Leijonborg, som i dag är konsult hos pr-byrån Diplomat, styrelseordförande i UR och ledamot i Rymdbolagets styrelse, tar i samband med bolagsstämman i juni över posten som styrelseordförande efter Billy Olsson.

– Mittmedia är ett av Sveriges mest spännande medieföretag. Uppgiften för mig och den styrelse som tillträder i juni blir att ta tillvara de goda förutsättningar som skapats genom en mycket snabb expansion och därpå följande konsolidering, säger Lars Leijonborg i ett pressmeddelande.

Läs mer i Dagens Media.

– Det vi producerar blir en norm för publiken. Därför är mångfald extra viktigt, så att vi inte bara reproducerar stereotyper och normer. Men vi får inte så mycket kritik som vi borde få i den här frågan, säger SR Ekots programchef Helena Olsson.

Sveriges Radios uppgift i valbevakningen gentemot andra medier är att belysa mer än de senaste politiska utspelen och det som är hett för dagen, säger Helena Olsson när Second Opinion träffar henne vid scenen i Almedalen.

– Vi har en uppgift att ge en allsidig bild till lyssnarna så att de har ett brett beslutsunderlag på valdagen. Då kan man inte bara ägna sig åt det dagliga spelet.

Satsningen på valet är omfattande, berättar hon.

– Vi har en omfattande valbevakning genom våra fyra kanaler och 25 lokalstationer. I år har vi en genrebredd, med allt från radioteater och poesi till traditionell granskning. Bland annat har vi låtit partierna skriva radiopjäser där de dramatiserar sin samhällsvision. Det är ett annorlunda sätt att bevaka politik på.

Är det möjligt för er att vara opartiska i valbevakningen?
– Jag tycker vi kan säga att vi är opartiska så långt det är möjligt. Men för all journalistik gäller att det är människor som bär på erfarenheter och värderingar som rapporterar.

Mediemakt i valet
Sveriges Radio har inför Almedalsveckan tryckt upp en bilaga, Valet i Sveriges Radio, som sammanställer SR:s valbevakning. Där skriver Ekots inrikeschef Fredrik Furtenbach att medierna är med och avgör valet. Helena Olsson ger medhåll till att medierna har makt, men hon poängterar att det finns fler maktfaktorer i valet.

– Vi är en också spegel av det som händer, det är en viktig distinktion. Men visst har medierna en stor makt. Det kan vi bara hantera genom att hela tiden ha opartiskhet och allsidighet i åtanke.

Sveriges Radio och public servicebolagen får emellanåt kritik för att vara politiskt vridna – men den kritiken tycker inte Helena Olsson stämmer.

– Jag tycker inte att det ligger någonting i det. Det är lite av en vulgär uppfattning. Medvetenheten på redaktionerna om att vi måste vara neutrala är oerhört hög.

Men ni är beredda på kritik?
– Självklart. Man ska kunna ifrågasätta och granska oss, eftersom vi har ett inflytande över samhällsdebatten. Säkert kan enskilda inslag ha fått slagsida åt något håll, men man måste se till helheten.

Normbildningen ett problem
Ett problem för en stor mediefaktor som Sveriges Radio är det faktum att deras rapportering blir normbildande, enligt Helena Olsson.

– Det vi producerar uppfattar publiken och det blir en norm för publiken. Därför är mångfald extra viktigt, så att vi inte bara hela tiden reproducerar normerna och stereotyperna. Men vi får inte så mycket kritik som vi borde få i den här frågan.

Saknar mångfald i röster
Sveriges Radio jobbar med att öka mångfalden, bland annat genom två pågående projekt. Men det är svårt att uppnå.

– Vi kan bli bättre på att ha en större mångfald i röster, och bättre på att hitta frågorna och svaren hos grupper som inte hörs så mycket i medierna, och som definitivt inte finns representerade i Almedalen.

Vid en debatt om mediemakt här i Almedalen diskuterades de homogena redaktionerna. Krävs det att man förändrar redaktionerna för att få in dessa röster?
– Det hjälper till med en bredd på redaktionerna, men det handlar också om en professionalitet; en god journalist ska kunna byta glasögon och sätta sig in i andra människors villkor.

Misstag i opinionsrapporteringen
Helena Olsson nämner opinionsundersökningarna som en orienterande faktor för hur mycket Ekot bevakar de olika partierna. Men mätningarna ska tas med stor försiktighet, säger hon.

– Det finns flera mätningar som vi inte rapporterar om för att de inte har ett tillräckligt stort underlag. Men vi och andra gör ibland misstaget att dra på förändringar i opinionsmätningar som är inom felmarginalen. Och det är inte bra.

Hur ska ni undvika de misstagen i valrörelsen?
– Genom en medveten diskussion. Vi har en skriftlig policy för hur vi förhåller oss till opinionsundersökningarna. Man kan fråga sig om man ens ska rapportera om förändringar som befinner sig inom felmarginalen.

Ni vill få välinformerade väljare till valdagen. Men med ständiga svängningar i opinionen, finns det inte en risk för desinformerade väljare i stället?
– Den risken finns säkert, och jag hoppas att vi bidrar till att reducera den risken genom att rapportera med ett stort ansvar.

Medieprofessor Kent Asps undersökning efter förra valet, av bland annat Ekot, visade att alliansen och moderaterna gynnades av valbevakningen 2006. Ser du någon risk för samma sak igen?
– Det finns alltid risker med valbevakning, men vi gör konsekvensneutrala bedömningar och tar inte hänsyn till om en viss nyhet skulle gynna den ena eller den andra.

Men hur ska ni på SR undvika att gynna de större partierna eller partierna i regeringsställning?
– Genom att vara väldigt medvetna på vad vi gör. Vi håller koll på vår bevakning och för intern statistik på vilka partier som är med och hur mycket. Men det är naturligt att vissa partier blir huvudaktörer och får större uppmärksamhet än andra, det ingår i nyhetsvärderingen. Vi kvoterar inte i vår nyhetsrapportering, och av nyhetsmässiga skäl kan det bli slagsida. Men så måste det få kunna vara.

Mårten Eidevall Wallin
marten.wallin@second-opinion.se
www.second-opinion.se

Vilket är Helena Olssons favoritmedium? Läs mer på Second Opinion.

Liksom de andra mediechefer Second Opinion intervjuat talar sig SVT:s programdirektör Jan Axelsson varm för den egna valbevakningen när Second Opinion träffar honom under ett träd i Almedalen.

– Vi satsar mer än vi gjort någonsin tidigare. Det beror delvis på att den sammanlagda resursen som krävs är större nu när vi finns på alla plattformar. Det är traditionell tv, sociala medier, webb och SVT play. Vi har ett spännande val också rent journalistiskt, som gör att bevakningen är extra intressant.

Vad särskiljer er valbevakning från andra medier?
– Vi måste se till att helhetsbilden och den samlade beskrivningen sker på ett balanserat och representativt sätt. Vi är ju ett medium för hela svenska folket, så det är klart att vi måste göra någonting som ger ett underlag för hela svenska folket när de ska välja.

Hur sköter ni er då? Vad säger du till exempel om kritiken om att det nästan bara fokuseras på de stora partierna?
– Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara. Det ligger i medielogiken och nyhetsvärderingen att de som har störst förutsättningar att vinna valet lyfts upp mera. Så är det ju på alla andra journalistiska områden också. Men å andra sidan ges väldigt många nya möjligheter och sammanhang nu för andra att föra fram sina åsikter. Sammantaget finns en bredare bild.

