Socialdemokraterna, nedkörda i skorna, måste post-Juholt göra något helt nytt. Det räcker inte att kongressombuden har ett par, tre kandidater att välja mellan på det svenska lagomsättet. Frågan är om socialdemokraterna vågar vara lika modiga som sina danska partikamrater för några år sedan? Då valdes Helle Thorning-Schmidt av ett hårt sargat socialdemokratiskt parti till partiledare av partiets medlemmar. Som en folkomröstning bland medlemmarna.

Törs de svenska socialdemokraterna göra så? Låta medlemmarna välja mellan t ex Carin Jämtin, Pär Nuder och Sven-Erik Österberg? Och skulle de i sin tur vara beredda att ställa upp under sådana omständigheter?

Det skulle innebära att partiledningen släpper sin kontroll och litar på medlemmarna. Det skulle få rörelsen på fötter som inför ett primärval. Den som valdes skulle ha ett tryggt stöd i form av en medlemsmajoritet i ryggen. Krypskytte skulle vara mycket svårare att bedriva och vinnarens motståndare skulle helt enkelt få böja sig för majoriteten. Jag är också rätt säker på att väljarna skulle uppskatta och medierna stort skulle uppmärksamma ett sådant val.

Helle Thorning-Schmidt förlorade sitt första val som partiledare. Men partiet hade tålamod. Sedan förra årets val är hon statsminister i en dansk koalitionsregering.

Även socialdemokraterna i Storbritannien, Frankrike, Grekland och Kanada har utsett partiledare genom medlemsomröstningar.

Ur djupa kriser föds tillfällen att förändra. Är det dags nu även i Sverige?

Är det något parti som torde känna sig i balans med tillvaron inför en förestående kongress så är det vänsterpartiet, ett parti vars inre liv just beskrivits som en enda lång partikongress. Vänsterpartiet är ett i högsta grad diskuterande parti, och trots sin kollektivistiska ideologi starkt individualistiskt. Den enskilde ledamotens utrymme att profilera sig själv är förhållandevis omfattande och ett kritiskt förhållningssätt uppmuntras, även när det rör kritik av det egna partiet och partiledningen. Om det inom socialdemokraterna länge var en stark norm att sluta leden utåt, har en vänsterpartist inga problem med att kritisera även sådana politiska beslut och uppgörelser som han själv står bakom, eller den egna ledningen.

Under större delen av 1900-talet var partiet i opposition, och dess plats i den parlamentariska marginalen avspeglas även i dess organisationskultur. Historiskt har vänsterpartiet sett sig som ett systemkritiskt antietablissemangsparti som inte följer strömmen. Det är en hållning som onekligen kan leda till begränsat politiskt inflytande, åtminstone om man verkar inom ramen för en demokrati där det är antalet röster som till stor del avgör ett partis styrka. Vänsterpartiet har dock funnit sig väl till rätta med denna rolltilldelning, till en sådan grad att man under perioder av maktinnehav känt sig direkt obekväm, som skulle blotta närheten till regeringsmakten innebära att man svikit sina ideal.

Dessa partikulturella drag avspeglas även i den diskussion som föregått den partikongress som inleds i Uppsala i dag. Det gäller bl.a. valet av ny partiordförande. Valberedningen har föreslagit att kongressen väljer Jonas Sjöstedt, men tre ledamöter valde att inte ställa sig bakom beslutet varav vilka två dessutom reserverade sig. Valberedningens majoritet motiverar sitt beslut med Sjöstedts karisma och genomslagskraft. Reservanterna å sin sida, som menar att partiet som feministiskt borde ledas av en kvinna och förordar Rossana Dinamarca, menar att vänsterpartiet måste våga ”lyfta en självständig socialistisk politik, systemkritiska krav /—/ utan att ängsligt snegla på vad andra partiet tycker” (sic) De avvisar sådana taktiska överväganden som syftar till att hämta röster från andra.

