Titel: Modernisera Sverige

Regi: Regin är nästintill obefintlig. Man nästan hör regissören säga: ”Gå härifrån hit, släng i flaskan i hålet, bryt av ett ben till, se lite stoltare ut. Du cyklar ju faktiskt istället för att åka bil.” Huvudlinjen med den lilla flickan och spänningen i vad hon egentligen håller på med försvinner i och med den tredje bilden när den gamla damen slänger flaskan till återvinning. Nu vet vi vad filmen handlar om och det finns ingen spänning kvar i flickans brytande på dockan. En annan regissör hade inte visat i någon av situationerna vad personerna egentligen sysslar med, för att sedan i slutet berätta att det handlar om återvinning och miljön. Det kallas ”reveal” på dramaturgiska och är något man lär sig under första veckan på samtliga filmskolor i hela världen.

Manus: Rakt, enkelt och tråkigt. Miljöpartiet värnar om miljön. Vet inte alla det redan? Om de ändå prompt måste förtydliga det hade man kunnat önska lite mer spännande och underhållande situationer.

Tekniskt genomförande: Färger och ljussättning är mjuka och tillfredsställande. Fotot är klassiskt men lite tråkigt. Det känns lite mycket tysk frukostreklam över det. Musiken är rent horribel. En friköpt loop som man tröttnar på efter 10 sekunder.

Originalitet: De heter miljöpartiet. Alla förstår nog att de värnar om miljön i första hand. Har de inget annat att berätta? 99 procent av alla som skulle bli tillfrågade vad miljöpartiets valfilm ska handla om skulle svara miljön. Alltså originalitet = noll.

Slutsats: Enklaste vägen ut verkar vara miljöpartiets inställning till valfilm. Det kan aldrig vara godkänt. Bruckheimer skulle nog tycka att den har en kommersiell look, men det är obotligt korkat och helt oförlåtligt att ta bort den lilla spänning som finns redan i tredje bilden. Roy skulle eventuellt bli sugen på tyska flingor men det är högst osäkert. En sista sak: hade det inte varit bättre om flickan gett bort dockan till någon som önskade sig en istället för att bryta sönder den? Då hade det blivit en mindre docka tillverkad av miljöförstörande plast här i världen.

Bruckheimer: 1

Roy: 0

Onyanserat: 1

Makthavare.se:s analys

För alla partier som vill vinna väljarnas förtroende är det viktigt att ha en nisch och hjärtefrågor som särskiljer dem, annars kan man ju lika gärna rösta på något annat parti. Samtidigt bör man inte sticka ut alltför mycket och upplevas som ”för smal”; då blir man ju bara relevant för ytterst få. Detta har varit något av miljöpartiets dilemma.

Å ena sidan har man haft sin tydliga miljöprofil. Ingen har kunnat tvivla på att det är miljöfrågorna mp sätter främst. Man framhärdade också länge i att ställa sig vid sidan av den traditionella uppdelningen i höger och vänster, och menade att man inte tillhörde något block utan tillförde en ny dimension i politiken.

I och med formandet av det rödgröna samarbetet förändrades detta. Även om miljöpartisterna inte ser sig som ett vänsterparti, går de till val tillsammans med två uttalade vänsterpartier – i syfte att få bort högerorienterade partier från regeringsmakten.

För att kunna ingå i denna rödgröna koalition så har mp ompositionerat sig i flera frågor. Mest spektakulärt var sannolikt att man slutade kräva ett svenskt utträde ur EU.

I valrörelsen är mp:s roll tydlig: man ska vara oppositionens gröna röst och samvete, med centerpartiet som huvudmotståndare. Och det är detta som förmedlas i filmen. Med budskapet ”Modernisera Sverige” markerar man att en miljövänlig omställning inte är något bakåtsträvande utan tvärtom framtidsinriktat. Samtidigt nämns inget om kärnkraft eller något annan kontroversiellt. Logiken blir snarare att om du bryr dig om miljön; återvinner glas, samt promenerar eller cyklar ibland – då kan du också ta steget fullt ut och rösta på miljöpartiet.

Titel: Vi kan inte vänta längre

Regi: ”Så jävla soft” sa killen med den ironiska mustaschen och Beyond Retro-tischan. Han lutade sig över sin flickvän, hon med dom ironiska brillorna och Lykke Li-knuten, pussade henne på kinden och fortsatte: ”Jag ska regissera sossarnas valfilm och det bästa av allt är att jag inte behöver ge någon som helst regi”. Killen lekte med mustaschen. ”Jag måste bara hitta en duktig fotograf”.

Manus: ”Men älskling. Vad ska den handla om då?” sa flickvännen och lastade in en näve gojibär i munnen. Killen rynkade pannan. ”Jag tror han sa något om att unga vill vara med. Alltså manus är massa unga som försöker bli en del av arbetslivet. Typ. Han snackade så förbannat snabbt så jag bad honom berätta manus igen, jag fatta inte riktigt då heller, men jag tror det var något sånt.”

Tekniskt genomförande: ”Vet du hur han ville att det skulle se ut?” Killen kunde knappt hålla sig för skratt. Flickvännen tittade nyfiket på honom. ”Han sa – ‘MTV-klippning’”. Killen och flickvännen exploderade i en skrattattack.

Originalitet: ”MTV-klippning! Hur många gånger har man hört gamla gubbar tro att det är vad kidsen vill ha?” Flickvännen slutade plötsligt att skratta och fick något sorgligt i blicken. ”Men, jag tycker nästan lite synd om dom”. Killen tittade på henne. ”Vad menar du baby?” Flickvännen tog en ny näve gojibär. ”Alltså, om det är som du säger – du fattar inte riktigt manus, utan måste få det berättat för dig två gånger och MTV-klippning. Det låter som de redan har gett upp.”

Slutsats: Nej, såhär gick det förmodligen inte till. Eller? Hur som helst så känns det verkligen halvhjärtat. Lagom och tråkigt. Som vi tidigare sagt – varför vågar man inte sticka ut hakan och göra något annorlunda? Idén är ju fin och bra med att ”unga vill inget hellre än att rycka in”. Men vem talar man om det för? De unga? Budskapet kommer glida förbi dom likt hissmusik (du hör musiken, men kommer glömma den så fort din våning kommer). Bruckheimer hade på pitchmötet för filmen efter 5 sekunder sagt: ”You know what? It’s boring. You’re boring. Get out”.

Nej, låt istället Rikard Wolff göra en kuplett om hur skön Mona är och att hon bryr sig om dig. Kanske göra en grej på Göran Persson? Tänk er följande: Vi hör voice-overn (Wolff kan göra den med) ”Inför förra valet var vi mätta. Riktigt jäkla mätta”. Bild på Persson fyller upp hela rutan. ”2010 är vi hungriga igen”… Bilden på Persson slits itu och Mona stiger fram och säger: ”Riktigt jäkla hungriga! Ska ni med och käka?” Sen måste det komma in någon typ av allians-diss som har med mat att göra, men vi kan faktiskt inte göra allt jobb åt er.

Slutligen, två saker:

1. Fotot är vackert.
2. Inga spår av Roy i den här filmen heller.

Bruckheimer: 0

Roy: 0

Onyanserat: 1

Makthavare.se:s analys

Liksom de tidigare recenserade valfilmerna från moderaterna står även här jobben i centrum. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 bland annat för att man inte framstod som att ta jobbfrågan på allvar, något allianspartierna och då inte minst moderaterna var skickliga på att utnyttja. I den här valrörelsen är rollerna omvända: alliansen regerar och gör sitt bästa för att trumma ut budskapet att sysselsättningsutvecklingen går åt rätt håll, medan de rödgröna – ledda av s – menar att regeringen gör för lite i jobbfrågan. Detta är också budskapet i denna valfilm, där man lyfter fram ungdomar utanför arbetsmarknaden.

Bortsett från att få nog skulle vilja bli opererade av en gymnasist så förmedlar filmen tydligt bilden av unga som outnyttjad samhällsresurs. Många kan nog vittna om upplevda brister i den offentliga sektorn, och det ligger nära till hands att tro att mer personal skulle göra situationen bättre. Samtidigt är kostnaderna för arbetslösheten höga, och nog skulle det väl vara bättre om unga utan jobb fick chansen att göra en insats istället för att lyfta bidrag?

Detta budskap kommer tydligt fram i s-filmen. Frågan är om det räcker för att lyfta partiet från de sjunkande opinionssiffrorna.

Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz valde att granska vilka kandidater som tyckte minst som henne själv, och fann då May-Britt Landin (folkpartist från Mörbylånga) och Nina Högström (moderat från Bollebygd) som tycker… ingenting.

Två riksdagskandidater för stora, etablerade partier har alltså valt att delta i Valpejls enkät och säger sig sakna åsikter i nästan alla frågor som finns.