Kan det inte bli så att ni bara bevakar de som redan har opinionssiffror, och så får inte nya partier chansen att ge väljarna en bild av vad de står för?
– Det är klart att de som sitter i riksdagen och i de olika blocken behandlas utifrån sin samlade styrka och förutsättning. Men det finns också väldigt små partier som får mycket utrymme i förhållande till sin storlek. Det har vi många exempel på – Miljöpartiet är ett klassiskt sådant. Ny demokrati, Junilistan, Piratpartiet, Sverigedemokraterna och Fi – de här partierna har fått väldigt mycket utrymme i förhållande till hur stora de är.

Så du håller inte med småpartierna om att de hamnat i skymundan?
– Absolut inte. Andra småpartier kan säkert känna på det sättet, men inte de jag nämnde nu.

Nöjd med bröllopsbevakningen
SVT har fått en hel del kritik för bröllopsbevakningen i den mediegranskande sfären. Jan Axelsson är dock väldigt nöjd med just bevakningen av bröllopet.

– Den här debatten bygger på en felaktig föreställning. En del av dem som kritiserade vår bröllopsbevakning utgick ifrån att det här skulle vara något slags val mellan olika statsskick. Det var det inte – det var ett bröllop och en väldigt rolig fest som vi ville vara absolut bäst på att spegla för svenska folket. Samtidigt gav det stora intresset oss en möjlighet att spegla statskicksbiten. Vi gjorde faktiskt ett 35-tal granskande reportage kring monarkin och kungahuset, vilket är mer än vad vi gjort  någonsin tidigare.
Hur stor är valbevakningen i jämförelse med bröllopssatsningen?
– Den är dramatiskt mycket större. Vi sände 40 timmar bröllopsbevakning, och då menar jag de tablåbelagda programmen som berörde bröllopet. Inför valet har vi 300 timmar – plus alla samhällsprogram och nyhetsprogram. Både volymmässigt och resursmässigt är naturligtvis valet en mycket större sak. Bröllopet var en fest – det här är en demokratiskt viktig fråga.

Några frågor som ni kunde bevaka bättre?
– Vi kommer säkert att granskas fram och tillbaks efter valet. Inget annat medieföretag granskas så mycket som SVT. Vi har ägnat stor tid och kraft åt att göra ett bra upplägg under valet, men sanningens ögonblick kommer förstås när vi bedöms i efterhand.  

Jag har tidigare intervjuat SVT-reportrar med utländsk bakgrund, och de upplevde att SVT ofta färgas av ett etniskt svenskt perspektiv, och att det lätt blir ett vi- och dom-perspektiv i tilltalet. Har du förståelse för en sådan ståndpunkt?
– Ja, i allra högsta grad. Mångfaldsfrågan har vi inte rott i land ännu på något sätt. Vi är medvetna om att vi måste bli bättre på det här och vi jobbar med det. Men det är en lång process, och ekonomiska begränsningar gör att vi har svårt att utöka anställningarna. Våra möjligheter att bredda basen för medarbetarna är sommarvikarierna. Vi rekryterar systematiskt semestervikarier som har en annan etnisk och kulturell bakgrund än de flesta andra. För oss finns ett egenvärde att vi har en bred representation.

Det finns en kritik mot att Public Service går mer mot tabloidisering och tänker mer kring kommersiella värderingar än tidigare. Stämmer kritiken?
– Om man tittar på vårt utbud och program har vi inte tabloidiserats. Däremot har vårt sätt att berätta förändrats, vi har systematiskt försökt fånga upp vad som ligger i tiden. Jag tror att det är en av hemligheterna bakom att det faktiskt går väldigt bra för oss. Vi har jobbat mycket med tonfall, berättande och att skapa intresse kring ämnena. Vi vill ha program som är både viktiga och intressanta. Det absolut sämsta vi kan ha är tråkiga program, i alla genrer.

Är det något generellt i den politiska journalistiken du skulle vilja se mer av?
– Fler motfrågor. Jag tror att alla medier har blivit bättre på granskandet. Men journalister behöver vända på steken oftare och se frågor från ett annat perspektiv.  Inte förenkla det bara till offer och förövare.

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se

Det säger Göteborgs-Postens chefredaktör Jonathan Falck. Generellt sätt bidrar avståndet till att tidningen har en tydlig rågång till partierna, tror han. Under politikerveckan satsar Göteborgs-Posten dock på att vara nära politikerna under Almedalens smältdegel, med reportrar från såväl ekonomi- och politikredaktionen och kulturredaktionen som ledarredaktionen.

– Förutom de stora partierna bevakar vi det som har särskild anknytning till Göteborg och Västsverige, som fordonsindustrin, näringslivet och jobben i Västsverige.

Själv sitter Jonathan Falck på nyhetsdesken hemma i Göteborg. Han tror att årets val kan bli historiskt, eftersom det inte är säkert att socialdemokraterna blir det största partiet i Sverige.

– Här i Göteborg har socialdemokraterna varit starkare än på andra ställen relativt sett; mycket tack vare före detta ledaren Göran Johansson. Men alla opinionsmätningar nu visar att det är mycket jämnt mellan blocken även här. Så det blir det ett mycket spännande kommunalval.

Liksom de andra medier Second Opinion intervjuat berättar Jonathan Falck att Göteborgs-Posten satsar stort på valet. Han betonar den lokala och regionala bevakningen, och ger en mycket ambitiös bild av ämnesbredden:

– Vi försöker både granska partierna, deras frågor och vilka löften de ger, och bevaka de mest intressanta sakfrågorna. Här satsar vi särskilt på det vi tycker är grunden i valet; välfärdspolitiken, jobbfrågan och skatterna. Vi satsar också på vård, äldrevård, bostäder, segregation och skola.

Ni satsar på många frågor.

– Ja, jag tror inte att det är en enskild fråga som avgör valet. Det finns många olika frågor, särskilt när man som vi tittar på det på flera olika nivåer. Lokalt betyder till exempel segregationen i Göteborg mycket. Bostadssituationen och vårdfrågorna här är också jätteviktiga.

Stort ansvar
Göteborgs-Posten ingår i Stampen, som har stor makt och monopol i området i och med att koncernen äger de flesta av de ledande medierna utmed västkusten. Sju av tio göteborgare läser Göteborgs-Posten, och Jonathan Falck medger att det starka inflytandet ger dem ett stort publicistiskt ansvar.

– Vårt ansvar i valbevakningen är vara en guide för våra läsare genom att granska och informera. Vi ska hjälpa dem att välja. Vi har stora krav på oss och det är viktigt att vi är informerande, allsidiga och självklart att en mängd olika åsikter får komma fram.

Har ni tillräckligt med resurser för att granska makten så ambitiöst som du målar upp?

– Ja, det skulle jag vilja säga. Under de här valrörelsemånaderna så satsar vi en stor del av resurserna både på ekonomi-politikredaktionen och nyhetsredaktion på valbevakningen.

Finns det några frågor ni borde bli bättre på att bevaka?

– Två valfrågor som generellt har hamnat i skymundan är klimatfrågan och jämställdhetsfrågorna. Jag tror att det framför allt har att göra med att vi kommer ur en tuff och extrem lågkonjunktur. Då blir de ekonomiska frågorna avgörande. Det kan kanske ske en svängning nu under de sista månaderna, när det är betydligt bättre med konjunkturen.