Vem av kandidaterna som skulle bli den faktiske valvinnaren kan vi inte veta, men vad som är intressant här är hur förslagen motiveras. Valberedningens fokus ligger vid valframgång och utstrålning, reservanternas vid idémässig trohet och en kritisk hållning. Valberedningens förslag kan tolkas som ett tecken på att partiet vänder sig bort från en kultur av ifrågasättande och ideologisk renlärighet, medan reservanternas motivering tydligt avspeglar en hållning där partiskap bör utgå från just detta.

Bland partidistrikten är det dessutom en majoritet som går emot förslaget om en partiordförande och i stället vill ha två. Även om motiveringarna i denna del även rör de praktiska fördelarna med två partiledare, finns också här betydande inslag av en argumentation som avspeglar en kultur där ledningen betraktas med kritisk blick, och där man önskar begränsa dess makt. Flera ledamöter har uttryckt en oro för att Sjöstedt (särskilt om han väljs ensam, men även i par) skall bli för dominerande. Den allmänna uppfattningen om honom som en potentiellt populär politiker och hans dokumenterade valvinnarförmåga skulle kunna ge honom en för stark ställning.

I samband med kongressen förs nu även en diskussion om huruvida partiledningens möjligheter att fritt ingå i samarbetskonstellationer med andra partier inför valet 2014 bör begränsas. Möjligen har dessa farhågor stärkts av Sjöstedts pragmatiska uttalanden. Till detta kan även läggas vissa formuleringar i det föreslagna strategidokumentet om att partiet nu är moget att ”axla ett större ansvar”. En stark Sjöstedt skulle kunna föra partiet bort från den renlärighet och oppositionella roll som fortfarande spelar en viktig roll inom vänsterpartiets partikultur. Det är alltså denna partikultur som gör att han inte har det enhälliga stöd som en partiledarkandidat med motsvarande popularitet och potentiella styrka sannolikt skulle ha i andra partier.

Katarina Barrling är statsvetare och disputerade 2004 med en avhandling om riksdagspartiernas interna kulturer.

Men 2011 har även överraskat positivt. Bästa makeover stod Annie Lööf för. Sedan hon blev partiledare har hon blivit snyggare och snyggare, med undantag för vad som närmast kan beskrivas som ett stilmässigt magplask under Nobelfesten.

Vi har sagt det förr och vi säger det igen; regeringens egna stildrottning är och förblir Lena Adelsohn Liljeroth. Vissa säger att kulturformen mode är det enda hon riktigt förstår sig på. Det låter vi vara osagt, men klart är att kulturministern har ett öga för stil.

Under Nobelfesten, som brukar vara årets sista chans för våra makthavare att skaffa sig stilpoäng, överraskade Filippa Reinfeldt i sin fantastiska röda klänning som hon i kombination med en fantastisk frisyr lyckades bära upp och bli snyggast i festen. Statsminister Fredrik Reinfeldt bleknade bort något i sällskap av sin vackra fru.

Och på tal om par lyckades herr och fru Bildt överraska i år igen. Ingen kan ha undgått Carl Bildts råttkavaj han bar under schlagerfestivalen – helt rätt i sammanhanget, även om vi inte riktigt förstod om han skulle föreställa ÖB eller utrikesminister. Hans i vanliga fall mycket eleganta hustru Anna Maria Corazza Bildt dök på Nobelfesten upp i en nordiskinspirerad flamencoklänning. Kanske lite i skrikigaste laget för vår smak, men man ska aldrig ifrågasätta en italienskas stil. Nästa år kanske vi alla vill ha blommiga klänningar med volanger över ena axeln.

Inför 2012 har Makthavare.se:s stilredaktion lite tips till våra mediala politiker.

Gustav Fridolin måste lägga av med sin ständigt uppknäppta översta skjortknapp. Det blir bara oseriöst.

Håkan Juholt bör prova att någon gång variera skjortval. De ser alla likadana ut. Och manschetter skulle inte skada.

Göran Hägglund borde överraska med fluga istället för sina lila slipsar. Det blir en knepig kombination att se ut som en skolpojke och samtidigt försöka leda ett konservativt parti.