”De få frågor där de faktiskt svarat ger en disparat bild”, konstaterar Hadley-Kamptz:

Landin är väldigt mycket mot höjd bensinskatt, trängselavgifter och lika beskattning av arbetande och pensionärer men starkt för sexköpslagen. Hon har ingen uppfattning om skatterna på inkomster, fastigheter eller förmögenheter, om sjukförsäkringen, om integrations- eller invandringsfrågor, om EU, om a-kassan, om vårdnadsbidraget, om FRA, om kärnkraft, om RUT, om bistånd, om vinst i vården, om värnplikt.

Högström är för hårdare straff, för sänkt skatt på arbete, för monarkin och mot delad föräldraförsäkring men tycker i övrigt nästan ingenting och någonting. Inget om EU, inget om försvaret, inget om invandring, inget om kärnkraft, inget om infrastruktur, inget om FRA, vinst i vården, bistånd, vapenexport, sjukförsäkring eller om tandvård.

Däremot, noterar Isobel Hadley-Kamptz, är de båda två för ökat personval. Och det är ju alltid något. Dock har Makthavare.se inte kunnat hitta några personvalssajter eller andra tecken på att de båda kandidaterna driver några kampanjer för egen del.

På uppdrag för Nya Affärer intervjuade nyligen Fredrik Wass kd-ledaren Göran Hägglund om entreprenörskap. Bland annat betonade Hägglund vikten av mer satsningar på entreprenörskap i skolan, satsningar på forskning och en översyn av skattenivåerna för företagare. Läs artikeln på Nya Affärer eller se valda bitar i videoklippet nedan:

Göran Hägglund: ”Mer snack och mindre verkstad”, Nya Affärer på Vimeo.

På temat rörlig bild har också Makthavare.se:s Cecilia Garme gjort en serie SVT-intervjuer med unga riksdagskandidater. Hon har pratat med Daniel Riazat (v), Matilda Sundquist (fp), Frank Nilsson (c), Andreas Carlson (kd), Evin Cetin (s), Johan Hultberg (m) och Johanna Hirvonen (mp). Resultaten går att se här.

Passen i stugan är mellan två och tre timmar långa och man jobbar ideellt. Vi undrar lite varför stugan ser ut som den gör och Susanne svarar att det är smart att bygga på höjden!

– Det finns faktiskt de som har frågat om de får köpa den!

Stugan är  helt rund vilket gör det helt naturligt att ”ta en sväng runt” inuti den. Förutom det som brukar finnas i valstugan såsom information om partiet är det lite som att komma till paradiset av gratisprylar. Vem tackar nej till en frisbee, grön lösnäsa, ballonger, pennor och godis? Trots att lösnäsan är en storlek för stor får centern höga give-awayspoäng.

Susanne har klätt sig efter väder och i dag är det en aning mulet. Smart och snyggt med sköna tygskor och under den inte allt för smickrande parti-t-shirten  döljer sig en skön randig tröja. Stort plus för de tjusiga centern-örhängena!

Men vem är det egentligen som har designat detta gröna minihöghus? Det kan inte Susanne på rak arm säga. Centerpartiet siktar på högsta betyg i kategorin häftigaste valstuga, och visst hade de kunnat knipa den platsen om de hade varit fiffiga nog att fylla ”silon” med havre. Det är väl ändå bondepartiet vi snackar om?!

Trots denna fadäs får centerpartiets valstuga ett VG för alla finurliga gratisgrejer och hade Susannes t-tröja varit figursydd hade vi kanske kunnat tala om ett ännu högre betyg!

Anders Eriksson, håller på Team Rödgrönt
”Sverige ska vara ett jämlikt land”, inleds den rödgröna regeringsplattformen som presenterades i dag. Och plattformen utstrålar vilja att använda politikens redskap för att göra detta till verklighet. Vi presenterar innehållet i plattformen på annan plats här på Makthavare.se, så jag tänker inte redogöra för det här.

En avgörande skillnad mellan de tre rödgröna partierna och de fyra allianspartierna, är synen på politikens roll för att driva på förändring. Alliansens valmanifest andades passivitet och goda förhoppningar, medan den rödgröna regeringsplattformen andas en vilja att aktivt använda politiken. Det här är ingenting nytt. Det sägs ibland att skillnaden mellan vänster och höger i politiken är att vänstern ser politiken som en möjlighet medan högern ser den som ett problem. Ställt bredvid varandra är de båda regeringsalternativens plattformar tydliga exempel på detta.

För mig är det självklart att politiken måste spela en viktig roll för att förändra samhället till det bättre. Och att vi måste använda oss av de redskap som finns. Samtidigt är det viktigt att det finns en bärande idé, en berättelse om man så vill, som håller samman detta och ger riktning. I den plattform som presenterats i dag är den bärande idén att Sverige ska bli ett mer jämlikt land.

Plattformen har såklart såväl styrkor som svagheter. Bland de viktigaste kraven i plattformen är att avskaffa det så kallade aktivitetsförbundet. Att hindra unga människor från yrkesutbildningar av olika slag, och tvinga dem att vara arbetslösa i tre månader först, är rent ut sagt dumt. Vi har bland den högsta ungdomsarbetslösheten i Europa samtidigt som det finns branscher där arbetsgivarna skriker efter folk, för att det saknas utbildad arbetskraft. Det är inte att skapa ett samhälle där resurser fördelas optimalt, och ett uttryck för att marknadens osynliga hand inte är kapabel att lösa allt.

Även utbildningspolitiken är stark, med ett tydligt såväl jämlikhets- som kunskapsfokus. Jag tycker om målet att Sverige ska avancera till topp 10 i de internationella PISA-mätningarna. Inte för att jag tror att den typen av mätningar säger allt om kvaliteten i skolan, utan för att högt ställda, konkreta mål möjliggör att resurser och arbete fokuseras för att lyfta hela verksamheten.

Delar av plattformen måste emellertid ses som besvikelse, i någon mån. Klimat- och integritetsfrågorna har varit centrala i den politiska debatten de senaste åren. Att då inte kunna presentera en konkret, sammanhållen politik blir en brist även i ett val där det andra regeringsalternativet är i alla lägen sämre. Delar av klimatavsnittet är bra, inte minst förslaget att använda ROT-avdraget ett nytt klimatavdrag för att stimulera klimatinvesteringar i fastighetsbeståndet. Men utöver det är det ganska diffust.

Integritetsfrågorna kommer helt bort, mer än att FRA-lagen ska rivas upp och skrivas om. Men vad händer med Ipred? Hur blir det med datalagringsdirektivet? Och hur ser man på integriteten i arbetslivet, som bland annat TCO lyft fram? Att all skattefinansierad verksamhet ska omfattas av meddelarskyddet är bra, men inte tillräckligt.

I min analys av alliansens valmanifest skrev jag att det var upp till de rödgröna att plocka upp bollen, för att ta hem detta. Med denna plattform har de lagt en god grund för detta. Det är tre veckor kvar till valet, än kan allt hända.

Eva Cooper, håller på Team Alliansen
I början av augusti sände P3 Brunchrapporten briljanta partiledarintervjuer, där programledaren Henrik Torehammar på ett strålande sätt kombinerade ideologisnack med popkultur. I intervjun med Mona Sahlin den 10 augusti berättar den socialdemokratiska partiledaren att hennes ideologi bäst beskrivs genom boken Jämlikhetsanden. När nu det så kallade historiska valmanifestet (historiskt i den mening att det är första gången som s, v och mp går till val på gemensam politik) så märks ideologin tydligt. Den första meningen är ”Sverige ska vara ett jämlikt land”. Nu är det också på sin plats att nämna att Jämlikhetsanden, skriven av Richard Wilkinsson och Kate Picket, har sina trovärdighetsproblem. De har valt statistik som passar deras syften, valt länder som passar deras syften och jämfört äpplen med päron. Kort sagt, det finns stora likheter med det rödgröna valmanifestet.

”Det är inget skattesänkarrace” sa Mona Sahlin under den gemensamma presskonferensen i dag. Samtidigt går man till val på sänkt pensionärsskatt, sänkta arbetsgivaravgifter till småföretagare, sänkt restaurangmoms och andra bra förslag. Blandat med ett antal skattehöjningar naturligtvis. För det är oansvarigt att sänka skatter. Och så. Typ. Och att regeringen har en dum och ojämlik politik har vi förstått att de rödgröna tycker. Ändå så är flera av förslagen på framförallt på arbetsmarknadsområdet mer eller mindre omdöpt allianspolitik. Med skillnaden att investering i företag för en rödgrön regering skulle innebära att alla – även egenföretagaren- ska skriva jämställdhetsplaner varje år och dessutom med hot om lagstiftad heltid då man inte riktigt litar på parternas förmåga att komma överens. Ni vet, enligt den svenska modellen.