Skarp skiljelinje
Till skillnad från Expressens genomgående liberala färg, drar Göteborgs-Posten en skarp gräns mellan nyhetsjournalistik och åsiktsjournalistik, säger Jonathan Falck.

– Göteborgs-Postens liberala politiska linje återfinns enbart på ledarsidan. På nyhetsplats är det otroligt viktigt att vi utgår enbart utifrån allmänintresse och nyhetsvärde.

Det har kommit kritik från forskare och politiker mot mediehetsen kring opinionsundersökningar. Hur förhåller du dig till det?

– Jag tycker att den kritiken är orättvis. Problematiken har minskat kring undersökningarna, och medierna har blivit bättre på att hantera dem och att ta dem med en nypa salt. Undersökningarna är så många i dag, vilket minskar betydelsen för varje enskild mätning. Vi har också en rörlig väljarkår som snabbt kan byta block och partier. Det innebär att livscykeln för en opinionsundersökning är kort.

Vad skulle du vilja se mer av inom den politiska journalistiken i Sverige?

– Jag skulle önska att vi vågade greppa och granska de riktigt svåra frågorna som ofta är komplicerade. Som hur våra välfärdssystem verkligen fungerar, till exempel pensionssystemet och att vi kunde gå mer på djupet. Det kräver ju en journalistik där man tränger in inte minst i siffror och analyserar dem. Det blir ofta en journalistik som inte är svart eller vit utan som innehåller väldigt mycket gråskalor. Men i grunden skulle det vara bra. Det handlar om att ge en bättre och mer adekvat information till väljarna.

Hanna Navier
Hanna.navier@second-opinion.se

Vilket medium tycker Jonathan Falck är bäst, förutom Göteborgs-Posten?
Läs mer på mediegranskande Second Opinion.

När andra chefredaktörer duckar och ibland gör sig onåbara räds inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson mediekritiska frågor från Second Opinions reportrar. Han skriver flitigt om publicistiska beslut på sin blogg, och i Almedalen deltar han i tre seminarier om mediebevakning.

Samtidigt är Expressen en av de tidningar som får mest kritik av Second Opinions läsare för etiska övertramp och sensationsrubriker. När vi ses på hans kontor innan Almedalsveckan sitter han bakåtlutad med fötterna på bordet, och talar sig varm om Almedalen som en mötesplats mellan organisationer, PR-människor, journalister och politiker. För den partipolitiska bevakningen är dock inte Almedalen så viktig, säger han. Och kritiken från mindre aktörer om att det bara är de stora partierna som syns – den tar han lätt på.

– Den som har någonting nytt och relevant att säga kommer att bli intervjuad av Ekot, sitta i TV4:s morgonsoffa och hamna i Expressen. Mediearenan är begränsad, men det är alla arenor. Det finns bara ett begränsat antal biljetter till finalen fotbolls-VM också, och det är de bästa spelarna som kommer att spela i den matchen.

Valbevakningen viktig
Valbevakningen har alltid varit viktig för Expressen, säger Thomas Mattsson. Men han anser inte att Expressen nödvändigtvis ska täcka de stora valfrågorna.

– Vårt uppdrag är att skriva om det som andra inte skriver om. Vi ska tillföra unik journalistik. Det stora misslyckandet för en kvällstidning är om de som analyserar valjournalistiken säger att ”valets åtta frågor var de här”, och kvällstidningarna skrev om alla dem. Då har vi misslyckats – det är inte alls vårt uppdrag. Det kan morgontidningarna hålla på med.

Många av våra läsare undrar hur stor valsatsningen är i relation till bröllopsbevakningen. Kommer det att bli extrabilaga efter extrabilaga nu också?

– Valbevakningen brukar alltid vara större än bröllop. Exakt hur valet bevakas vill jag inte avslöja för våra konkurrenter. Men valbevakningen är på ett annat sätt integrerad i tidningen. Den utförs på kultursidor, ledarsidor, debattsidor, nyhetsplats och har pågått under lång tid. Sedan var antalet personer som täckte bröllopet fler än de som täcker valet. Men det beror på logistiska utmaningar och andra faktorer.

För många tidningar är det viktigt att inte ta ställning för någon viss ideologi på nyhetsplats. Expressen är en liberal tidning – på alla tidningens sidor, säger Thomas Mattsson. Han är dock noga med att poängtera att de inte stödjer något enskilt parti.

– Den här tidningen skapades för att motverka nazismen. I vår publicistiska idé står att vi är emot kvinnoförakt, klassförakt och så vidare – vi står för den enskilda individen. Det gäller hela vår journalistik.

Thomas Mattsson ger flera exempel:

– Vi skriver inte om högt skattetryck, vi skriver om att Astrid Lindgren en gång i tiden för att hon fick betala mer i skatt än hon tjänade pengar. Det är liberal journalistik. Sen när det gäller valbevakningen är det naturligtvis så att alla de stora partierna kommer till tals i partiledarintervjuer och sammanställningar, så det finns inte någon partipolitisk agenda. Men den ideologiska agendan finns där.

Men om ni har en ideologisk agenda på andra sidor än ledarsidorna, så måste ju det påverka mycket vilka ni lyfter fram under valbevakningen och hur ni lyfter fram dem. Alla partier är ju inte liberala.

– Nej, men nu översätter du det liberala med den politiska agendan. Det handlar snarare om ett sätt att förhålla sig till individer kontra kollektiv. Man kan säga att vi skriver om Lars Ohly men inte lika mycket om vänsterpartiet, om man hittar på ett fiktivt exempel.

Är inte det snarare ett klassiskt kvällspressgrepp att fokusera mer på personer och mindre på idéer?

– Jo, men det är ett liberalt ideologiskt ställningstagande att bevaka individ före kollektiv. Det är ett grepp som morgontidningarna och tv har anammat i allt högre grad, tyvärr.

Varför tyvärr?

– Jo, för att det fanns en tid när kvällstidningarna nästan hade monopol på att prata med människor som berördes av systemet. . När morgontidningar bara pratade med politiker och presstalesmän. Det har förändrats ganska snabbt. Hela nyhetsjournalistiken i morgontidningarna har tabloidiserats. I dag kan du öppna Svenska Dagbladet när de skriver om budgeten. Så är bilden på en familj som ett case och i botten en enkät – ett klassiskt kvällstidningsgrepp. Det var otänkbart för sju-tio år sedan.

Finns det andra fördelar med att morgontidningarna håller sig till klassisk morgontidningsbevakning?

– Det är ju bra med mångfald i berättandet. Men det är klart att morgontidningarna ska göra så här. Det här är den mest effektiva berättarformen. En konkret journalistik som bryter ner stora frågor på individnivå och tydliggör politiska beslut, det är naturligtvis helt överlägset.

Nackdelen är å andra sidan att det blir personfixerat och att stora frågor kommer bort när någon skriver något snaskigt för att skapa rubriker?

– Jo, det är en del i en mer tabloidiserad nyhetsbevakning som redan finns, inte minst i tv. Men vem som vinner eller förlorar en tv-debatt avgörs inte bara av vem som har de bästa argumenten, det gjorde det inte på de gamla grekernas tid heller. Det handlar ju om hur man kan uttrycka sig och förhålla sig till sin motståndare. Därför blir ju partiledarna och deras personligheter väldigt viktiga.