Annie Lööf bör undvika att ta över Maud Olofssons märkliga galautstyrslar.

Beatrice Ask är inte ”rivig” i sina stövlar, även om hon alltid tjatar mest om att alla på minglet måste gå till övervåningen och dansa. Ett par skor från Lola Ramona kanske skulle göra susen.

Vi brukar dra oss för att kommentera kungahusets klädsel, men vi hade gärna velat se kronprinsessan vara något av en stilikon för gravida detta år. Sverige har fantastiska designers som är världsledande när det kommer till mammakläder och lite stöd för dem hade inte varit illa.

På nästa års önskelista står:

Åsa Romson iklädd klänning.

Fredrik Reinfeldt iklädd ett leende.

Jan Björklund… ja, var har han tagit vägen? Vi vill gärna se mer av honom.

Så brukar det ju vara. Året efter ett val, om det inte blir regeringsskifte. Vi har en politisk liturgi, som är lika sakrosankt som den är vid kyrkaltaret. Så här ska det gå till: Några partier slickar sina sår och tillsätter haverikommissioner. Dessa kommissioner skriver rapporter om att lyssna på människorna och att fler människor måste involveras i politiken, i synnerhet de unga, de gamla och de så kallade barnfamiljerna. Tydligare måste de bli också. Partierna alltså. Sedan hamnar rapporterna på hyllan och allt blir som vanligt igen.

Kanske avgår någon partiledare efter ett tag, men oftast dröjer det till nästa år och någon större dramatik blir det inte heller eftersom de flesta partiledare som ligger illa till säger att de nu verkligen vill avgå efter tio år i ständigt rampljus och att det just nu är precis rätt läge för en fräsch efterträdare. De ser gladare ut än när de tillträdde och självklart har avgången inget att göra med det dåliga valresultatet för två år sedan.

Mellanår kännetecknas också av en viss stiltje i politiken. Det är många år till nästa val så man kan ta det lugnt. Besvärliga frågor kan läggas i utredningar eller expertgrupper och så lunkar allt på.

Det som kan rubba den politiska liturgin inträffar oftast utomlands. Och här har 2011 verkligen varit ett säreget år. Samtidigt som svenskarna, enligt det tjogtal opinionsinstitut som tycks ha tillgång till betalningsvilliga kunder, tar avstånd från Europasamarbete tycks samma svenskar vara oerhört stolta över att herrar Borg, Bildt och Reinfeldt, i just den ordningen, får umgås nästan privat med dem som bestämmer i Bryssel.

Men åter till Sverige. 2011 ville alla partiledare vara kvar till en början.

Mona Sahlin som gav upp redan i slutet av 2010 blev den mest kortvariga s-ledaren genom tiderna. Till skillnad från det visade tålamodet med partiikonen Olof Palme – som fick sitta kvar trots att han både förlorat regeringsmakten och misslyckats med ta den tillbaka – tolererade inte Rörelsen att Sahlin inte återerövrade den makt Göran Persson förlorat. Visst, hon avgick ju självmant. Men det var krypskyttet inom partiet som tvingade henne.

Efter folketingsvalet i Danmark i höstas är Sverige det enda nordiska land som aldrig haft en kvinna som statsminister. Helle Thorning-Schmidt, s-ledaren i Danmark, förlorade stort i sitt första val som partiledare. Men 2011 tog hon revansch: Valseger och statsministerpost. Skulle Mona Sahlin också kunnat göra så? Det får vi aldrig veta.

- Vet du vem det här är?

Reportrar från olika medier visade upp bilden på mannen med de glada ögonen och den yviga mustaschen. Och sedan blev det lustiga texter om att nästan ingen s-väljare hade hört talas om en smålänning som hette Juholt.

Nu vet alla vem han är och alla vet också vad kulbo är för något. Men i takt med att folkets kunskaper ökar faller både Juholt och socialdemokraterna allt längre ned i opinionsmätningarna.