Nej, de rödgröna politikerna vet förstås bäst. Statliga insatser och offentlig sektor är enkla för politiker att reglera. I en förmodad välvilja vill man på så sätt öka jämställdheten, när man i själva verket bygger kvinnofällor. I stället för att hänvisa alla som drömmer om att arbeta med vård och omsorg till monopolarbetsgivare, behövs det en marknad där dessa människor, framförallt kvinnor, kan variera sig, vara egen eller byta arbetsgivare. I stället vill de rödgröna riva upp etableringsrätten. Kanske glömmer de bort att det finns 14 000 privata vårdgivare i Sverige i dag, inte endast ett fåtal stora? Nio av tio av dessa vård- och omsorgsföretag har färre än tio anställda. Och enligt Konkurrensverkets senaste mätning är det 181 nya vårdcentraler som etablerats i landstingen. I kommunerna finns det i dag över 377 företag som är etablerade genom införandet av lov, lagen om valfrihet i vården. Hela 80 procent av företagen i kommunerna antingen ägs och drivs av kvinnor eller har en kvinna som vd.

Ett antal delar i valmanifestet har släppts redan i förtid. En av dessa är den omtalade utrikespolitiska överenskommelsen där man bland annat enats om att Sverige ska lämna Afghanistan vid en rödgrön valvinst. Är det bara jag som tycker att överenskommelsen signalerar ångest och vånda i manifestet? Skrivelsen lyder: Angående det svenska engagemanget i Afghanistan har vi rödgröna partier lämnat tydliga besked. That’s it. Personen som satt med pennan för just det stycket tycks redan ha tröttnat på att försöka förklara framförallt socialdemokraternas svängning i utrikespolitiken till vänsterpartiets förmån.

Överhuvudtaget lämnar det rödgröna valmanifestet både läsaren och väljaren frågande. Vad vill man med fastighetsskatten? Vad händer med föräldraförsäkringen? Vad säger man om förmögenhetsskatten? På det stora hela bidde den rödgröna kostymen en tumme. I min analys av Alliansmanifestet skrev jag att vinnaren är den som är bäst på att vara sosse. Just nu är de rödgröna, med The Real Socialdemocrats, riktigt kassa på att vara ens i närheten av valvinnande sossar.

Nej, några riktigt klara besked finns inte att hämta i manifestet. Det är vaga formuleringar om målsättningar och spretande ambitioner. Häng med i vår snabbgenomgång:

Ungdomsarbetslösheten ska bekämpas med ett Ungdomsavdrag i arbetsgivaravgiften och ett Ungdomslyft 2011 som ska ge arbetslösa möjlighet att läsa in gymnasiet.

Företagarna lockas med ytterligare valfrihet i antalet karensdagar, ett innovationsprogram för och sänkta sociala avgifter från 2011.

Förskolan ska få mindre grupper och föräldrar ska ha rätt till minst 30 timmar i veckan, även om när barnet får ett syskon eller en förälder blir arbetslös.

Skolan byggs ut 2011 med 44 000 studieplatser i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Grundskolan ska ge skriftliga omdömen från första klass och betyg från årskurs sju.

A-kassan ska vara frivillig och kosta max 80 kr per månad. Ersättningsnivåerna och taket höjs så att den som tjänar upp till c:a 25 000 kr får ut 80 procent i ersättning.

Lex Laval ska rivas upp och anlitandet av bemanningsföretag ska ses över.

Arbetsgivare ska genomföra lönekartläggning varje år och ett vite ska införas för dem som inte åtgärdar lönediskriminering.

I sjukvården ersätts Vårdvalet med Hälsovalet. Inga universitets- eller regionsjukhus ska säljas. Taket i sjukförsäkringen ska höjas till 8,5 basbelopp 2012. Hemtjänsten ska kosta max 100 kr per timme och det ska finnas k fria timmar som äldre kan använda som de själva vill.

Polisutbildningen ska ersättas med en högskoleutbildning och FRA-lagen ska rivas upp. Det blir ingen ny omröstning om euron och inget Natomedlemskap under nästa mandatperiod.

Dagens enda nya konkreta förslag är tänkt att stimulera hushållens energieffektivisering. Den som genom ny installation i villan sänker sin energiförbrukning med 30 procent får fastighetsavgiften nollad i tre år.

Oppositionen lovar också 100 miljarder kr till utbyggnad av hållbar infrastruktur mellan 2010 och 2021. En rödgrön regering vill också arbeta för ett 30-procentigt reduktionsmål av kolioxid i EU.

I kategorin ”om slantarna räcker” finns också följande förslag:

• Sänka restaurangmomsen, och ev annan moms i tjänstesektorn.
• Höja studiemedlet med 600 kr per månad
• Sänka förskolans maxtaxa till 900 kr
• Förlänga den avgiftsfria tandvården till 24 år
• Ta bort beskattningsskillnaden mellan lönearbetande och pensionärer
• En miljard till kulturen

Vilka avtryck har småpartierna gjort?
Liksom det märks att moderaterna definierar alliansens politik, är det tydligt att socialdemokraterna är de som sätter ramarna för det rödgröna samarbetet. Mycket av det som finns i den gemensamma plattformen, är sådant som tidigare stått att finna i det socialdemokratiska valmanifestet. Men det finns även områden där vänsterpartiet och miljöpartiet satt avtryck.

Vänsterpartiets avtryck kommer kanske främst i arbetsmarknads- och välfärdspolitiken. Lagstadgad rätt till heltid, skärpning av arbetsrätten, avskaffande av Lex Laval och begränsningar av möjligheten att använda bemanningsföretag är frågor som vänsterpartiet drivit länge. Även stora satsningar i den offentliga sektorn, ökade krav på lönekartläggningar och att all skattefinansierad verksamhet ska omfattas av meddelarskyddet är tydliga vänsterfrågor.

Att miljöpartiet satt sitt avtryck på miljö- och klimatpolitiken är tämligen självklart. Inte minst de stora satsningar på infrastruktur som föreslås, vilket varit miljöpartiets huvudfråga i denna valrörelse. De rödgröna vill sänka tjänstemomsen som ett sätt att skapa jobb, vilket miljöpartiet drivit. Det bör förmodligen ses som en framgång för miljöpartiet att ett avskaffande av undantagen från turordningsreglerna i LAS inte finns med. Undantag som s och v är emot, men som miljöpartiet varit eniga med allianspartierna om.

Det kan dock vara på sin plats att komma med några påpekanden om de många undersökningar som presenteras. Alla medier redovisar inte alltid om resultaten är statistiskt säkerställda, det vill säga om man kan lita på att det inte är slumpen som orsakat dem. Det är inte heller alltid tydligt om eventuella förändringar skett jämfört med den senaste jämförbara mätningen från samma opinionsinstitut, en äldre mätning, något annat instituts mätning – eller rent av det senaste valresultatet.

En statistiskt säkerställd förändring är inte 100 procent säker utan ”bara” säker till 95 procent, enligt statistisk teori och metod. I genomsnitt pekar med andra ord var 20:e mätning åt fel håll.

Det är inte heller alltid uppenbart om väljarstödet för ett parti i en viss mätning ligger inom den statistiska felmarginalen. Om exempelvis socialdemokraternas felmarginal är 2,4 procent i en mätning och väljarstödet för s är 30,1 procent så kan väljarstödet i själva verket lika gärna vara 27,7 procent eller 32,5 procent, med hänsyn till felmarginalen. Ju större ett parti är, desto större är felmarginalen. Och ju fler som intervjuats i en undersökning, desto mindre är felmarginalen.

Man bör också betänka att de olika opinionsinstituten har olika stort underlag av tillfrågade och svarande, ställer delvis olika frågor, har olika metoder att få in svar och gör sina mätningar vid olika tillfällen. Allt detta gör resultaten något vanskliga att jämföra.

Makthavare.se har valt att under valrörelsen inte redovisa varje enskild opinionsundersökning utan kikar i stället på sammanvägningar av opinionsresultat, så kallade poll of polls. Detta är en beprövad metod som anses ge hög tillförlitlighet. Som komplement till detta räknar vi även fram vad opinionssiffrorna skulle motsvara i riksdagsmandat, om de blev valresultat.

I SVT:s Väljarindex, som sammanställer undersökningar från Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds, har nu allianspartierna 49,1 procent av väljarstödet medan de rödgröna får 44 procent. Partivis (med vad det skulle motsvara i riksdagsmandat inom parentes) ser det ut så här:

Moderaterna: 31,4 (112)
Folkpartiet: 6,9 (25)
Kristdemokraterna: 5,7 (20)
Centerpartiet: 5,1 (18)
Socialdemokraterna: 29,5 (105)
Miljöpartiet: 9,1 (33)
Vänsterpartiet: 5,4 (19)
Sverigedemokraterna: 4,7 (17)

Allianspartierna får i detta scenario 175 riksdagsmandat och de rödgröna 157. Sverigedemokraternas 17 mandat räcker inte till den vågmästarroll de så eftertraktar.

– För brödraskapet säger man trots att hon är en kvinna. I bibeln talade man mest om bröder och knappt alls om systrar.

I dag är det de kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen tillsammans med Stockholms stads s-kvinnor som har tagit över den lilla valstugan vid Sergels torg.