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se

Vem är Thomas Mattssons favoritpartiledare?
Läs mer på Second Opinion

Bland annat skrivs i en läsarkommentar att Annika Lantz egentligen inte twittrar. I stället har hon ett mikrobloggflöde från sitt Bloggy-konto kopplat till Twitter. ”Och eftersom Twitter handlar om dialog och Annika Lantz följer 0 personer är hon helt ohet”, skriver Ystads Allehandas webbredaktör Carl Johan Engvall (@ceejay75).

Aftonbladets Jan Helin var tidigare aktiv på Twitter men har inte skrivit sedan den 8 maj.

Andra efterlyser Ebba von Sydow (@ebbavonsydow) och Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) på listan.

Brit Stakston (@BritStakston) på JMW skriver att närvaron per se på Twitter är ointressant. ”Det intressanta och det som avgör hur het man är på Twitter handlar om vad man gör av sin kommunikation där”, menar hon.

Makthavare.se (@makthavare) har skapat flera listor för olika kategorier av makthavare som kan vara intressanta att följa på Twitter. Bland annat listar vi journalister, ledarskribenter och vår egen redaktion.

Hej Lena, och grattis, du är den som klättrar mest på årets makthavarlista, över 50 placeringar.
- Oj, det kan man kalla en rejäl klättring.

Vad är det som gör att du finns på en sån här lista?
- Det är det helt och hållet läsarna som avgör. Skriver jag bra så tar läsarna kanske till sig av det och på det sättet påverkar jag. Men det försvinner lika fort om jag börjar skriva dåligt.

Men du påverkar väl den politiska dagordningen i ganska hög utsträckning?
-Nej, det tycker jag är överdrivet. Det är politiker och politiska partier som sätter den politiska dagordningen i första hand. Visst händer det att ett enstaka avslöjande ibland förändrar samhällsdebatten, men det tycker jag är undantag.

Så vilka mediepersonligheter tycker du har mest makt?
- Framförallt är det väl cheferna på Bonnier, Schibsted och public-serviceföretagen som har makt.

De påverkar den politiska och mediala dagordningen, menar du?
- Nej, så nära verksamheten är de inte. Men de avgör vilka resurser som olika redaktioner får och styr därmed vad som granskas och hur.

Kommer du på torsdagens makthavarmingel när hela listan presenteras?
-Nej, för då är jag i Kanada.

Jasså, vad ska du göra där?
- Jag ska hälsa på Ingrid Iremark vars tid som ambassadör där håller på att gå ut.

Fotnot: Ingrid Iremark var presschef i Statsrådsberedningen och på UD under regeringen Persson.

Lunchen innebar ”kul snack, spännande planer och bra utbyte”, skriver Ebba von Sydow på sin blogg. Två mediemakthavare som Linda Skugge och Ebba von Sydow kan helt klart göra stordåd tillsammans, med eller utan barn.

Så vad kan det vara? En ny tidning? En ny bok? Ett politiskt utspel? Inte otänkbart. Båda kvinnorna är inte direkt kända för att backa för nya utmaningar, och deras uttalanden har blivit politik förr (minns Marita Ulvskogs attack i Almedalen 2005 av Ebba von Sydow). Dessutom är Ebba von Sydow släkt med den halländske moderate riksdagspolitikern Henrik von Sydow. Och ”moddarna” har ju Skugge stöttat förr. Kan det komma att bli ett oväntat stöd i valrörelsen?

Första gästen den här gången blir Mona Sahlin. Makthavare.se fick en kort pratstund med programledarna, mitt i förberedelserna inför inspelningen.

Känns det som att det är mer ”på riktigt” nu i säsong två, med bara ett år kvar till valet?

Katrine Kielos: Ja, det skulle jag säga. Men vi är också mer varma i kläderna nu. Ingen av oss hade ju någon tv-erfarenhet innan Korseld.

Sanna Rayman: Det märks att alla är lite mer ”on their toes” nu och ligger i startgroparna inför valrörelsen.

Båda berättar de att programkonceptet verkar ha blivit känt och att det gått ganska snabbt att få okej från tilltänkta intervjuobjekts pressekreterare om medverkan.

SR: Vi tjatade länge för att få med Sahlin tidigare, men nu var det enklare. Det ska bli roligt att ha med henne i höstens första program.

Kommer ni att göra något annorlunda den här säsongen jämfört med tidigare?

KK: Vi kommer att spela in och sända varannan vecka i stället för varje, annars är det som så mycket annat med webben att vi testar och justerar saker allt eftersom.

De berättar också att programkonceptet nu är mer inarbetat hos deras respektive tidningars redaktioner och att det lär bli mer kringaktiviteter på debatt- och nyhetsplats, kopplat till programmen.

Kommer ni ha någon återkommande fråga som varje gäst får svara på?

KK: Tidigare var det en del saker som återkom när vi ställde kortfrågor till gästerna, till exempel om de läst Thomas Bodströms deckare.

SR: Tips välkomnas! Annars får vi väl se om vi hittar några guldkorn. Det får utkristallisera sig.

Har ni någon drömgäst?

SR: Nu har vi ju redan haft med honom, men efter alla skriverier på sistone hade det varit kul att få prata med Göran Hägglund.

KK: Det ska ju vara en person som är aktuell. Jag skulle gärna ha med Anders Borg.

SR: Nu blir det ju framförallt tunga partiföreträdare vi pratar med, men man skulle ju också kunna tänka sig helt andra samhällsaktörer. Tänk till exempel att få prata om medelklassen med Tomas Ledin…

Vi har hört ryktas om intressanta övningar när ni provfilmat och förberett er inför inspelningarna av Korseld. Vågar vi hoppas på att få se klipp med extramaterial och ”bloopers”?

KK: (skratt) Hoppas inte! Kanske har de som filmar och producerar spelat in och sparat när vi sitter och småpratar med våra gäster i studion innan vi drar i gång intervjun.

SR: Vad jag har hört så finns det inte sparat när vi kryper omkring på alla fyra. Och inte heller när jag slår näven i bordet och gör Thomas Östros förvånad när jag av misstag kräver skattehöjningar.

Redan förra veckan spelade Katrine Kielos och Sanna Rayman in ett specialavsnitt av Korseld där programledarna själva svarade på frågor och resonerade om vilka som är de viktigaste valfrågorna, om alliansen kommer att kunna hålla sams och hur Sahlin ska ta en tydligare plats i debatten:

I morgon torsdag läggs samtalet med Mona Sahlin ut på Aftonbladets och SvD:s webbplatser. Redan nu ger hennes för-företrädare Ingvar Carlsson goda råd om hur hon ska lyckas i programmet.

Lena Smedsaas har varit journalist i många år, och tidigare bland annat jobbat på TT. Hon upplever att det blivit mindre referat i medierna genom åren – något som hon kan sakna.
– Häromdagen tänkte jag på det i DN. De hade en kommentar av Brors och så var det ytterligare en artikel som handlade om något sidospår. Men man visste inte riktigt vad talaren egentligen hade sagt.

Vad skiljer ut er politiska journalistik och era analyser jämfört med SVT?
– Jag tycker nog att vi har en ambition att göra mer konkreta saker som berör människor. Det finns en stor medvetenhet hos oss att inte bara tala med makthavare utan även de som berörs av besluten. En sådan ambition tycker jag inte att man ser särskilt ofta i Rapport, till exempel.