Sahlins tid som partiledare för socialdemokraterna var, som sagt, rekordkort. Men hon kan bli av med sitt rekord ganska snart. Juholt är, åtminstone i detta avseende, ett påtagligt hot. På senhösten rätade en och annan tidigare ratad partiledarkandidat på ryggen och visade stridslystnad igen.

Under 2011 fick miljöpartiet nya språkrör, centern ny partiledare sedan den gamla motvilligt lämnat och även vänsterpartiet kommer strax efter årsskiftet att byta ledare. Lars Ohly gick motvilligt han med. Kd-ledaren är starkt ifrågasatt och även om han klara sig ett tag till verkar han numera ha det mesta av framtiden bakom sig. Hans räddning är att motkandidaten inte precis andas förnyelse av partiet.

Inte heller politikens innehåll behandlades på ett lugnt mellanvalsårssätt 2011. Plötsligt, eller var det egentligen inte plötsligt, varnande röster hade hörts – visade det sig att skolor och äldrevård var guldgruvor för privata storbolag som dessutom flyttade sina miljardvinster utomlands för att undgå svensk skatt. Riskkapitalbolag, vägning av blöjor och framför allt några mycket upprörande fall av vanvård av dem som inte fick del av miljardvinsterna, rörde upp en debatt som fick regeringen och Anders Borg att lova nya regleringar och lagar för att stoppa miljardrullningen till kanalöarna.

Men socialdemokraterna har hur mycket ammunition som helst att hämta i den frågan om de hinner komma på fötter före nästa val. Hittills har de ju mest varit upptagna av sina egna bekymmer vilket regeringen kan tacka sin lyckliga stjärna för.

Sällan har kungen haft någon roll i en krönika som denna! Men i år har han det. Här är det symboliska nyckelordet Kaffeflickor. Efter en tid visade det sig vara betydligt allvarligare än så och kungens förtroende sjönk.

Men monarkister – hav tröst! I mars blir det babylycka på Haga. Då vänder vi blad.

Men den första frågan är mer intressant. Den sprang ur en kritik om att de politiska partierna använde sociala medier för monolog och som megafon snarare än för dialog. Jag svarade alltid, lite irriterat: ”Vi är i mitten av en kampanj, nu arbetar partierna med att föra ut politiken – inte att formulera den”. När partierna går in i valrörelse ska nödvändiga beslut redan vara fattade, i demokratisk ordning. Alla ska veta vad som gäller, vilka alternativ som står till buds. Att bjuda in till samtal om politik är förstås bra. Men att på allvar låta tillfälliga opinioner – på nätet såväl som utanför – påverka partiernas position i viktiga frågor hade varit fel, rent av odemokratiskt. Därför svarade jag just så, att förväntningar på att kunna påverka politiken under valrörelsen inte bara var orealistiska utan dessutom direkt odemokratiska. Jag fortsatte ofta med att säga att den verkliga utmaningen kommer 2011, 2012 och 2013. Alltså när politiken inför valet 2014 formuleras, när program antas, ledare väljs, medlemmar värvas, politik utvecklas och formuleras. För i kampanjen, när politiken ska säljas, kommer nätet även nästa gång vara en kanal för att försöka övertyga. Möjligen ”övertyga genom samtal” eller ”övertyga i dialog”. Men inte heller nästa val kommer politisk inriktning att stakas ut när en partirepresentant knackat på en dörr i en Stockholmsförort eller partiets kurs ändras av en konversation, digital eller analog, några dagar innan valet.

Läget för partiväsendena är dystert. Medlemmar lämnar (för annat, för evigt, dör av). De politiska organisationerna fortsätter som förr, tafatt famlande i den ständigt föränderliga samtiden. Snart finns inte nog med medlemmar för att besätta förtroendeposterna. När Makthavare.se i våras hade diskussion på temat höll dock inte alla partirepresentater med, och med lite finurlig kreativ statistik kunde rent av någon eller några visa att medlemssiffrorna pekade uppåt. Men bortom trollande med siffror kvarstår faktum: partierna tappar medlemmar, och utvecklingen verkar dessutom gå snabbt. Någon tillförlitlig demografisk data hittar jag inte, men det är nog så att snittåldern börjar bli ganska hög bland partigängarna som hänger kvar.

