördelning till 2010.

Partisekreterare Per Schlingmann säger att man ändå är väldigt nöjda med att partiet ”kan visa upp en valsedel med personer på valbar plats med god könsfördelning”.

Övriga politiska bloggare som räknas upp är Mary X Jensen (moderat riksdagskandidat från Österåker, med bloggen Mina moderata karameller), Marie ”Emma” Andersson (aktiv piratpartist och känd för bloggen Opassande), Johan Ulvenlöv (ansvarig för den rödgröna bloggportalen Netroots och den egna bloggen S-buzz), 72-åriga piratpartisten Gun Svensson (mer känd som Farmor Gun i Norrtälje och vinnare av Aftonbladets Stora bloggpris härom veckan), frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz (icke-partibunden, men flitig bloggare på Isobels text och verkstad), äkta s-paret Åsa och Alexandra Einerstam (som bloggar gemensamt som HBT-sossen), Johan Hedin (representerar i sammanhanget Stureplanscentern och bloggar som Peace, Love and Capitalism), något anonyma Ilse-Marie får med bloggen Ett hjärta rött stå för kommentarer ur ett vänsterperspektiv, samt Mark Klamberg (doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet) med den i särklass starkaste folkpartianknutna bloggen enligt sajten Politometern.se.

Tidningen varnar samtidigt, via valforskaren Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet, för att ”den snabba utvecklingen på internet skapat nya möjligheter för det som brukar kallas dirty campaigning, smutskastningskampanjer”. Han får medhåll från Fokus politikredaktör Torbjörn Nilsson som tror att vi i år ”kommer att se en kakofoni av budskap i de sociala medierna”, där det då kan bli ganska lätt att bedriva ”en genomtänkt negativ kampanj”.

Även HBT-sossen och s-bloggaren Peter Andersson uppmärksammar i dag fenomenet med smutsiga kampanjer på nätet, liksom centerbloggaren Per Ankersjö.

- Berätta, varför har du startat Veckans bloggdebatt?

- Jag har startat veckans bloggdebatt i syfte att få en bredare sakpolitisk debatt. Det är ett sätt att kunna få fokus på ett frågeområde under en vecka där möjligheten öppnas för alla att föra fram sina åsikter i ett politiskt ämne. Jag tror nämligen att de politiska debatterna i bloggosfären kan bli än bättre om de utvecklas till att bli lite mer sakpolitiska. Dessutom behöver vi alla höja blicken. Ibland fångas bloggosfären i den dagsaktuella debatten, jag tycker det finns behov av att ha politiska debatter som sträcker sig längre än bara det som aktuellt för dagen. Opinionsbildning är ju i allra högsta grad ett långsiktigt arbete som kräver en fördjupad debatt. Det är min förhoppning att ”veckans bloggdebatt” ska kunna bidra till.

- Hur har gensvaret varit?

- Bra och stort tycker jag. Det är många bloggare som hängt på.

– I dina sammanfattningar av veckan som varit tycks det vara en rejäl övervikt av borgerliga bloggare som nappar på dina debatter, tror du att det har att göra med att du själv är en stark moderat profil, eller tror du att det beror på ämnena?

- Förmodligen beror det på att jag är moderat. Ämnena borde beröra även rödgröna bloggare. Jag tycker det är synd för de rödas engagemang i dessa sakpolitiska debatter skulle vara nyttig och bredda debatter ytterligare.

- Hur länge tänker du köra med veckans bloggdebatt?

- Så länge det finns intresse.

- Om du fick önska- vem skulle du vilja hakade på temat?

- Oj, det var en svår fråga. Det är många duktiga bloggare som har deltagit. Syftet med veckans bloggdebatt är ju att få en bred debatt, så jag avstår från att önska mig någon… alla är varmt välkomna att delta.

- Vilka ämnen kan vi förvänta oss i framtiden?

- Det finns fler viktiga ämnen, jämställdhet, integration, integritet, energifrågor, miljö och skolfrågor för att bara nämna några områden. Säkert behöver de snävas in för att bli intressantare att debattera om. Jag tar tacksam emot tips på teman.

- Något annat du vill ta upp?

- Tar tillfället i akt och passar på att uppmuntra bloggare i alla läger att delta i debatten. Även bloggare som inte är politiskt aktiva är varmt välkomna att delta.

Kent Perssons blogg hittar du här, varje måndag kommer det ett nytt bloggtema.

Makthavare.se har tidigare skrivit om högern och vänsterns försök att poppa till musiken, försök som ständigt görs bäst av de sistnämnda. Olssons ledare handlar om den populärkulturella eliten, dit bland annat Marit Bergman, Henrik Schyffert och Andres Lokko kan räknas till, som alla samlas runt socialdemokraternas Mona Sahlin.