Sveriges Radios Fredrik Furtenbach kallar er för en tv-sänd kvällstidning, håller du med?
– Ibland kan det väl finnas lite sådana inslag, men vi har ändå mycket mer av traditionell politisk bevakning än vad kvällstidningarna har. Här gör vi ju referat av talen till exempel. Men visst, ibland är vi kanske det, i en positiv bemärkelse. Kvällstidning kan vara positivt – som i att man gör någon form av tillämpning och tänker ett varv till på vem det berör.

Brist på resurser
Liksom de andra kommentatorerna Second Opinion intervjuat säger Lena Smedsaas att resursbristen gör att man i bland misslyckas med att granska makten.
– Då beror det inte på bristande ambitioner, utan brist på resurser.

Missbedömde ni intresset inför Europaparlamentsvalet i er bevakning?
– Jag tycker att vi skulle ha haft fler program, jag har varit med och slagits för det. Nu hade vi bara två program inom ramen för Kvällsöppet, som i och för sig var två bra program. Det är naturligtvis svårt att få in samhällsprogram, och det är väl av kommersiella skäl – det är ju en kommersiell kanal. Så hade vi ingen valvaka, och det tycker jag var jättejättetråkigt.

Handlar det mycket om vad som är kommersiellt när ni bestämmer vad ni ska bevaka?
– När det gäller Nyheterna finns det ju ingen sådan diskussion, då gör man precis samma nyhetsvärdering som man gör i tidningar, tv och radio. Tidningar är ju också kommersiella. När det gäller att göra specialprogram finns det naturligtvis en större kommersiell syn. Vi bombarderar de som bestämmer med programförslag, Då och då går det igenom, men det är lite tufft.

Många är nyfikna på vilka relationer ni har med politikerna. Hur är det med dig – har du ätit middag med Göran Persson?
– Nej, jag har aldrig blivit bjuden på middag av Göran Persson, det tycker jag är ganska skönt, haha. Jag har nog en ganska puritansk inställning till vilken relation man ska ha till politiker. Jag har jobbat länge så jag har en jobbrelation till många och har haft det länge, och jag har källor som jag måste ha goda relationer till. Jag brukar äta lunch med folk, det tycker jag är lagom.

Second Opinion har som ambition att följa upp nyheter och korrigera fel i medierna. Hur förhåller du dig till en sådan nyhetstjänst?
– Det tycker jag är bra, absolut. Vi har ingenting att vinna på att hålla på och förneka fel som är gjorda, tvärtom. Jag är en stor förespråkare av öppenhet. Visst gör vi fel ibland, det kan bero på både slarv och en önskan att göra saker lite bättre än vad det är. Det är bra om det granskas – det är ju på något vis ett steg till i det vi gör själva.

Misslyckats informera
Ekonomin och jobben blir de stora frågorna inför valet, säger Lena Smeedsas.
– Sedan ligger miljöfrågorna där och bubblar, och regeringsfrågan.

Hamnar utrikespolitiken och EU i skymundan igen?
– Ja, det tror jag.

Varför är valrörelsen så nationell?
– För att de är de frågorna som ligger människor närmast och politikerna vågar inte chansa på att i någon större utsträckning ägna sig åt sådant som man inte tror att människor är så intresserade av. De väger och gör mätningar om vad folk tycker är viktigast, och så riktar de in sig på det. Då hamnar inte utrikespolitik och EU speciellt högt.

Men har ni inte misslyckats lite i ert uppdrag då, i att informera om hur viktigt EU ändå är?
– Att EU egentligen är inrikespolitik – absolut, det har vi misslyckats med. Det visar ju den här valrörelsen.

Hanna Navier
www.second-opinion.se

Du är 23 år och läser till journalist, hur var det att arbetsleda erfarna journalister som Anders Jonsson och Cecilia Garme?
– Inför veckan var det lite nervöst. Men här har det inte varit några problem. Visserligen har jag inte styrt och ställt med dem som med andra i redaktionen. Både Cecilia och Anders kan ju det här, jag litar helt på dem.

Styrt och ställt säger du, hur då?
– När folk till slut ringer och frågar vad de ska göra, när ska de göra det och var de ska göra det inser jag att jag inte släppt tillräckligt mycket till var och en. När jag till och med har koll på vem som är på toaletten blir jag lite rädd för mig själv.

Vad har varit bäst under veckan?
– Alla mina medarbetare i redaktionen. De har varit helt underbara!

Vad drömmer du om att arbeta med efter du tagit examen vid jul?
– Jag brinner för nyheter och vill gärna jobba som nyhetsreporter. Den här veckan har gett mersmak så det vore roligt att arbetsleda någon gång i framtiden.

Slutligen, vad ska du göra nu?
– Sommarjobba lite, därefter några veckors semester. I höst börjar min sista termin, den ska jag kombinera med jobb på makthavare.se

Fredrik Furtenbach är den ende hittills i Second Opinions intervjuserie Mediemakthavare som direkt håller med om att man inte bör lyfta upp enskilda opinionsundersökningar för mycket.

– I vissa fall har det blivit tokigt, till exempel i Demoskop-undersökningen i våras där moderaterna var större än sossarna. Den fick enorm uppmärksamhet, men de använde inte samma metod som de andra instituten. Det var väl inte sådär alldeles lysande. Jag brukar försöka titta på hur det går i flera mätningar. När jag varit här har jag till exempel räknat ut ett genomsnitt av tre större mätningar som gjorts nu.

Fredrik Furtenbach tycker att det bästa med Almedalen för en reporter är att det är så lätt att få tag på folk. Han håller inte med om att det bara är ett ställe dit folk och åker för att mingla med varandra.
– Jag har inte hunnit gå ut en enda gång. En del tar lite avstånd och känner att de inte ska åka hit, det är deras sätt i att profilera sig själva. Om alla åker hit så finns det alltid eller två som säger att det är värdelöst.

Bakom kulisserna, är det högt tryck på er från opinionsbildare?
– Ja, vi är extremt uppvaktade den här veckan, med fruktansvärt mycket erbjudanden om egna nyheter. Egentligen är det lite konstigt för deras chans att komma in är ju mycket mindre än annars. Om 50 organisationer vill ha in sina grejer just den här veckan är det inte så taktiskt, eftersom det är svårare att få in sin grej. En liten del går igenom, men vi tar ställning till det på samma sätt som vi gör normalt.

Du har jobbat på både DN och Svenska Dagbladet, hur skulle du säga att Sveriges Radio skiljer ut sig från andra medier?
– Den enda skillnaden jag upplevt är när jag var på Svenska Dagbladet. Då kände jag av mer påtryckningar. Det var ofta moderata politiker i luren som var besvikna och arga, och det har jag inte mött på samma sätt efter det. De tyckte att svenskan hade gjort grejer som inte var sjyssta mot borgerligheten – de hade förväntat sig någon lite snällare behandling som de inte hade fått. Men det här var under mitten på 90-talet så jag hoppas och tror att det inte är på det sättet längre. Det var bland annat Bo Lundgren och Gunnar Hökmark, de ringde ständigt.

Skulle du se dig själv som en makthavare?
– Javisst, en del makt har jag ju, speciellt när det kommer till urval. När man kommenterar så blir det ändå ganska sakliga och inte sådär jättepersonliga inslag, där kan man inte gå särskilt långt. Men jag har en gatekeeperfunktion och ett stort inflytande över vad det blir av det hela.