Nu har 2011 nått sitt slut. Året har varit turbulent för flera av partierna och det kommer nog att fortsätta skaka betänkligt under nästa år.

Men med knappt tre år kvar är det dags att börja ställa just den frågan som jag undvek att besvara under valrörelsen: ”Varför tillåter ni inte verklig påverkan av politiken?”. Så, hur använder ni ny teknik för att bjuda in, samtala, samarbeta, distribuera, konversera? För att sänka trösklar och inbjuda till engagemang? För att bryta stela och ålderstigna hierarkier? För att skriva partiprogram, arrangera kongresser, välja partiledare eller språkrör? För öppna provval, för omröstningar, synpunkter, utbildning? För att fördjupa interndemokratin, på riktigt.

Det är hög tid att byta ut partikurser mot nätforum, programkommissioner mot crowdsourcing, hemlighetsmakeri mot transparens, kongresser mot nätmöten, dörrknackning mot onlinechattar, tankesmedjor mot bloggnätverk, kafferep mot javakodare, föreningslokaler mot dropboxar, valstugor mot webbtjänster, presskonferenser mot bambusersändningar, telefonväkteri mot facebooknärvaro, tv-reklam mot webbtjänster, valaffischering mot googleannonser och för allt i världen – se till att skaffa en nätpolitik som inte bara framstår som ett dåligt skämt. Det är faktiskt snart 2012, och kanske avgörs nästa val på marginalen.

Hampus Brynolf
Senior rådgivare på Intellecta Corporate och redaktör på Makthavare.se

Flera berättelser är kända sedan tidigare. Fredrik Reinfeldts skoningslösa nedsablande av samtliga kritiker i FRA-frågan och inte minst gruppmobbningen av Karl Sigfrid – tills denne slutligen bröt ihop och lät kvitta ut sig – detta är inte påhittat. Det är på riktigt, och det handlar om vad som enligt höstens mätningar är Sveriges största riksdagsparti.

Anne-Marie Pålsson är noga med att konstatera att hon inte tror att moderaterna är unika, men att hon inte gärna kan skriva om partier hon inte har egen erfarenhet av. Hon betonar också att hon inte tror att det handlar om enskilda personer, utan om en struktur där en viss sorts beteende premieras. Hennes beskrivning av hur lydnad belönas – med uppdrag och utnämningar – medan ifrågasättande bestraffas med utanförskap – är skrämmande, men tyvärr inte särskilt förvånande. Framgångsrik politik kräver förutsägbarhet. Uppstudsiga riksdagsledamöter är icke önskvärda. Så blir Knapptryckarkompaniet kanske framförallt en illustration av det problematiska svenska valsystemet.

Boken redogör för hur riksdagsarbetet fungerar, och var det brister. I kapitlet En konstitution för framtiden resonerar Pålsson om hur man genom grundlagsreformer kan stärka riksdagens ställning och självständighet, och skapa en tydligare maktfördelning. Hon argumenterar också för att man borde betala ut partistödet till de lokala partiorganisationerna, istället för på central nivå. På så sätt kunde också de politiska tjänstmännen knytas till de olika valkretsarna, vilket skulle ge en förändrad lojalitet – till det lokala istället för till ”partieliten i Stockholm”. I detta avsnitt ställer Pålsson också krav på öppen redovisning av partibidragen, samt på att listorna bör fastställas av partimedlemmar, istället för av valberedningar och nomineringskommittéer.