De borgerliga laget saknar goda exempel. Att den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt uppgett Da Buzz som favoritband vinner inte många coolhetspoäng. Journalisten Fredrik Strage drar det så långt som att det bara finns ett högerspöke som gjort avtryck i rockhistorien, nämligen Johnny Ramone.

Karin Olsson avslutar sin text med att fråga huruvida Acnejeansboomen inom socialdemokraterna vinner något val. Att man vinner trendkänsliga typer vet vi, men vinner socialdemokraterna – för att citera kristdemokraternas Göran Hägglund – ”verklighetens folk”?

Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson skriver på sin blogg att ovan nämnda guide inte var aktuell inför Europavalet 2009, ”vilket vem som helst som såg våra affischer i färg och inte i svartvitt som manualen föreskriver kunde konstatera”. Den sägs inte heller vara aktuell inför höstens val.

”Att tipsa om kläder kan verka töntigt”, skriver Henriksson, men tillägger att ”det finns få kulturer som är så tröga att förändra som partier och andra större organisationer”. Han betonar att det är viktigt att alla ska känna sig välkomna i moderaterna oavsett bakgrund. ”Man ska inte känna att bara för att gå på det ena eller det andra mötet i någon politisk församling så ska man behöva sätta på sig en kavaj och skjorta”, skriver han på bloggen.

”Vi uppskattar alla som vill engagera sig, oavsett om de gör det i t-shirts eller kostym”, avslutar Henriksson.

Jenny Lindahl Persson svarade bland annat på frågor om hur hon såg på vänsterpartiets opinionsläge och hur hon och kollegorna tänkt förbättra det; vilka departement och ministerposter v suktar efter, samt om Lars Ohly verkligen är det sänke för de rödgröna han ibland utmålas som.

Se utfrågningen här:

Ett stort tack för hjälpen med de praktiska arrangemangen till bland andra Jonatan ”Kip” Kipowsky!

Trots att partierna satsar på Internet – och har särskilda anställda som sköter webben – är de inte märkbart större än de större politiska bloggarna. I flera fall är de tvärtom mindre än dem.

Eftersom alla inte använder sig av samma mätperioder gäller siffrorna i denna artikel inte exakt samma datum för alla partier. Makthavare.se bad partierna om siffror för ”den senaste veckan” och specificerade detta till måndag-söndag vecka åtta eller angivna datum sju dagar i följd den senaste tiden. I exakta tal är jämförelsen alltså inte hundraprocentig, men den ger en översiktig bild av besöksstatistiken hos respektive parti.

Makthavare.se har dels frågat om totalt antal sidladdningar under veckan i fråga, och dels om antalet unika besökare per dygn, i snitt, under samma period. Vi frågade även partierna om de mäter hur länge besökare stannar på webbplatsen, och i så fall vilken snittiden för besöken är.

Partierna kan förutsättas ha ett olika stort antal besökare på sina webbplatser av flera skäl, varav det främsta sannolikt är partiernas storlek, eller antalet väljare som är intresserade av ett visst parti. Även faktorer som väljargruppens Internetvanor spelar naturligtvis in.

Detta innebär att sidladdningar eller unika besökare inte nödvändigtvis är det bästa måttet för hur framgångsrik ett partis Internetstrategi är. Däremot ger det naturligtvis en fingervisning om hur de politiska partierna totalt sett lyckas med egna kanaler på Internet.

Vad som dessutom bör vägas in, eftersom siffrorna representerar en begränsad tidsperiod, är respektive partis utspel och mediebild under perioden. Exempelvis kan folkpartiets siffror tänkas ha påverkats av det faktum att partiet har en relativt nyutnämnd EU-minister, som figurerat mycket i media den senaste tiden.

Partiernas svar:

Socialdemokraterna
Antal sidladdningar: 120 000
Unika besökare/dygn: 3 600
Besökstid i snitt: 2 minuter och 30 sekunder

Moderaterna
Antal sidladdningar: 46 377
Unika besökare/dygn: 1 490
Besökstid i snitt: 2 minuter och 37 sekunder

Centerpartiet
Antal sidladdningar: 17 784
Unika besökare/dygn: 552
Besökstid i snitt: 3 minuter och 6 sekunder

Folkpartiet
Antal sidladdningar: 55 929
Unika besökare/dygn: 1 565
Besökstid i snitt: 2 minuter och 24 sekunder

Kristdemokraterna
Antal sidladdningar: 7 985
Unika besökare/dygn: 1 140
Besökstid i snitt: 2 minuter och 49 sekunder

Vänsterpartiet
Antal sidladdningar: 23 046
Unika besökare/dygn: 601
Besökstid i snitt: 3 minuter och 23 sekunder

Miljöpartiet
Antal sidladdningar: 24 805
Unika besökare/dygn: 2 667
Besökstid i snitt: 1 minut och 45 sekunder

Makthavare.se har inte begärt ut några dokument från partierna för att säkerställa att informationen är korrekt, utan har utgått ifrån att partierna ärligt redovisar den statistik de har.