För positiva
Fredrik Furtenbach tycker att journalisterna ska se upp med en alltför snäll och positiv bevakning kring ordförandeskapet i EU.
– När frågor upplevs som nationella kan bevakningen bli som sämst. Det kan lätt halka in i att man blir stolt över att Fredrik Reinfeldt får leda alla. Journalisterna får se upp litegrann så att det inte blir för mycket halleluja och okritisk bevakning.

Medieforskaren Kent Asp ser ett samband mellan mediernas bild av politikerna och valresultaten, hur du på medias makt i det skenet?
– Det är väldigt komplext hela det spelet, där både vi är med och partierna. Vi medier drar ytterst sällan åt samma håll, vi kan inte göra det eftersom vi är konkurrenter. De som är politiskt långt ute på kanten tror ofta att vi kommer överens om manipulationer gemensamt, till exempel att vi ska tiga ihjäl Sverigedemokraterna, men vi bestämmer egentligen ingenting gemensamt. Vår makt späs ju ut av konkurrensen. Vi triggas dessutom av rätt enkla signaler – den som är smart vet hur den ska göra en nyhet för att vi ska nappa på det. Vi har absolut inte större makt än partierna.

Hur ska man göra då om man är ett litet parti som Fi? Hur ska man kunna ge väljarna en möjlighet att bli informerade om ett nytt politiskt alternativ om inte medierna bevakar det?
– Ja, det är svårt. Man ska gärna ha någon välkänd person, det har visserligen Fi. Sedan har de andra nackdelar, som att de har människor i sitt parti som är väldigt fientligt inställda till medierna. På en tidig kongress hade de en läktare där man fick sitta och vara anonym, och medierna fick inte fotografera. Det har aldrig förekommit i ett annat parti. En del av de mera udda partierna har inget förtroende för medierna och odlar konspirationsteorier.

Gör det alltså att ni bevakar dem mindre?
– Nej, men det är klart att det lönar sig att vara skicklig och veta hur man ska göra. Förutom en riktig kändis behöver de en erfaren pressavdelning. Men sedan förekommer det ju att vissa lyckas utan att ha varken det ena eller det andra, Piratpartiet till exempel. De är ju verkligen amatörer och har ändå lyckats ta sig fram nu.

Hanna Navier
www.second-opinion.se

Det är tredje året som Politikerbloggen delar ut detta medborgarjournalistiska pris och i år tillsammans med pr-byrån Agency. Tidigare vinnare till priset är Makthavare.se:s Magnus Ljungkvist samt bloggaren Oscar Swartz.

– Jag är glad och stolt över att få ge priset till tre personer som har förstått de sociala mediernas kraft. Karin, PM och Leo har vågat utmana gammelmedierna genom att skapa en arena där alla kan komma till tals, inte bara de särskilt utvalda, skriver Politikerbloggens chefredaktör Niklas Svensson i ett pressmeddelande.

Priset på 20 000 kronor delades ut tidigare i dag, torsdag, under direktsändning i TV4:s Nyhetsmorgon.

Själv har han bara bevakat Almedalen en gång förut.
– Jag har en grundskepsis mot det hela – jag är ingen mingelmänniska. Men det är en politisk händelse och den ska bevakas.

Hur ser du på din roll vad gäller politiskt oberoende?
– Jag har ingen kontakt överhuvudtaget med ledarsidan. Det är väldigt viktigt för mig att kunna fortsätta vara oberoende, att ha kollegor som läser mina texter för att se att det är analyser jag skriver och inte ledare.

Jag har pratat med många personer på vänsterkanten som tycker att du är borgerligt färgad, du håller inte med?
– Nej. Om man tittar hur vi bevakade och skrev om valrörelsen 2002, då de var väldigt framgångsrika och drev saker på ett skickligt sätt. Jämför med valrörelsen 2006 då Göran Persson tyckte att arbetslösheten inte var någon stor fråga, så är det stor skillnad i rapporteringen. Det har mycket mer att göra med deras sätt att sköta politiken. Om man inte skriver kritiskt om hur Mona Sahlin hanterade samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet, då måste man sätta på sig väldigt mörka solglasögon för att inte se att det var oskickligt hanterat.

Men är inte det trots allt en politiskt färgad åsikt, vad man tycker om olika partiutspel?
– Jag skrev även om borgerligheten och deras misslyckande med A-kassan. Väljarna uppfattade att de verkligen ville dem illa. De hanterade det på ett oerhört oskickligt sätt och då måste man våga skriva om det, annars skulle jag inte ha mitt jobb kvar.

Är det kritiskt granskande att lyfta fram att det går så bra för Fredrik Reinfeldt i senaste opinionsundersökningen, ha en stor bild på Fredrik Reinfeldt och sedan en analys om varför han lyckats så bra?
– När det går bra i en opinionsmätning, då försöker man förklara varför. Vi hade ett oerhört kritiskt anslag om folkpartiets förslag med språktestet eftersom det ju var att spela på någon slags dold rasism. Men bara att vi skrev om att det gick bra i opinionsmätningarna, gjorde ju att det blev en positiv effekt i och med att man fick så mycket plats i media. Den formen av spiraleffekter kan du få hela tiden både uppåt och neråt.

Du får ju väldigt mycket plats för dina analyser. Tycker du att det skulle finnas någon poäng med att ha fler personer som analyserar i samma tidning?
– Vi har ju en ledarsida. Det är ju där åsikterna förs fram och de har ovanligt stort utrymme i Dagens Nyheter.

Men om man tänker på de analyser som du gör?
– Det är en bedömningsfråga. Jag skriver om de inrikespolitiska analyserna, vi har EU-analytiker, vi har samhällsekonomiska analytiker de kommer ju in på svensk politik också. Johan Schück är inne på svensk politik från sina utgångspunkter. Expressen har lanserat konceptet med en socialdemokratisk och borgerlig debattör. Men då är det inte analys längre, utan bara att ha extra ledarsidor i tidningen.

Men tror du alla analytiker skulle göra samma bedömningar som du?
– Nej det är klart att de inte skulle, det är därför vi har olika tidningar. Göran Eriksson var nyhetsreporter på DN och skriver nu analyser i Svenska Dagbladet. Det blir naturligtvis personligt färgat från olika erfarenheter. Jag har 40 års erfarenhet som journalist och Göran har andra erfarenheter. Samma med Lena Mellin.

Granskar inte makten
Henrik Brors tycker att det är ett större problem att DN:s politikredaktion har för lite resurser – när han började som chef på DN:s politikredaktion 1998 var de tio personer – nu är de fem.

– Det leder till att vi inte kan gå ner på djupet i frågor, och vi tappar den här kontinuiteten som jag tycker är viktig. Om en demokrati ska fungera måste våra läsare få veta vad som händer i riksdag och regering, så att de kan påverka och säga ifrån. Nu blir det mycket mer att vi bara gör nedslag i enskilda frågor.

Han tar EU-valet som exempel, där många läsare var upprörda över att de inte visste hur stor makt EU-parlamentariker har.
– Det var ju för att vi knappt hade skrivit om det under fem års tid, och så började vi skriva om att en parlamentariker kan ha mer makt än en svensk minister. Jaha, sade läsarna, varför har ni inte berättat det? Vi skulle behöva EU-parlamentsrapportera mer.