Trots sin anspråkslöshet känns den på något sätt väldigt inbjudande och jag undrar lite vad man kan hitta där inne.

Jag hittar Torbjörn Sundblad som har stått i stugan sedan tio i morse. Han verkar lite trött, men ställer gärna upp på några frågor.

Torbjörn arbetar ideellt i stugan precis som de andra två som också är här i dag.

- Meningen är att man ska stå i stugan under pass om 1,5 timme, men det blir ofta längre eftersom det är så roligt.

Man behöver heller inte ha någon utbildning för att få stå i stugan så länge man är intresserad av att av träffa människor. Får man en fråga man inte kan svara på kan man alltid slå medborgarkontoret en signal, eller bläddra bland alla informationsblad som pryder väggarna i den lilla stugan.

Den konstigaste frågan Torbjörn har råkat ut för är den om klyftor.

– Vad menar ni med klyftor? Torbjörns svarar att det är som ett päron, men ändrar liknelsen till en apelsin.

Kristna socialdemokraterna bjuder på ekologiskt kaffe som de får bryggd hos Espresso House och till blir det mariekex. Det blir plötsligt väldigt tydligt vilka de kristna socialdemokraternas valstugearbetare vänder sig till och inte är det till de som älskar gratisgrejer. Inga nyckelringar, pennor, karameller eller ens kondomer. Endast några knappar med orden ”jobb åt unga” samt ”jag är supporter för en idé”. Nej, betyget för give-aways blir lågt.

Pris för mest orginella stuga får de inte heller. Denna högst ordinära valstuga fick ett rätt och det är färgen. En socialdemokratisk stuga bör traditionellt vara röd, men det krävs mer för att vi ska minnas den.

Torbjörns outfit är det dock inget fel på. Dagen till ära har han valt en grön skjorta vilket bara kan tolkas som ett stöd för de rödgröna. Ett stort plus är den vita regnjackan från socialdemokraterna. Snygg!

Helhetsmässigt får den här stugan med tillhörande valstugearbetare godkänt, med ett plus i kanten till den kvinna som färgat håret illrött partiet till ära!

I premiäravsnittet satt Johan Hedin (egenföretagare och c-riksdagskandidat), Elisabeth Thand Ringqvist (c-riksdagskandidat), Eva Cooper (Timbro samt Makthavare.se-skribent) och Mattias Svensson (magasinet Neo) med i soffan.

Man diskuterade bland annat socialdemokraternas kräftgång i opinionen, den rödgröna utrikespolitiken, Mona Sahlin och MUF:s YouTube-film om Thomas Bodström:

Federley är i dag riksdagsledamot för centerpartiet, men blev nedpetad till tredje plats på partiets Stockholmslista. Han står dock även på andra plats på c-valsedeln i Malmö.

Titlar: Helg, Självkänsla, Kärlek på jobbet

Regi: Helt okej med tanke på vad han/hon har haft att arbeta med. Att det inte är förstasorteringens skådisar är uppenbart och då krävs det en Roy Andersson bakom kameran och det är det inte. Ganska generiska och märkligt mörka inspelningsplatser (fanns det månne inte budget för tillräckligt många lampor?) och emellanåt visas lite väl många ryggar på grund av kameraplaceringen. Det gör att man tyvärr inte riktigt får kontakt med de medverkande. I två av tre filmer är musiken riktigt väl vald.

Manus: Ett bra koncept som fungerar, om än lite haltande. Moderaterna har valt att helt fokusera på sitt mantra ”arbetslinjen” och gör tre filmer som lyfter fram olika fördelar med att ha ett jobb. ”Helg” ska visa hur skönt det är när arbetsveckan är slut och det är den film som talande nog fungerar sämst. Scenerna som visas är inget vi i redaktionen varken går i gång på eller kan identifiera oss med: en bilverkstad släcker ner, ett call-center tar helg, två unga tjejer sminkar sig, en Bromma-mamma blir hämtad av sin Volvo V70-man, en ansiktslös människa släntrar gatan ner med en systempåse i handen och grå gubbe i kostym köper tacoskal till fredagsmyset.

Kanske är valet av dessa ohyggligt andefattiga scener högst medvetet? Det får ju inte verka för kul att vara ledig. Då hänger ju snart Luther på korset och anarkin är ett faktum. ”Självkänsla” är en bättre film och visar olika yrkesutövare i situationer där de känner stolthet över sitt jobb. Vi får se cafébiträdet, byggarbetaren, ambulansföraren, läraren och slutligen affärsmötes-scenen där det klichémässigt skakas hand för att visa att affären gått i lås. Det gör att det blir ett visset och fantasilöst avslut på en annars välskriven film. ”Kärlek på jobbet” är en bra idé som tyvärr faller på grund av bristande kompetens i skådespeleriet (läs regin). Här visas situationer då flört uppstår på arbetsplatsen. Att använda Foreigners monsterhit ”I wanna know what love is” är väldigt lyckat och kompenserar en del för övriga brister.

Tekniskt genomförande: Generellt är scenerna för mörka och dystra och det lämnar en fadd känsla vilket är helt fel om tanken är att man ska bli peppad på att jobba. Annars är det ett kompetent kameraarbete och den gamla reklamdevisen att ”allt blir snyggare i slowmotion” gäller även här.

Originalitet: Det som gör de här filmerna något så när originella är att de genomgående berättar med bilder. Det finns ingen mästrande berättarröst, ingen ostig dialog utan bara bilder som visar blickar och kroppsspråk. Det är bra och ett ganska vågat beslut för att vara politisk reklamfilm.

Slutsats: Idén är bättre än genomförandet och det är ett bra försök. Hedervärt är att de vågar gestalta situationerna med hjälp av enbart bilder och i både ”Självkänsla” och ”Kärlek på jobbet” höjer musiken helhetsintrycket avsevärt. Moderaternas kidnappning av ordet ”arbete” är nu så långt gången och jag undrar om socialdemokraterna nånsin ska lyckas skrapa ihop lösensumman för att få det tillbaka. Jerry Bruckheimer är som bekant en vän av slowmotion, det vet alla som sett hans filmer. Det hårda fotot hade tilltalat honom, liksom den sentimentala tonen. Roy skulle gillat amatörcastingen och hyllningen av arbetaren men kameraarbetet och den spekulativa musiken skulle han tveklöst ha ratat.

Bruckheimer: 4

Roy: 2

Onyanserat: 3

Makthavare.se:s analys

Makthavare.se är inte förvånade över att filmerna kretsar kring valrörelsen centrala fråga: jobben. Avsaknaden av problemformulering eller -lösning förvånar inte heller. Nya moderaterna har varit skickliga i berättargenren – filmerna förmedlar rörelse snarare än realpolitik, sentiment i stället för siffror.

Det är en smula oväntat att företrädarna för partiet är helt frånvarande. Både partiledare Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg mäter bra och är populära. Uppenbarligen har nya moderaterna tillräckligt stort självförtroende för att sätta all tillit till att varumärket i sig självt säger tillräckligt.

Filmerna kontrasterar över huvud taget inte mot andra politiska partier. Det finns inga parlamentariska krafter som vill avskaffa varken helgen, kärlek på jobbet eller självkänslan – eller som motsätter sig devisen att ”fler ska i arbete”. Men, ett sådant budskap är å andra sidan i linje i partiets omorientering mot att bli det nya Allmänintresset.

Socialdemokraterna får enligt Sifo 30,8 procent av väljarstödet medan moderaterna återigen är största parti med 33 procent. Sverigedemokraterna förefaller ta plats i riksdagen med 4,6 procent. Gruppen ”övriga” (där bl a Feministiskt initiativ och Piratpartiet ryms) ökar från 1 till 2 procent.

Men det finns andra sätt att granska opinionsläget som kanske gör de rödgröna på lite bättre humör.

I höstens första nummer av Fokus publiceras ett större reportage från Karlstad. Bakgrunden till det är att som Karlstad röstar, så röstar Sverige. Åtminstone enligt många tidigare val. Och när tidningen lät Synovate undersöka hur Karlstadborna skulle rösta så fick de rödgröna 49,5 procent medan de borgerliga skrapade ihop 45,2 procent, om man inte tar hänsyn till fyraprocentsspärren. Såväl centerpartiet som kristdemokraterna hamnade enligt mätningen under 4 procent, även om det i c-fallet ligger inom felmarginalen. Sverigedemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, precis som vänsterpartiet.

Det bör dock påpekas att i valet 2006 röstade Karlstadborna fram en rödgrön majoritet – och avvek därmed från riksresultatet. Trots det röstade väljarna där mest likt riksgenomsnittet, precis som i valet 1998 och 2002. Nicklas Källebring, analytiker på Synovate, är dock tveksam till att man i Karlstad kommer att vara lika pricksäkra som tidigare.

Hela 17,4 procent av Karlstadborna i undersökningen uppger att de är osäkra. Detta kan jämföras med de 21,1 procent som i DN/Synovates mätning ännu inte vill eller kan ange något favoritparti.