”När alla har fel åt samma håll kommer medelvärdet alltid längre från verkligheten än den bästa enskilda undersökningen”, skriver Bergstrand kritiskt i det nya numret av Axess.

- Måttet fungerar väldigt väl, replikerar David Ahlin, opinionsanalytiker på Novus Opinion.

Under namnet Svensk väljaropinion publicerar Ekot på Sveriges Radio en sammanvägning av fem instituts mätningar av svenskarnas partisympatier. Den görs av Novus Opinion.

Nyligen kom en tredje mätning, som visade på en ledning för det rödgröna blocket med 49,2 procent över alliansens 44,5. Bakom siffran ligger de senaste mätningarna från Synovate, Sifo, Demoskop, Novus och Skop.

För luttrade läsare av opinionsundersökningar är poll of polls ett andningshål. Åtminstone om man tröttnat på den upphetsade rapporteringen kring tiondelar ”i ny mätning”. Och i USA är poll of polls sedan länge ett etablerat begrepp.

Men förre debattgeneralen på DN varnar nu för poll of polls i allmänhet och Svensk väljaropinion i synnerhet.

”För att metoden ska fungera krävs…att instituten totalt sett håller en likvärdig standard och att de mäter samma sak. Så är dock inte fallet”, skriver Bergstrand. Han pekar på att Skop ställer en annan fråga till väljarna än de övriga fyra.

Om dessutom alla opinionsinstitut hamnar snett, vilket skedde inför EU-valet 2004 då alla underskattade Junilistan, kan en poll of polls knappast räta upp situationen, menar Bergstrand.

”Det kräver ett utgångsläge där sanningen ligger någonstans i mitten”.

David Ahlin, opinionsanalytiker på Novus, svarar:

- Vi har använt måttet internt i flera år och sett att det fungerar väldigt väl.

Skops fråga handlar om vilket parti väljaren tycker bäst om i rikspolitiken. Enligt Bergstrand innebär det att taktik- och proteströstande inte fångas in i Skops mätning.

- Det stämmer att svaren blir något annorlunda. Bland annat kan man se att socialdemokraterna får konsekvent lägre andel hos Skop. Vår erfarenhet av att använda det här måttet är trots allt att det fungerar mycket väl i praktiken, hävdar David Ahlin.

- Att mätningarna 2004 underskattade Junilistan stämmer, men lärdomen är inte att man ska skrota poll of polls, utan att mätningarna inte lades tillräckligt nära valdagen för att fånga in Junilistans spurt. Det är en annan sak.

I Svensk väljaropinion ingår inte SCB, som gör de kvantitativt största opinionsmätningarna två gånger om året. SCB har omkring 10 000 svarspersoner, de reguljära opinionsinstituten bara 1 000-2 000.

- SCB-siffrorna skulle slå igenom så starkt att det nästan skulle bli ett identiskt utfall just de månader de mäter. Vi vill ha ett mått som är stabilt och konsekvent varje månad, säger David Ahlin.

Först med publicerade poll of polls i Sverige var Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har uteslutit Skop men inkluderat SCB.

Blev det någon skillnad?

Svar: ja.

De rödgrönas övertag är 0,7 procentenheter större i Svensk väljaropinion än hos Henrik Oscarsson.

”Folkets företrädare – riksdagsledamöterna – har blivit blott ett redskap i partielitens händer”, skrev Anne-Marie Pålsson (m) häromdagen apropå att hon startat ett tvärpolitiskt nätverk för att diskutera riksdagens roll i demokratin. Liknande kritik har tidigare framförts av bland annat partikamraten Rolf K Nilsson som också bestämt sig för att lämna sitt uppdrag i samband med valet.

Det som de två moderata riksdagsledamöterna ger uttryck för skulle, om man bortser från personlig frustration, kunna ses som ett utmärkande drag för svensk demokrati. Vi har mycket starka och sammanhållna partier, vilket inte minst hänger ihop med det begränsade inslaget av personval.

Att förstå svensk politik handlar därför om att förstå politiska partier och alla de politiker som inte gör något väsen av sig, utan nöjer sig med att lojalt följa sin partiledning.