Jag har själv en mångårig bakgrund i ett politiskt ungdomsförbund. Det har gett mig oerhört mycket – vänner för livet, en vänskap som med tiden blev förhållande och äktenskap, insikt i den politiska processen och kunskap i ett stort antal sakfrågor. Den kommunala skolans samhällskunskap kunde överhuvudtaget inte tävla med det jag lärde under en kurshelg i ungdomsförbundet. Det var en förmån och en upplevelse jag är både glad och tacksam för. Samtidigt – handen på hjärtat – kan berättelser som Anne-Marie Pålssons få mig att tveka: skulle jag rekommendera ungdomar i min närhet att söka sig till ett politiskt ungdomsförbund? Är politiken, så som den beskrivs i Knapptryckarkompaniet, något vi önskar dem vi värnar om?

De ledande politiker som rycker på axlarna åt Anne-Marie Pålsson, något de bland annat fått möjlighet att göra därför att Håkan Juholt prenumererar på medieutrymmet med sina allehanda märkliga utspel, borde fundera på den saken. Politiken, också den allra närmst makten, måste vara en arena för dialog och samtal. Om den reduceras till vuxenversionen av ”Herre på täppan” kommer den på sikt inte kunna rekrytera andra än de som framförallt önskar stå överst på högen.

* * *

På onsdag den 14 december talar Anne-Marie Pålsson om sin bok, riksdagen och de folkvaldas roll i vårt demokratiska system. Detta sker på säsongsavslutningen för Makthavaröl, under Cecilia Garmes överinseende, och med Jenny Madestam och Peter Santesson som paneldeltagare. Varmt välkommen att delta!

Ja det är historiskt, att svenska politiker, journalister och statsvetare diskuterar programförändringar hos det parti man för lite mer än ett år sedan helst inte ville skriva om alls. Man har till och med börjat analysera partiet som andra partier – man diskuterar hur partiledningen försöker ”triangulera” – appellera till väljare i andra partier. Vad många har svårt för är dock att låta bli att analysera Sverigedemokraterna efter den ekonomiska vänster-höger-skalan.

För visst triangulerar SD när man försöker betona begreppet socialkonservatism. Men trianguleringen kan inte jämföras med när moderaterna går åt vänster för att locka socialdemokrater på högerflanken. I Sverige finns inget konservativt parti – istället finns konservativa (och invandringskritiska) väljare mitt i alla de andra partierna och det är dem SD vill locka till sig.

Den socialkonservatism som Sverigedemokraterna nu vill lyfta fram har dessutom få likheter med till exempel den socialkonservativa moderaten Madeleine Ramel som stred mot centerpartisten Sven-Olle Olsson när han ville stoppa flyktingar från att komma till Sjöbo. Inte heller finns många likheter med de socialkonservativa inom brittiska Tories – de som Margarets Thatcher nedlåtande brukade kalla ”wets”.

Istället ligger det närmre till hands att tolka Sverigedemokraternas ”socialkonservatism” som närliggande en äldre socialdemokrati – dock med betoning på den nationella gemenskapen istället för klassgemenskapen.

Man kan heller inte tolka programmet som att programskrivarna egentligen vill förändra partiets ideologi som den har legat fast sedan 1988. Såväl de som skrivit programmet – med Mattias Karlsson som främste ideolog – som programmets kritiker är övertygade ideologiska nationalister som inte ändrar sig i första taget. Skillnaden dem emellan är betydligt mindre än den mellan ledning och det fotfolk som har betydligt lättare för att byta åsikter och lojaliteter.

Än så länge är SD:s landsdagar en mediemässig framgång för Sverigedemokraterna. Vid landsdagarna 2009 i Ljungbyhed chockerades medierna av Kent Ekeroths tal som klargjorde hur partiet anslutit sig till den så kallade Eurabiateorin – den som hävdar att den västerländska kulturen befinner sig i krig med Islam.

Varken dessa teorier eller de av partiet ofta poängterade konfliktlinjerna i Sverige mellan dem själva och den politiskt korrekta eliten finns med i programmet. Frågan är i vilken utsträckning de för väldigt många sverigedemokrater viktigaste frågorna om islamiseringen och den politiska korrektheten kommer att höras under landsdagarna. Det är inte säkert att de idéerna passar in i paketet för dagen.