Partiernas förmåga att mobilisera kan alltså bli avgörande, liksom kampen kring fyraprocentsspärren.

* * *

PS: Makthavare.se kommenterar inte varje enskild opinionsmätning som publiceras. Däremot uppmärksammar vi regelbundet förändringar i de sammanvägningar av ett flertal olika opinionsundersökningar som görs på bl a Sveriges Radios och SVT:s webbplatser.

Att opinionsundersökningar är betydelsefulla finns det mycket som tyder på. I dag skriver Novus skriver Alf Sjöström och Arne Modig på DN debatt att hela nio av tio väljare tar del av resultaten. Och lågt stöd i opinionsundersökningarna i valrörelsens slutskede kan få väljare att rösta annorlunda än vad man tänkt eller tidigare gjort, genom att överge sitt favoritparti till förmån för ett andrahandsval. Fyra av tio väljare uppges kunna tänka sig att stödrösta. Bland moderaternas väljare sägs så många som var femte ”absolut” kunna tänka sig det.

Recension

Maria Wetterstrand
Den nya gröna vågen – Om mina gröna val och de goda exemplens makt
Forum, 2010

”Det här är inte partipolitisk propaganda”, sade Maria Wetterstrand på den pressträff där boken presenterades. Naturligtvis har en bok som släpps av ett språkrör, tillika ministerkandidat, mindre än en månad före valet, ett partipolitiskt syfte. Däremot är detta, till skillnad från många andra böcker utgivna av politiker under valrörelsen, riktigt smart politisk kommunikation.

Boken består av en samling essäer, korta berättelser, om människor, företag och företeelser som tillsammans bildar det Wetterstrand kallar den nya gröna vågen. Det handlar om att skaffa solceller hemma på villan, att äta mindre nötkött och mer vegetariskt, att ställa bilen och att driva företag med miljösmarta idéer som affärsidé.

Wetterstrand skriver en hel del om downshifting, att jobba mindre och lägga tid på upplevelser istället för pengar på prylar. Samtidigt är hon trivsamt befriad från pekpinnar, och karaktäriserar sig själv snarare som tekniknörd än downshiftare. Hon skriver lyriskt om hur både livspusslet och miljön gynnas av företag som säljer mat via internet och levererar den hem till dörren. Och hon delger läsaren små inblickar i det Wetterstrandska vardagslivet, utan att bli varken utlämnande eller kladdig. Exempelvis får läsaren veta att hon, när hon köper färdigmat, gärna väljer vegetariska alternativ, men att hon tycker om vegetariskt som liknar kött, till exempel sojakorvar och quornbiffar. Hela tiden är tonen tillåtande, tilltalet modernt pekpinnefritt. Det är bra att välja bort kött ibland, men själv är hon blandätare. Det är bra att ställa bilen, men själv kör hon ju bil, exempelvis till pendeltågsstationen i Flemingsberg.

Mitt i ett avsnitt om bilen, där den bilälskande vanependlaren nog nästan skulle vara på väg att lägga boken ifrån sig, meddelar Wetterstrand att hon verkligen förstår varför folk tar bilen istället för att samåka eller åka kollektivt – för att det handlar om att få en lugn stund för sig själv.
Det ska till en hårdfört utsläppsälskande nyliberal för att bli irriterad på Maria Wetterstrand. Till och med sådana tinar nog upp en smula när Wetterstrand, likt få andra partiledare, rabblar privata (stor)företag och prisar dem för allt bra de gör för miljön. Så låter gärna svenska politiker när de talar för branschfolk, eller när de marknadsför Sverige utomlands – men sällan blir det så många företagshyllningar på så få sidor för en bredare målgrupp. I det avseendet framstår Maria Wetterstrand som betydligt mer närstående Expressens än Aftonbladets ledarsida, för att tala med de Stockholmsmedier som så länge har älskat henne. För dem som reagerar negativt på ordet ”röd” i det rödgröna samarbetet måste det kännas befriande.

Till skillnad från den hårdföre nyliberalen tar Wetterstrand tydlig ställning för statliga morötter och piskor som ska få konsumenter och medborgare att göra miljövänliga val. Hon hymlar inte med att hon anser att det behövs en mycket aktiv miljö- och klimatpolitik för att världen ska slippa utstå ytterst allvarliga svårigheter. Samtidigt håller hon hela tiden rågången mot forna tiders miljöpartistiska domedagsprofeter. Teknikoptimismen är stark, och genom att vara så uppenbart entusiastisk för diverse tekniknördiga projekt blir Wetterstrand väldigt trovärdig. Därmed inte sagt att hon låter sitt naturvetarjag ta överhanden – nej, istället är boken jämnt kryddad med schyssta t-shirts och närproducerat surdegsbröd.

Det rödgröna samarbetet nämns på ett ställe i boken, i ett avsnitt om skolmatsentreprenören Carola Magnusson. ”Hon har bland annat lagat mat till två rödgröna partiledarträffar, vilket har varit mycket uppskattat från alla håll”. I övrigt lyser såväl Mona Sahlin som Lars Ohly med sin frånvaro. Miljöpartiet och Grön Ungdom nämns på ett par ställen, men mer partipolitik än så blir det faktiskt inte.

”Den nya gröna vågen” utger sig inte för att vara den fullständiga berättelsen om Sveriges framtid, eller om svensk politik. Essäerna är korta och boken snabbläst. Kritikern skulle säga att Wetterstrand bara skrapar på ytan, att hon undviker de svåra frågorna, navigerar undan när det riskerar bli komplicerat. Exempelvis diskuterar hon inte om det är möjligt att ställa om allt jordbruk till ekologiskt, eller vad en sådan omställning skulle innebära. Man skulle kunna säga att det är en smula ohederligt, att Wetterstrand gör det lätt för sig. Å andra sidan kräver inte bokens format att hon ska bli alltför utförlig, och hon ger heller inga löften om att detta ska vara en utförlig bok. Redan i förordet slår Wetterstrand fast att boken är ”ett axplock av goda exempel”, och det är exakt vad hon levererar.

Till skillnad från tråkig och uppenbar partipolitisk propaganda är Maria Wetterstrands bok smart politisk kommunikation. ”Gillar du också surdeg och schyssta villkor för kvinnorna som jobbar i tredje världens textilindustri? Tycker du också att vi ska vara rädda om miljön, och att det är svårt att få ihop livspusslet”, frågar ”Den nya gröna vågen”. Men när målgruppen svarar ja skriver Wetterstrand inte läsaren på näsan med några partipolitiska pamfletter, utan låter slutsatsen hänga i luften, att plockas av läsaren lagom till valdagen.

”Hon har skrivit boken själv, men när jag blev stressad över tidsplanen önskade jag att hon inte gjort det”, sade Wetterstrands förläggare på bokens pressträff. När de läser ”Den nya gröna vågen” förtjänar en hel del politiska spökskrivare dra öronen åt sig och skämmas lite grann. Det är så här en slipsten ska dras.

Från och med 2011 ska de svenska styrkorna börja dra sig tillbaka från Afghanistan, säger den rödgröna uppgörelsen som presenterades på fredagen. Under det första halvåret ska, om säkerhetsläget i Afghanistan tillåter, hela den svenska insatsen vara avvecklad. Under 2011 ska även en civil chef finnas på plats i Afghanistan, för att samordna de svenska insatserna där. När den militära styrkan är tillbakadragen, ska bara militär personal finnas kvar för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Mandatet för den svenskan insatsen kommer att förnyas under hösten 2010, men styrkan kommer inte att utökas från de 500 man som i dag finns i Afghanistan.

Tillför utspelet något nytt?
Ja, det gör det. Afghanistan har varit en av de svåraste frågorna att lösa för det rödgröna samarbetet. När de tre partierna presenterade en gemensam försvars- och säkerhetspolitisk uppgörelse under Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras, var denna fråga undantagen av det skälet.

Delar av överenskommelsen är emellertid saker som redan känns igen. Socialdemokraterna och miljöpartiet kom redan tidigare i år överens om en översyn av den svenska insatsen under 2011, så detta får ses som en skärpning av detta. Miljöpartiet krävde en strategi för svenskt tillbakadragande redan i samband med att insatsens mandat förnyades förra gången, så det är inte bara vänsterpartiet som varit kritiska till insatsen. En civil chef för den svenska styrkan i Afghanistan är på gång sedan tidigare.

Varför nu?
Under lördagen ska de rödgröna presentera sitt valmanifest, eller i alla fall delar av det. Att man ändå valde att bryta ut överenskommelsen om Afghanistan ska förmodligen ses som ett sätt att dels försöka betona att komma överens i svåra frågor och dels att stjäla utrymme från alliansen dagen efter presentationen av deras manifest.

Vi ordnar en debatt om bokens kontroversiella innehåll och efteråt får våra gäster ett exemplar av boken.