Kommer ni att börja göra det då, EU-rapportera mer?
– Jag hoppas det, men jag vet inte om vi har resurser till det. Det beror på vad som händer i den här ekonomiska krisen. Annonsraset fortsätter, vi får se hur mycket resurser vi har i höst.

www.second-opinon.se

Men har ni inte en väldigt stor makt över den politiska debatten?
– Det är naturligtvis viktigt hur vi speglar debatten, men det bygger ju ändå på hur makthavarna sköter sina positioner. Jag har inte en position där jag kan ta avgörande beslut som får direkt effekt på människors ekonomi och livsvillkor.

Inför Europaparlamentsvalet valde ni till exempel att inte lyfta fram uppstickarna. Tror du inte att det påverkade utgången?
– Det där är ett klassiskt misstag, vi missar att granska dem som ännu inte är etablerade. Medierna hade genomgående en svag granskning av Piratpartiet och vad de egentligen står för. Det fanns underlag för att göra sådana granskningar eftersom vi visste att de var på väg att komma in. Där tycker jag att vi gjorde för lite – vi borde tagit dem mer på allvar.

Bakom kulisserna
Morgonsändning, dagssändningar, direktsändning från kvällstalet. Ulf Kristofferson har ett hektiskt schema i Almedalen. Under de tio år han bevakat politikerveckan har han hunnit göra otaliga inslag.
– På den tiden har det vuxit enormt, och det växer för varje gång.

Finns det något inslag du ångrar?
– Nej det kan jag inte påstå. Det året då det var EMU-omröstning gjorde jag ett jobb där jag byggde upp kontrasten mellan ja-sidan och nej-sidans ekonomiska resurser. Jag visade ja-sidan där kampanjledarna bodde på dyraste hotellet. Sen åkte jag ut till en stuga på landet och visade; ”Här bor nej-sidans aktivister.” Då blev ja-sidan så jäkla arga på mig, eftersom de tyckte att de också hade hyrt in flygbladsutdelare som bodde enkelt. Jag kan förstå deras invändning, det är möjligt att jag hårddrog det en aning. Men jag tycker inte det var fel att göra inslaget. Vi speglade ändå en viktig skillnad i ekonomiska resurser som fanns mellan båda sidorna.

Alla är väldigt nära varandra här. Bakom kulisserna – hur är relationen mellan journalister och politiker i Almedalen?
– Almedalen ger möjligheter till researchsamtal och bakgrundssamtal som inte nödvändigtvis leder till en intervju men som ändå ger en möjlighet att testa och ta del av olika synpunkter, och bolla frågor fram och tillbaks. Jag ser ingen nackdel med det. Vi för ju de samtalen även på hemmaplan. Här kan man stöta ihop med alla utan att förboka något.

Är det ett stort tryck från opinionsbildare att försöka påverka dig?
– Ja, fast jag tycker nästan att det var värre för fem år sen. Då trodde man att man kunde sälja in allt möjligt. Man beställde någon liten opinionsmätning som skulle bevisa just den aktörens tes med skräddarsydda frågor och sen kom man och sade att sju av tio svenskar ansåg något som stämde överens med deras intresse. I dag är det inte lika orealistiska förhoppningar om att man ska få oss att nappa på allting.

Något som ibland kritiseras är att medierna profilerar enskilda journalister mer i dag. Leder inte det lätt till mer sensationsjournalistik, att viljan att ”sätta dit” politiker ökar?
– Jag håller med om man profilerar journalister mer, men jag håller inte med om att det ökar viljan att sätta dit politiker. Det är väl naturligt att man ger ett ansikte åt de som rapporterar – det blir ju ett personligt ansvarstagande där reportern eller kommentatorn sätter sitt eget ansikte på spel. På det sättet kan det snarare vara en återhållande faktor.

Finns det ingen risk för att mer nyanserade sakliga diskussioner faller undan för att de blir grå och tråkiga?
– Nej inte på grund av att man profilerar journalister. Det som har hänt med journalistiken är att allt har blivit mycket snabbare. Nätjournalistiken gör att vi inte har någon deadline längre. Journalistiken har blivit snabbare och vassare, och det kan få till effekt att man ibland saknar eftertanken innan man trycker på sänd-knappen.

Valforskare kritiserar ofta medierna för att varje enskild opinionsundersökning lyft s upp som en stor nyhet, i stället för att sammanväga fler undersökningar.
– Alltså, forskare, med all respekt, de gör jättemycket bra jobb. Men samtidigt så tycker jag att de är lite trögrörliga i tanken i en del hänseenden. Det finns en tes bland statsvetare att personer inte har så stor betydelse i politiken. Jag tror inte att det stämmer längre. Man väljer faktiskt väldigt mycket utifrån vem man känner förtroende för. Det är ett exempel där statsvetarna inte snappat upp hur det förhåller sig.

Menar du att forskarnas syn på personval hänger ihop med synen på opinionsundersökningar?
– Ja, det kan finnas en konservatism från statsvetarhåll, att det är fult att använda opinionsundersökningar. Det kan vara ett exempel på att man inte alltid är så snabb i tanken eller hänger med i utvecklingen, om du förstår vad jag menar. Jag förstår inte riktigt, är de ute efter att vi bara ska sitta och analysera partiprogram?

De är väl ute efter att man ska väga samman flera undersökningar och få ett mer sammantaget resultat.
– Jo, det är klart, jag håller med om att man ska ha en sund skepsis till opinionsmätningarna. Å andra sidan har vår publik en egen förmåga att se att det handlar om en enstaka mätning som inte säger allt.

Hanna Navier
www.second-opinion.se

Almedalen skulle vara ett synnerligen trist sätt att tillbringa en sommarvecka på, tycker Aftonbladets inrikespolitiske kommentator Lena Mellin.
– För mig är Almedalen ganska ointressant. Folk åker dit för att göra utspel som de kanske hade gjort någon annanstans – eller inte alls, om inte Almedalen hade funnits.

Det åker ändå dit politiker och opinionsbildare från hela Sverige, och det ordnas över 1000 seminarier?
– Ja, de gillar väl att umgås med varandra antar jag.

Du tror inte att det kommer några politiska överraskningar under veckan?
– Jag måste säga att ingenting som jag kommer ihåg från Almedalen har överraskat. Det var väl pigdebatten när den var i mitten på 90-talet, och fastighetsskatteutspelet 2006. Det är ungefär det jag kan komma ihåg. Ett tag skulle ju sossarna släppa dit någon internationell potentat som skulle ut och gå på några raukar. Men vem blir glad av det? Ingen. Om Joschka Fischer kommer till Sverige för att fotograferas på gotländska klapperstenar, då kan han lika gärna stanna hemma.

Okritiskt om Naturskyddsföreningen
Lena Mellin tycker att det finns mycket politiskt engagemang som inte märks så ofta i mediedebatten.
– Vi har hela frivilligrörelsen, vi har alla diskussionsfora och länkade bloggar där det finns ett enormt engagemang i olika frågor.

Vad beror det på att de inte märks? Är de dåliga på att komma ut med sina åsikter eller är journalisterna dåliga på att uppmärksamma dem?
– Både och. Journalister avskärmar sig och organisationerna är dåliga på att komma ut. Vissa är bra – Naturskyddsföreningen är ju jätteduktiga på att marknadsföra sig. Med dem blir det nästan tvärtom – de kan aldrig motsägas. Det sker en väldigt ömsint behandling av just Naturskyddsföreningen, som man ju aldrig skulle göra med ett politiskt parti.