Annika Hamrud
Frilansjournalist och författare till boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna”

Jag bedömer numera kritiken mot Sahlin som tämligen modest. I alla fall den del av den som kom ut till allmänheten. Den uppfattningen hade jag inte förut. Då tyckte jag hon var den mest mobbade partiledare som någonsin trampat riksdagens korridorer.

Men nu verkar Juholt ha det etter värre. Visserligen tycker det trogna fotfolkets glesnande led att det mesta är medias fel. Det allvarliga för Juholt är att de arga kritikerna befinner sig mycket högt upp i partihierarkin.

Senaste exemplet är – efter alla dem jag inte behöver upprepa här – kommunalrådet och partistyrelseledamoten Anders Johanssons sms till ett antal partivänner efter Ekots lördagsintervju.

Sms:et är skarpt kritiskt mot Juholts insats i lördagsintervjun. Sådana sms har säkert skickats efter andra partiledare och ministrars mindre lyckade framträdanden tidigare. Men det som gör det exceptionellt är inte den totala sågningen av partiledare utan att någon – avsändaren eller mottagare – läckt innehållet till media.

Det visar hur allvarlig sprickan inom socialdemokratin är. Och den handlar inte så mycket om Juholts person som man skulle kunna tro utan mycket mer om de båda politiska falangerna i partiet. Juholt tonade i lördagsintervjun ned sin vanliga vänsterretorik – och då blev det just inget kvar! Vilket noterades av högerkantens Anders Johansson.

Så vad vi ser här är alltså återigen kampen mellan höger och vänster. Vad Håkan Juholt måste tatuera in på bringan är Håll ihop partiet! Det är varje socialdemokratisk partiledares främsta uppgift. Och att vinna val förstås.

”Förtroende tar lång tid att bygga upp, men kan raseras på någon minut.”

Se där, två av politikens mest använda uttryck. Lite slitna, men aktuella.

Håkan Juholt talar själv om att han verkar i en förtroendebransch. Så värst mycket förtroende hade han inte hunnit bygga upp när lägenhetsaffären, och allt omkring den, briserade. Men bygget var i full gång. Först skulle partimedlemmarna göras på gott humör med budskapet om social demokrati och med anklagelser mot moderaterna för att strunta i barnfattigdomen och i stället sänka skatten för de rika.

När resan genom partidistrikten i landet var klar skulle medelklassväljarna i storstäderna, de som vill ha bra barnomsorg, kvalitet i skolan och en kollektivtrafik som fungerar, vinnas – eller vinnas tillbaka – till socialdemokraterna.

Nu är planen att fullfölja planen, trots avbrottet. Den enda förändringen är att pudeln fått följa med på resan. Vid varje partimöte som jag hört på radio eller tv inleder Juholt med att be medlemmarna om ursäkt för att han gjort dem besvikna.

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten – som varit i blåsväder förr – har också problem med förtroendet sedan hon sagt att moderaternas föregångare varit för den allmänna rösträtten på 1910-talet. Hon backade snabbt och fick också lite stödpudling från Fredrik Reinfeldt:

”Vi har ingen lust att förvränga något eller ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för”, sa han till Expressen.

För stunden brukar det hjälpa att politiker erkänner att han eller hon gjort fel, sagt något olämpligt, tummat på reglerna eller vad det nu är. Det är naturligtvis därför det numera finns hela kennlar både i regeringskansliet och i riksdagen.

Men vad händer i längden? Väljarna glömmer nog just de här affärerna fram till nästa val. Men samtidigt läggs de i den hög av affärer som blivit rätt stor med åren. Ofta minns man inte vem som gjort vad och hur det gick sedan.

Men bilden av politiker som skor sig, glider på sanningen eller håller sig med en privat och en offentlig moralkompass kastar sin dystra skugga på alla.

Så visst är politiken en förtroendebransch. Men det är en bransch som går lite knackigt – trots hundunderstöd.