När: 17.30 Onsdagen 1 september

Plats: Vasagatan 50

Anmäl er på Facebook (men först till kvarnprincipen tillämpas så kom i tid)

I debattpanelen vår egen Anne Brynolf, till vardags studentredaktör på Läkartidningen och tidigare sommarvikarie på bland annat Dagens Nyheter, Svend Dahl, statsvetare vid Stockholms Universitet, Eric Erfors, ledarskribent Expressen och Johanna Nylander, författare.

Moderator är vår Magnus Ljungkvist.

Välkomna!

Alla utrikes bosatta svenska medborgare som någon gång varit folkbokförda i Sverige har rätt att rösta, och i ett jämnt opinionsläge kan deras röster få stor betydelse.

Efter valet 1979 var det dött lopp mellan blocken. Först på onsdagen efter valdagen, när poströster och röster från utlandet räknats var resultatet klart. Ett enda mandat gav majoriteten till de borgerliga, som tack vare detta kunde bilda regering. I årets val handlar det om i runda slängar 40-50 000 röster som kommer in från utlandet, beroende på valdeltagandet, som traditionellt är lågt i denna grupp. I valet 2006 hamnade det på 27 procent bland de drygt 130 000 utlandssvenskarna som finns registrerade i röstlängden, antalet utlandsboende svenska medborgare beräknas vara uppemot 400 000.

Det jämna läget inför årets val kan göra att valdeltagandet bli större, förutspår Föreningen för svenskar i världen som bland annat arbetar för att så många som svenskar i utlandet som möjligt ska rösta. Intresset för riksdagsvalet hos denna grupp kan också öka genom att saker som rör utlandssvenskar blir valfrågor, till exempel studielån för utlandsstudier och skatter på pensioner.

Partierna har på senare år ökat sina insatser riktade mot utlandsboende. Moderaterna ligger i framkant med flera föreningar i andra länder, och har många väljare bland utlandsboende. Den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark har motionerat om att utlandssvenskarnas röster ska föras till en egen valkrets, och inte som nu till den valkrets de senast bott i. I motionen skriver Wallmark att ”många utlandssvenskarna är ofta utmärkta representanter och ambassadörer för Sverige utomlands”, ett smickrande omdöme för de många gånger borgerliga utlandssvenskarna.

Populäraste orterna för utrikeskampanjer är svenskfästena London och Oslo.

Makthavare.se har frågat några utlandssvenskar om deras syn på valet och även lockat ur några av dem det viktigaste av allt, vad de ska rösta på.

Judith Westerberg bor sin andra omgång i Barcelona, där hon tillbringat sammanlagt 6 år. Hon jobbar på ett multinationellt företag och är säker på att hon kommer att rösta i valet, men inte lika säker på vilket parti det blir.

- Men jag tror det blir moderaterna.

Vad är viktigt för dig när du väljer parti?

- Det viktigaste är att partiet tar hänsyn till oss utlandssvenskar, att vi fortfarande får vara en del av Sveriges politik.

Följer du med i det svenska nyhetsflödet?

- Ja, jag försöker läsa DN på nätet varje dag. De frågor som intresserar mig mest är de som rör utlandssvenskar.

Vilka frågor är det som är viktiga för dig som du tror att de som bor i Sverige kanske inte tänker så mycket på?

- Det handlar om att synen på oss utlandssvenskar ska vara positiv och att det ska vara enkelt att komma hem till Sverige efter en tid utomlands. Det är också viktigt att det finns en möjlighet att flytta med pension, sociala förmåner och skatter från utlandet.

Och du tycker att moderaterna är det parti som gör sig bäst i de frågorna?

- Moderaterna har en egen plattform för utlandssvenskar och anser att vi är en viktig grupp. Detta är en av anledningarna till att jag tycker att de gör sig bra i dessa frågor.

Vad är den vanligaste frågan du får om Sverige där du bor?

- Vad är det som gör att Sverige är så bra?

Vad svarar du på det?

- Jag brukar svara att en av anledningarna är att i Sverige är medelklassen en stor grupp och glappet inte är lika stort mellan rika och fattiga som i Spanien.

Helene Brownson är hemmafru i Brentwood, LA, och representativ för många utlandssvenskar eftersom hon inte tänker inte rösta i riksdagsvalet. Hon tycker att hon har alldeles för dålig kunskap om politiken i Sverige. Det är inte så konstigt med tanke på att hon bott i USA sedan 1968.

Helene gav upp sitt svenska medborgarskap för att bli amerikan 1992, men när reglerna ändrades så att Sverige tillät dubbla medborgarskap tog hon tillbaka sitt svenska 2002, därmed är hon röstberättigad både i USA och i Sverige.

Vad skulle kunna få dig iväg till konsulatet för att rösta?

- Kanske min dotter som är väldigt politiskt intresserad, men jag skulle behöva mer information.

Röstar du i USA?

- Ja, alltid på Demokraterna, även om mina män och mina vänner alltid har varit republikaner. Det borgar för intressanta diskussioner!

Följer du med i det svenska nyhetsflödet?

- Inte alls.

Vad är det vanligaste folk säger om Sverige?

- Free love! Det var vanligt på 60-och 70-talet att folk undrade om svenska kvinnors självständighet, nu har det blivit aktuellt igen med Stieg Larsson-böckerna.

Hero Mohtadi är bosatt i Toronto, Kanada sedan 2004, och har bott på olika håll i USA och Kanada sedan 1995. Hon arbetar som policyrådgivare på handelsdepartementet i delstatsregeringen i Ontario. I kanadensiska val röstar hon på Liberal party of Canada, motsvarigheten till socialdemokraterna i Sverige, som också är det parti hon tänker rösta på i det svenska riksdagsvalet.

- Jag relaterar fortfarande till deras värderingar och deras socialpolitik, trots alla år jag bott utomlands.

Följer du med i svenska nyhetsflödet?

- Någotsånär, det beror på vad som är aktuellt.

Vad är den vanligaste frågan du får om Sverige?

- I mitt professionella liv är det ofta om Sveriges starka infrastruktur och ekonomi. I mitt privatliv handlar det mest om svenska varumärken som IKEA. Ofta misstar folk oss för schweizare och börjar prata om klockor.

En annan utlandssvensk är Helena Axelson Fisk som bor i Dubai sedan 2002 och arbetar som frilans inom området ”interkulturell medvetenhet, kommunikation och teambuilding”. Veteran som utlandssvensk som har inte bott i Sverige sedan 1991, är Helena osäker på om hon ska rösta i riksdagsvalet.

Om du röstar, vad blir det på då?

- Antagligen de rödgröna.

Vad är viktigt för dig när du väljer parti?

- De nedskärningar som skett under alliansen verkar drabba folk obönhörligt. Men inte alla, utan bara de som mest behövt hjälp. Det är märkligt att se ett sådant Sverige växa fram. Eller så är det bara vinklingen i media. I ärlighetens namn har jag inte följt med som jag borde.

Hur är det, följer du med i det svenska nyhetsflödet?

- Av och till. Jag tycker nyheterna dränks av sensationerna. Den jag har haft mest behållning av att läsa är Maciej Zaremba i DN, men han får ju det utrymme hans ämnen kräver.

Vilka frågor intresserar dig mest i svensk media?

- Rasism och den offentliga sektorn. Men jag är mest intresserad av vad nyhetsflödet säger om den självbild och de ideal om Sverige som media speglar.

Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på?

- Nej, inget jag har engagerat mig såsom varande utlandssvensk. Och jag tror inte att Sveriges utrikespolitik egentligen spelar så stor roll för någon. Däremot är jag stolt över de internationella statsmän vi har bidragit med på slutet: Hans Blix och Carl Bildt, bland andra.

Om du inte röstar, vad kommer det beror på?

- Att jag inte är tillräckligt insatt, då är det orättvist att jag kan påverka andra människors situation utan att behöva ta konsekvenserna av det själv.

Vad skulle ändå kunna få dig iväg till ambassaden isåfall?

- Om ett val skulle vara så viktigt skulle jag nog åka hem. Och då skulle det handla om att bevara Sverige från rasisterna.

Den 26 augusti började 295 ambassader och konsulat runtom i världen ta emot röster till riksdagsvalet. Sedan den 5 augusti har det varit möjligt för utlandssvenskar att brevrösta från utlandet. Här en länk till valmyndighetens sida Rösta från utlandet.

Det är som väntat jobben som står i fokus när regeringsalliansen ber om förnyat förtroende. Ett femte jobbskatteavdrag, enklare regler för företagare och rätt att arbeta till 69 års ålder är några av förslagen som ska stimulera till fler människor i arbete.

Manifestet bjuder på 68 konkreta, så kallade skarpa, förslag.

På det arbetsmarknadspolitiska området införs lärlingsprovanställning och det utlovas mer pengar till Arbetsförmedlingen för bibehållen kvalitet och tydligare prioritering av personer med funktionsnedsättning. Ungdomars situation på arbetsmarknaden ska stärkas via en rad förslag, såsom ändringar i jobbgarantin för ungdomar och höjt tak i det särskilda anställningsstödet för ungdomar. Den halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar blir kvar.