Är inte det problematiskt?
– Skillnaden är ju att de inte fattar besluten. Deras huvudsakliga uppgift är att vara opinionsbildare. Men det är klart, man kanske skulle komma till häpnadsväckande resultat om man granskade Naturskyddsföreningen. Det vore väl inte helt otänkbart.

Inte socialdemokrat
Aftonbladet betecknar sig som en oberoende socialdemokratisk tidning. Men Lena Mellin säger att hon absolut inte håller på något parti.

– Jag röstar inte ens, det har jag inte gjort sedan 1982. För mig var det naturligt att sluta rösta när jag fick det här jobbet. Jag vill inte känna att jag går och smyghåller på någon.

Du omskrivs här och där som socialdemokrat, kan det bero på att Aftonbladets ledarsida är socialdemokratisk?
– Det är jätteroligt, jag kan skriva en artikel som jag kan få så vitt skilda reaktioner på; från ”Jävla borgarkärring” till
”Du föddes väl in i det socialdemokratiska partiet.” Jag vet inte ens om jag har någon politisk uppfattning längre. Alla partier har ju någonting som är bra.

Bjuden av Göran Persson
Vi kommer in på hur politiker försöker påverka journalister genom att bjuda dem på olika saker. Många tycker att det är svårt att avgöra var man ska dra gränsen. Men Lena Mellin har inget emot att bli bjuden av högt uppsatta politiker. Hon har blivit bjuden på middag av Göran Persson två gånger, och ätit lunch med Maud Olofsson, Mats Odell och Per Schlingmann.

– Jag bjuder ju själv också, och jag har ingenting emot off record-samtal. Tvärtom, det är ju då man får veta något. Middagarna med Göran Persson var extremt bra. De levde jag på i ett år nästan. Han var helt ohejdad.

Sitter inte i en macka
De som säger att de aldrig ätit en smörgås på någon annans bekostnad är lite fåniga, tycker Lena Mellin.
– Integriteten sitter faktiskt inte i en macka. Till den som vill köpa mig kan jag berätta att det kostar jävligt mycket mer än en lunch. Då talar vi mångmiljonbelopp.

– Det viktiga är ju att de inte bestämmer vad jag gör med informationen sedan. Om jag inte ska veta någonting, då får de låta bli att säga det. Jag kan inte veta saker som jag inte får publicera.Händer det inte under off record-samtal att politiker säger ”det här stannar mellan oss”?– Jo det säger de, men det skiter jag i. Om de vill att något ska stanna mellan oss så får de låta bli att säga det. Jag är ändå reporter, inte anställd i statsförvaltningen.

Motiveringen till femteplatsen lyder:

”Dominerade Visby med Almedalsbloggen och Festen med stort F i fjol. I år syns de på sitt senaste projekt, sajten Makthavare.se.”

Morian och Ljungkvist placerar sig bland annat före power-par som Per Schlingmann och Stefan Stern (plats nummer åtta), samt paret Peter Eriksson och Jan Björklund (plats nummer 10).

Nummer ett på listan är Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström, tätt följt på prispallen av Mona Sahlin och Marit Bergman, samt Fredrik ”Feffe” Andersson och Elias Wästberg från Prime PR.

Makthavare.se kan tyvärr inte länka till listan i sin helhet, eftersom den inte verkar ligga uppe på Expressens webb i skrivandets stund.

– Skälet till att jag åker till Almedalen är ju inte att på grund av att en massa intresseorganisationer har seminarier. Jag bevakar i praktiken bara en enda sak, och det är de politiska partierna. Det är av det enkla skälet att man inte hinner, och det finns ett begränsat utrymme i tv-mediet.

Men finns det inte andra politiska rörelser som är värda att lyfta fram?
– Absolut, men det är fler journalister än jag där. Men Rapport och Aktuellt har naturligtvis ett begränsat utrymme. Allt måste nyhetsvärderas, och värderingen hamnar oftast på de politiska partierna.

Varför det?
– För att det är det som uppfattas som mest relevant för tittarna. Särskilt nu när vi går mot ett valår. En intresseorganisation kan visst ta sig in och klara den nyhetsvärderingen, men oftast handlar det då om ett sammanhang där en politisk fråga kommer in.

Misstag sätter dagordningen
Det verkar vara svårt att komma förbi SVT:s nyhetsvärdering – helst ska man vara ett stort, redan etablerat parti, om man får tro Mats Knutson. Samtidigt tycker han inte att det är journalisterna som sätter dagordningen under Almedalsveckan.

– Paradoxalt nog är det ofta den politiker som gör ett misstag som sätter dagordningen. Man påverkas av den på ytan lite lättsammare stämningen, lägger ut texten om någonting och säger för mycket. Det var i Almedalen som Anders Borg sade att man skulle skära ner flera miljarder på försvaret. Det ledde till att Mikael Odenberg avgick och har gjort att regeringen har haft problem med försvarspolitiken i tre år. Det var i Almedalen som Maud Olofsson kallade Joschka Fischer för terrorist.

Färgas inte av åsikter
I Sveriges största nyhetsprogram Rapport får Mats Knutson nu vara den som, ofta ensam, förklarar och analyserar politiska händelser. Röster har höjts för att ha två kommentatorer i samma program för att tittarna ska få fler vinklar och tänkbara analyser. Mats Knutson ställer sig frågande till förslaget.
– Det bygger på en föreställning att vi är politiskt tillsatta. Min roll är inte att försöka driva en åsikt eller partilinje. Snarare är det att försöka ge en bakgrund och förklara för tittaren varför något händer.

Men du färgas väl ändå av dina personliga åsikter?
– Ja det är klart att all journalistik är färgad. Men om jag skulle börja ge uttryck för mina åsikter i mina kommentarer, då skulle ju jag tappa all trovärdighet på bara några veckor. I dag blev jag anklagad både för att vara oppositionens betalda lakej och regeringens påhejare.

Du skriver på din hemsida att er främsta roll är att granska regeringsmakten. Lyckas ni med det?
– Ja jag tycker nog det. Under den här mandatperioden har det varit en oerhört intensiv bevakning – från starten, till ministeravgångarna, in i A-kassedebatten. Sen försköts fokus på oppositionssidan i höstas. Men det naturligt att man bevakar även ett oppositionsalternativ, även om jag anser att fokus bör vara på regeringsmakten.

Har det inte blivit för mycket fokus på oppositionen?
– Nej jag tycker inte det, med tanke på att det är ett sannolikt regeringsalternativ. Vi är i ett läge med två block som är oerhört samkörda. Det ställer också krav på att vi ska kunna tala om för våra tittare vad som väntar om man röstar på det ena eller andra alternativet.

Inte journalisternas drev
Mats Knutson säger bestämt att journalisterna inte kan bedriva ett mediedrev på egen hand.
– Det är alltid andra intressen som underblåser drevet. Om det inte finns någon opinionsmässig grund finns inget drev. Och det måste finnas andra politiker eller makthavare som hjälper till att underblåsa genom kritiska uttalanden.

Men det är ju ändå journalisterna som gör så att det blir ett mediedrev?
– Javisst, absolut, så är det. Men jag var till exempel med under Mona Sahlins tid, då fanns det väldigt starka krafter, utan dem hade det inte blivit en så stor fråga i medierna.