Lojalitet gentemot partiorganisationerna har förstås alltid funnits. Däremot kan man argumentera för att partiernas sammanhållning ökar, och att utrymmet för fritänkande riksdagsledamöter minskar trots den planerade sänkningen av personvalsspärren.

Delvis kan det ses som en konsekvens av professionaliseringen av politiken. För de allra flesta riksdagsledamöter är politiken ett yrke, dessutom ett yrke som man i många fall valde ganska tidigt. Och som i alla yrken har man bra och dåliga dagar på jobbet. De bra dagarna, är det som en politiker nyligen berättade för mig, fantastiskt, de andra dagarna kämpar man på, precis som på vilket annat jobb som helst, menade hon. Kombinerat med ett particentrerat system som det svenska leder en sådan syn på uppdraget förstås till stor lojalitet gentemot partiorganisationen som man har att tacka för sin karriär.

Men lika viktig är avideologisering av politiken. Hur mycket vi än intalas motsatsen under ett valår står de två regeringsalternativen väldigt nära varandra. Båda företräder marginellt olika svar på frågan om hur den kapitalistiska välfärdsstaten ska organiseras. När den ideologiska höger-vänster-konflikten var tydligare kunde politiker nöja sig med att kämpa för en viss vision om det goda samhället. När det inte finns några tydliga ideologiska skillnader blir det centrala i stället maktinnehavet och de reformmöjligheter på marginalen det för med sig.

För den enskilde politikern blir förstås det centrala att se till så att man maximerar sina möjligheter till maktinnehav. Då blir det också naturligt att lojalt ställa upp när partiledningen kasserar gamla hjärtefrågor. Ett sådant perspektiv på kan hjälpa oss att förstå varför nästan inga moderater protesterar mot partiledningens ständiga omprövningar av den egna politiken, varför inga folkpartister protesterat när socialliberalismen ersatts med batongliberalism eller varför det rödgröna samarbetet för det flesta miljöpartister är helt okontroversiellt.

Därmed inte sagt att dagens politiker skulle sakna ideologisk övertygelse. Däremot är man i större utsträckning än tidigare beredd att kompromissa med övertygelsen för att bli valbar.

Men vad händer när vi nu får ett ökat inslag av personval i valsystemet. Min gissning är att det inte kommer att betyda särskilt mycket för hur politiken fungerar i praktiken. Utrymmet för den typen av starka, fritänkande riksdagsledamöter som Anne-Marie Pålsson, önskar sig, kommer knappast att bli större.

För det första tar det lång tid innan väljarbeteendet ändras. Vi är helt enkelt så vana vid att rösta på partier, så att personvalsinslaget kommer att fortsätta att vara något inte berör. Och så länge även de personvalda ledamöterna endast kommer att kunna visa upp en ganska svag folklig förankring – fem procent av ett partis väljare i valkrets är inte särskilt mycket om man jämför med exempelvis en partiledares popularitet – kommer det inte att finns anledning för partierna att ompröva sina arbetssätt.

Visst kommer vi att få se fler politiker som driver personvalskampanjer. Men lika vanligt kommer det att bli med politiker som, precis som Fredrick Federley, gråtande får förklara att de tvingas svika sina personvalslöften. För i svensk politik vinner partiet, nästan alltid.

Svend Dahl
Statsvetare

Det enda riksdagsparti som förefaller vara helt säkra på att de inte kommer göra reklam i tv inför valet är vänsterpartiet, men det verkar främst handla om ekonomi. Hade v haft en större budget hade även de använt sig av erbjudandet från TV4, enligt informationschefen Jenny Lindahl Persson – som är kvällens Makthavarölgäst.

Statsvetaren Henrik Oscarsson skriver på Twitter att det effektivaste vore om de båda regeringsalternativen köpte reklamtid gemensamt.

Inslaget i Medierna kan höras här:

Medierna reklam by Medierna

Bakgrunden är bland annat att Pålsson i höst lämnar riksdagen i protest mot att den enligt henne tömts på makt, ett resonemang hon utvecklar i Dagens Nyheter och i en kommande bok.

I tv-studion får hon svar på tal från bl a Maria Abrahamsson – som tidigare varit Veckans makthavare – och som skriver på sin blogg att det inte är konstigt att en majoritetsregering får stöd i riksdagen för sina förslag. ”Särskilt inte som förslagen i förväg har godkänts av en majoritet i regeringspartiernas riksdagsgrupper”.

* * *

Debatten går nu att se i efterhand:

Dessutom är Anne-Marie Pålssons utspel omskrivet på Expressens ledarsida.