Företagandet ska stimuleras och det statliga ägandet i Nordea, SBAB, och TeliaSonera bör minskas under nästa mandatperiod. Däremot behålls ägandet i LKAB och Apoteket. Staten ska också fortsätta vara majoritetsägare i Vattenfall. Satsningarna på kvinnligt företagande fortsätter och det ska finnas bättre rådgivning och mentorskap för alla företagare. En särskild statlig fond för investeringar i Norrlands inland ska inrättas och tillgången till elektronisk kommunikation i hela landet ska förbättras.

Alliansen lovar också att genomföra den nya lärarutbildningen, högre lånedel i studiemedlet, fler undervisningstimmar i de lägre årskurserna och en gymnasiereform.

Också sjukvården får sitt. Här utlovas en nationell satsning på ökad patientsäkerhet, satsningar för att minska köer inom akutsjukvården och utökat val i vården.

På miljöområdet utlovas fortsatt arbete för att driva på ett internationellt klimatavtal och ökade klimatinvesteringar utomlands. Alliansen vill också skapa en handlingsplan mot farliga kemikalier, stegvis skärpa miljöbilsdefinitionen, samt införa den s k supermiljöbilspremien på 40 000 kr för de snålaste bilarna.

På listan ”Om gud vill och pengarna räcker” står också ett femte jobbskatteavdrag, höjd gräns för statlig inkomstskatt, och ett par skattesänkningar till.

Nej, alliansens valmanifest är ingen kioskvältare. Men en mycket försiktig gemensam nämnare.

Vilka avtryck har småpartierna gjort i manifestet?
Det är tydlig att moderaterna är den ledande kraften i regeringsalliansen, och det är också de som satt tonen i valmanifestet. Av de fyra utmaningar Fredrik Reinfeldt lyfte fram i sitt sommartal, har alla en framskjuten position även i det gemensamma manifestet.

Men det finns också delar där de mindre samarbetspartierna satt sin prägel, i huvudsak inom de områden de ansvarar för redan i dag. För centerpartiet är det främst på arbetsmarknadspolitikens område det märks. De har inte fått med resten av alliansen på hela sin syn på LAS, men i manifestet föreslås en ”lärlingsprovanställning upp till 18 månader” som, vilket CUF-ordförande Magnus Andersson bloggade om häromdagen, kan ses som ett första steg mot de ungdomsavtal centerpartiet drivit. Centerpartiet har även fått med sig den övriga alliansen på sina förslag om en så kallad ”supermiljöbilspremie”, sänkt restaurangmoms och delar av miljö- och jordbrukspolitiken.

Folkpartiets inflytande märks, kanske föga förvånande, på skolområdet. I princip hela delen om skolan ligger i linje med vad folkpartiet och Jan Björklund drivit under mandatperioden. Det enda stora som inte redan beslutats, är en utredning om huvudmannaskapet för skolan. Men det slås även fast att alliansen ”inte kommer att vidta någon förändring i huvudmannaskapet under mandatperioden”.

Kristdemokraternas avtryck på manifestet är, åtminstone sett till formuleringar i texten, nästan mest påtagligt. Redan i inledningen slås det fast att ”det finns gränser för politiken” och att ”friheten för enskilda, familjer och gemenskaper i det civila samhället ska öka”. Äldre- och familjefrågorna får ganska stort utrymme i manifestet, och båda dessa områden är tydligt präglade av kristdemokraternas agenda. Bland annat ska en ”värdighetsgaranti” för äldreomsorgen finnas i alla kommuner och par som separerar ska erbjudas ett samarbetssamtal.

Så även om det är moderaterna som satt ramverken för manifestet, kan man konstatera att samarbetspartierna haft ganska stort inflytande på formuleringarna inom sina respektive politikområden.

Kopplingen mellan arbetslinjen och välfärden är tydlig. Men alliansen fegar ur och vågar inte diskutera att utmaningarna med framtidens finansiering av välfärden kanske inte endast kan lösas genom fler i arbete, och under en längre tid. Alliansen delar de rödgrönas uppfattning om att välfärden säkerställs genom en solidarisk och offentlig finansiering. En välbehövlig diskussion om vad som egentligen är det offentliga uppdraget, och var som hamnar utanför det, passar inte i ett valmanifest. Olyckligtvis blundar alliansen för den diskussionen annars också, och gränsdragningarna sköts i det dolda. För att det dras en yttre gräns för det offentliga uppdraget är ett faktum i dagens välfärdsverksamheter.

Det är få av förslagen som är rena nyheter. Det kommer förvisso löften om en höjning av studiemedlen vilket inte tidigare har aviserats. Dock är det ett löfte som ofta kommer i valrörelser, socialdemokraterna gjorde en faktisk höjning av studiemedlet strax innan valet 2006. Icke desto mindre är det en välbehövlig höjning.

För oss som ogillar monopol, som till exempel Systembolaget, ger Jobbmanifestet föga godis. Snarare hyllas Systembolaget. Alliansen hade kunnat följa svensk restriktiv alkoholpolitisk tradition och behålla en reglerad handel utan att för den del behålla staten som utförare. Samtidigt talar man under kapitlet ”Hela Sverige ska leva” om hur man kan kombinera gårdsförsäljning av alkohol med dagens alkoholpolitik. Samma typ av nytänkande hade behövts på fler områdena än gårdarna.

Men jag ska inte gnälla. Bättre än så här tycks det inte vilja bli i den svenska valrörelsen 2010. Arbetslinjen är enormt viktig, och genomsyrar som sagt hela manifestet. Att de skarpa förslagen inte alltid är tillräckligt skarpa kan förmodligen främst förklaras med ”sitt lugnt i båten”. Det sägs i bland att vinnaren i svenska val är den som är bäst på att vara socialdemokrat. Just nu hoppas förmodligen alliansen på att ingen riktigt kommer på dem med att faktiskt vara något – välbehövligt – annat än socialdemokraterna.

Anders Eriksson, håller på Team Rödgrönt
I det här valet kommer ett rekordstort antal förstagångsväljare att gå till valurnorna. De gör det när Sverige har bland de absolut högsta arbetslöshetssiffrorna för ungdomar i Europa, och när bostadsbristen, inte minst på universitets- och högskoleorterna, är skriande stor. Båda dessa frågor tas, naturligtvis, upp i alliansens så kallade ”Jobbmanifest”. Men det vore att tänja en del på sanningen om man påstod att de lämnade några direkta besked till de ungdomar som i dag har svårt att få jobb och bostad.

Ungdomsarbetslösheten ska bekämpas genom att den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, som måste ses som ett tämligen uddlöst instrument för jobbskapande, ska behållas och att ”en särskild arbetsrättslig reglering för gymnasielärlingar genomförs”. Inga övriga satsningar specifikt riktade mot ungdomar, mer än de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i övrigt. Samma gäller bostadspolitiken. Det konstateras att det måste byggas mer lägenheter, men det enda skarpa förslaget om området är att ”uthyrning av privatbostad görs mer förmånlig”.

Det är lätt att få en känsla av socialdemokratin i valet 2006 när man läser alliansens valmanifest. Det är mer av samma, det är jobben kommer, det är huvudet i sanden. Det går till och med så långt att man i manifestet ifrågasätter sättet att mäta ungdomsarbetslöshet, en mätmetod man själv införde för att socialdemokratin ansågs ”gömma” arbetslösa i statistiken.

Det är klart att det finns saker i manifestet som är tilltalande. Kapitlet om äldreomsorgen är befriande fritt från diskussion om driftsform och fokuserar på kvaliteten, även om det framstår som rätt tandlöst att tro att en ”nationell värdegrund” ska lyfta äldreomsorgen. Det är även bra att alliansen börjar förstå behovet av att höja studiemedlen, men det hade varit lämpligt att göra en annan fördelning mellan lån och bidrag.

Men som helhet imponerar inte alliansens manifest. Det är vaga formuleringar på skarpa problem och det är, på område efter område, ett manifest som skjuter ansvaret för problemlösningarna på någon annan. Tydligast kanske i klimatpolitiken där det lovas att klimatinvesteringarna ska öka… i andra länder.

Det borde inte var några problem för de rödgröna att matcha detta. Nu ligger bollen hos dem.

Från Sergels torg avgår den nya spårvagnslinjen Spårväg City, som flertalet partier i Stockholm med undantag av socialdemokraterna varit positiva till. Klockan tio på torsdagen avgick en abonnerad spårvagn, med journalister, Maria Wetterstrand, förlagsfolk och Wetterstrands pressekreterare. Medan spårvagnen rullade förbi NK och Norrmalmstorg, ut mot Djurgården, fick Wetterstrand bland annat frågor om var bokens omslagsbild tagits (på Södermalm, ungefär vid Tantolunden), varifrån koftan hon har på bilden kommer (Anna Holtblad) och vilket hennes favoritdjur på Skansen är (björnarna, efter viss betänketid).