All makt utgår från folket

”All offentlig makt utgår från folket”. Så inleds den svenska grundlagen från 1974 för att några paragrafer längre ner slå fast att: ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”.

Det är stolta ord som lägger fast hur demokratin ska gestalta sig i Sverige och här ges riksdagen en central roll. Det är riksdagen som ensamt som stiftar lag, bestämmer vilka skatter som ska tas ut och utser vem som ska leda regeringsarbetet.

Riksdagen har med det blivit bärare av all offentlig makt och det är riksdagen som ska omvandla folkets vilja till praktisk lagstiftning.

Inga domstolar får stoppa riksdagens lagstiftning, ingen andra kammare tillåts fördröja den, inga folkinitiativ får lägga motförslag. Kort sagt, ingenting får hindra folkets vilja, såsom den gestaltade sig på valdagen, från att få full genomslagskraft i den praktiska politiken.

I såväl historiskt som internationellt perspektiv torde den svenska riksdagens starka maktställning vara unik.

Men riksdagen är bara ett skal som tilldelats ett antal befogenheter. Den utför inte dessa av sig självt utan måste fyllas med människor som gör det. Riksdagens förmåga att självständigt genomföra sitt uppdrag, blir därför beroende av den förmåga som dess bärare besitter.

Men vilka är de? Inte förrän i grundlagens tredje kapitel får vi besked om detta. Ty, där finner man följande: ”Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val. Vid sådant val sker röstning på parti med möjlighet för väljarna att avge särskild personröst.”

Med den formuleringen beseglades riksdagens öde. Istället för att verka som ett självständigt organ, kom riksdagen att bli ett utskott till partierna. De 349 riksdagsledamöterna, som formellt sköter besluten, ges inget eget manöverutrymme. Vi sitter där som företrädare för partierna och inte för folket.

Med den ordningen bryts också den viktiga kopplingen mellan den valde ledamoten och väljarna, för att ersättas av det starka beroendeförhållandet mellan riksdagsledamot och parti som så ofta kritiserats.

Den viktigaste förklaringen till varför riksdagens ledamöter är så svaga när riksdagen är så stark ligger i att vi har val på partier snarare än individer.

Resultatet av den ordningen är att riksdagen fjärrstyrs från partieliterna – i realiteten från partiledarna själva. De är de som har kontrollen över skeendet, det är de som formar besluten ensamma eller tillsammans med de närmaste medarbetarna. Vi ledamöter verkställer bara deras vilja med knapptryckningen.

Denna underordning är nu inte ett resultat av att riksdagens ledamöter i sig är svaga och osjälvständiga utan för att systemet tvingar oss att bete oss på det viset. Partiledarna förfogar över de viktiga maktmedlen – pengarna och utnämningsmakten – och drar sig naturligtvis inte för att använda dem.

Till de politiska partierna anslås i dag nästan 1/2 miljard kronor årligen av skattekollektivets pengar – rakt in i partikassan. Medlemsavgifterna spelar för partierna numera en helt underordnad roll. Det är för de medlen partierna köper kunskap och lojalitet. I dag är de politiskt anställda tjänstemännen i riksdagen fler än de valda ledamöterna.

Och med utnämningsmakten och kontrollen över nomineringsprocessen styr partieliten över vilka som ska belönas med exempelvis valbara platser. Det finns många exempel på vad som händer med de ledamöter som försöker driver en annan linje än den partieliten anbefallt.

Folkets företrädare – riksdagsledamöterna – har blivit blott ett redskap i partielitens händer. Eller om man så vill statister i ett välregisserat skådespel – något vackert att visa upp när makten behöver ett ansikte.

Anne-Marie Pålsson
Riksdagsledamot (m)

Anne-Marie Pålsson är även docent på nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Hennes huvudsakliga fördjupningsområde är inom den finansiella ekonomin.

Varje tisdag från kl. 17.30 arrangerar Makthavare.se och våra kompisar på Fokus ett avspänt mingel på Pressklubben, Vasagatan 50 i Stockholm. Den första tisdagen i månaden har vi en särskilt inbjuden gäst som frågas ut av någon av våra eminenta medarbetare. Dessa evenemang brukar också spelas in och resultaten gå att se i efterhand här på sajten.

Nästa vecka är det dags igen, och vår gäst denna gång är alltså Jenny Lindahl Persson. Hon kommer att svara på frågor om hur hon ser på vänsterpartiets opinionsläge och hur hon och kollegorna tänkt förbättra det; vilka departement och ministerposter v suktar efter, samt om Lars Ohly verkligen är det sänke för de rödgröna han ibland utmålas som.

För att försäkra dig om plats, vänligen anmäl dig via Facebook.

Varmt välkommen!