Utanför Skansen serverades snittar och alkoholfritt mousserande vin medan Wetterstrand berättade om sin bok och poserade för fotograferna, i och utanför spårvagnen.

- Boken är inte partipolitisk propaganda, fastslog Maria Wetterstrand, som istället har skrivit en serie berättelser om det hon kallar ”Den nya gröna vågen”, vilket också är bokens namn. Den handlar mycket om nördiga teknikgrejer, förklarade språkröret, som bland annat är väldigt fascinerad av vilka möjligheter videokonferenser ger till minskat resande.

Maria Wetterstrand har ännu inte läst Mona Sahlins bok Möjligheternas land.

- Jag har fått den av Mona men har inte hunnit läsa den än, berättade hon.

- Men jag tycker att det är roligt att både Mona och Maud har skrivit böcker, tidigare har det mest varit manliga svenska politiker som skrivit böcker, och då missar man ju halva befolkningens perspektiv, även om jag tror att just Mona och Maud har väldigt olika perspektiv.

”Den nya gröna vågen – Om mina gröna val och de goda exemplens makt” är utgiven på Forum.

Aftonbladet uppger att man talat med personer ”med insyn i det rödgröna samarbetet” och drar utifrån detta slutsatsen att några poster i en eventuell rödgrön regering anses vikta för socialdemokraterna, i kraft av dess storlek. Finansminister, utrikesminister och justitieminister är sådana. Men också tunga utgiftsområden som socialförsäkringen.

Ansvaret för att samordna de tre partierna i regeringen väntas, enligt Aftonbladet, gå till ”Mona Sahlins närmaste man Stefan Stern. Han spås få titeln statssekreterare och får därmed klara sig utan ministerpost.

I den hypotetiska regering tidningen skisserar får påtagligt många före detta statsråd från Göran Perssons regeringstid göra comeback. Bland annat nämns Sven-Erik Österberg, Leif Pagrotsky, Ylva Johansson, Jan Eliasson och Carin Jämtin. Nya s-ministrar tros Urban Ahlin, Åsa Westlund, Tomas Eneroth, Veronica Palm, Mikael Damberg och Anneli Hulthén bli.

Från vänsterpartiet spekuleras – förutom Lars Ohly – endast Josefin Brink och Alice Åström få plats, medan miljöpartiet utöver sina språkrör får sällskap av Mikaela Valtersson.

Bland bubblarna för statsrådsposter nämns veteranerna Jan Nygren och Anders Sundström samt Claes Borgström, Luciano Astudillo, Gustav Fridolin och Anders Lago.

Titlar: ”Rösta för arbetsro”, ”Rätt att bo tillsammans”, ”Behåll kärnkraften”.

Regi: ”Rätten att bo tillsammans” är den i särklass svagaste filmen. Den saknar alla former av dramatik och visar bara en äldre dam som åker till sin man som sitter på ett äldreboende. Hon har med sig en bukett blommor. I ”Rösta för arbetsro” finns åtminstone en antydan till dramatiskt bildberättande då kameran rör sig genom ett stökigt klassrum för att i slutet visa en elev som genom kroppsspråk signalerar att hon är missnöjd med den röriga situationen. ”Behåll kärnkraften” är den bästa av de tre filmerna och en gissning är att det är en annan regissör här. Effektivt bildberättande med hjälp av närbilder inifrån ett kärnkraftverk för här fram budskapet.

Manus: ”Rätten att bo tillsammans” är lite förvirrande. Det är tydligt att hon åker från sitt hem och besöker honom, men var inte poängen att de skulle få bo tillsammans? Den andra filmen ”Rösta för arbetsro” är en film med ett något passiv-aggressivt budskap. Ordning och reda måste vi ha! Men hur..? Lite lömskt. ”Behåll kärnkraften” visar på glada arbetskamrater i en tuff miljö. Inga konstigheter.

Tekniskt genomförande: ”Rätten att bo tillsammans” och ”Rösta för arbetsro” är oerhört traditionellt filmade. Odramatisk ljussättning, mjäkig ljudbild och fantasilös casting drar ner helhetsintrycket. ”Behåll kärnkraften” är bättre. Hårda kontraster i bilden och dramatisk ljudbearbetning gör den till vinnaren av de tre.

Originalitet: Ett parti som ideologiskt kämpar för sitt existensberättigande borde kanske chansa lite och sticka ut hakan lite kan kan tycka. Icke. Filmerna är tre till antalet och lika irriterande i form och utförande som Björklunds förnumstiga voice over i slutet. Till innehållet är det (nästan) svenska politiks allra tröttaste skåpmat: ”Skola, vård och omsorg”, men fp skippar alltså vården och vill tuffa till sig lite när det slår ett slag för kärnkraften. I Bruckheimers USA hade därför de politiska motståndarna sagt att fp är ”anti-vård” och ”pro-krig” vilket säkert Jan Björklund egentligen inte har något emot.

Slutsats: Filmerna är helt harmlösa och om man bortser från kärnkraftsbudskapet, inte direkt politiskt sprängstoff. Enligt Bruckheimer-index borde det här alltså vara ganska bra, men det saknas något viktigt och det är dramatik. Det är, för att tala klarspråk, ganska tråkiga filmer, och eftersom Jerry Bruckheimer en gång har sagt ”My films may be bad, but they’re never boring” kan vi inte ge något högt betyg. Eftersom filmerna helt saknar udd kan vi inte heller se några spår av ”Roy” i dem.

Bruckheimer-index: 1,5

Roy-index: 0

Sammanvägt betyg av Onyanserat.se:

Makthavare.se:s analys: Vård, skola och kärnkraft är väl i någon mening en udda trio, men ändå i linje med partiets profil. Folkpartiet valde att göra utspel på vårdtemat redan i Almedalen, och nischar sig därigenom mot annars potentiella kristdemokratväljare. Att inte spela på ordning-och-reda-i-skolan-temat hade lämnat oss fullständigt förbluffade, allt annat hade varit konstigt.

Kärnkraften är väl det mer förvånande ämnesvalet, och därtill den film som partiet verkar ha lagt mest tid och pengar på. Den är avgjort snyggast, och har en jobb-payoff på slutet som går hem i denna arbetslinjestinna valrörelse. Kärnkraft lär dock inte bli någon större valfråga, men stärker partiets image som teknikvänligt.

Makthavare.se noterar också att folkpartiet inte gjort valfilmer om integration, ingenting om burkabeklädnader. Det är i allt lite förvånande, för partiet hade mycket väl kunnat stå som avsändare för någon nära-pk-gränsen-snackis-film, för att göra sig speciella och bli omtalade. Men inte, åtminstone inte än så länge.

Inte heller förekommer euron eller Nato, inget federalistiskt EU. Men det är nog mindre förvånande.

I unikt valsamarbete kommer sajterna Makthavare.se och Onyanserat stå för valrörelsens viktigaste valfilmrecensioner. Onyanserat har naturligtvis sitt eget filmmanifest, men presenterar här nedan en särskild anpassning för den politikstinna miljön som är valrörelsen:

Kombinationen politisk flathet, konsensus-kultur och att budskapen endast marginellt skiljer sig åt nuförtiden gör filmerna väldigt lika. Efteråt får man verkligen anstränga sig för att komma ihåg vem som var avsändare.

Det är som med filmer producerade av Jerry Bruckheimer (Armageddon, Pearl Harbor, Bad Boys m fl). Då är regissören som hyrs in habil och säkert finns ambitioner att göra ett personligt avtryck, men när Bruckheimer står och kliar sig i skägget efter en till synes lyckad tagning vet man att det i slutändan blir som han vill ändå. Regissören som en gång gjorde spännande avantgarde-filmer på filmskolan gör nu cyniskt franchise-foder för en publik som vill bli matad med sked. Politikern som en gång stod på barrikaderna sitter nu med en avslagen Ramlösa och kohandlar med rasister i ett dystert konferensrum i Landskrona kommunhus. Samma resa, olika personer.

Så precis som med amerikanska blockbusters handlar politisk film om att hitta minsta gemensamma nämnare. Och det är så filmerna bör bedömas. Vi skapar därför ett ”Bruckheimer-index” och betygsätter filmerna utifrån det, men vi kommer även titta efter hur pass mycket ”Roy” filmerna är, eftersom Roy Andersson, med sina filmer för socialdemokraterna 1985, var den sista som gjorde politiska filmer med lite stake i.

Makthavare.se kommer också att recensera filmerna, men ur ett mer politik-taktiskt perspektiv. Först ut: folkpartiet!

Filmen är upplagd som en humoristisk instruktion inför valet. Bland annat ges rådet att ta emot alla partiernas valsedlar ”för att vara snäll”, men rådet är ändå tydligt att välja David Lega. ”Han är ju dessutom göteborgare”. Då sägs det bli ”en bättre värld, utan krig, miljöförstöring och Anna Anka på tv”.