Den ende som aldrig tycks behöva göra en pudel är Carl Bildt, men han är ju enligt amerikanska State Department en medelstor hund.

Det hade varit jobbigt redan om partiets våndor med skuggbudgeten varit regeringspartiernas bästa angreppspunkt. Men som inte det räckte kom då detta med hyran och sambon/delsbon/särbon/kulbon. Till den lades en förundersökning, som låter hotfullt och kriminellt även om det mesta talar för att den kommer att läggas ned.

Guldläge för regeringen i debatten alltså.

Men kanske ligger de övriga partiledarna rätt lågt trots allt i sin kritik av s-ledaren. Kritiken riskerar ju att snabbt slå tillbaka om det visar sig att många fler riksdagsledamöter – av olika kulörer – har gjort liknande tolkning av hyresavtalen som Juholt. Då är det bra att inte ha talat med väldigt stora bokstäver om korruption och stöld från skattebetalarna i debatten. Men några nålstick blir det säkert.

Håkan Juholt får ändå svårt att tala om budgetfrågor och arbetslöshet utan att den som tittar eller lyssnar tänker på hyror och mygel.

Det är lätt att jämföra Håkan Juholts läge med Mona Sahlins. Många gör det också. Men jag tycker en annan liknelse är betydligt mer träffsäker. Minns AMF-skandalen 2009. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin hade varit med och godkänt en pension på totalt 48,5 miljoner till företagets tidigare VD. Då haglade avgångskraven. Men hon höll ut. Till slut bedarrade stormen och hon satt kvar, men med ett oerhört skadat förtroende.

Det samma kan hända för Håkan Juholt. Han visar inga tecken på att vilja ge upp. Än så länge verkar det interna stödet utåt stort. Rullar inte avgångståget igång är mitt stalltips är att han sitter kvar, skadskjuten och utan något som helst utrymme att kliva fel igen.

Det första av de heta debattämnen är att 50 procent av vården ska utföras av privata vårdgivare. Det är inte som i socialdemokratin eller i miljöpartiet en fråga om huruvida det ska få finnas privata inslag i vården. Utan mer om det går att sätta mål på hur mycket privat vård som ska finnas. Jag tror för egen del att mål för politikområden är viktiga, inte minst för att synas i debatten – men även som verktyg för förändring. I dag är det cirka 12 % av vården som utförs av privata vårdgivare. Det är inom primärvården som de privata inslagen har ökat de två senaste åren. Cirka 30 % av landets patienter har valt en privat vårdgivare. Det kan tyckas mycket, men är knappast den revolution som vänstern vill göra det till i debatten. En fråga som ger tydlig kontrast med socialdemokratin men som samtidigt utmanar existerande förvaltningsmodell i kommuner och landsting.

Värdmödraskap är en annan fråga som kommer skapa debatt. En fråga med många bottnar och många perspektiv. Till skillnad från adoption så kommer barnet från ett inplanterat befruktat ägg. En liten, men för många avgörande skillnad. Värdmödraskap är förbjudet i de flesta europeiska länder, inklusive Sverige, men tillåtet i bland annat Storbritannien. I USA regleras det på delstatlig nivå och är tillåtet bland annat i Kalifornien och Florida. Indien är ledande i att tillgodose värdmödraskap till utländska uppdragsgivare och dit åker svenskar redan i dag. Den mer liberala falangen i centerpartiet kommer på stämman att slåss för en förändrad lagstiftning även i Sverige. Det troliga är dock att stämman landar i ett beslut med ett tydligt barnperspektiv som ser över de hinder som i dag finns när man som föräldrar kommer hem efter en graviditet i exempelvis Indien.

Uranbrytning eller ej är en stridsfråga i flera delar av landet med möjlighet till uranbrytning. Och den hänger förstås intimt ihop med den lika kontroversiella frågan om kärnkraft. Flertalet kommuner med centerprägel vill här se en nationell lagstiftning utöver ett kommunalt veto, allt för att vara tydliga i debatten. Inte minst gentemot socialdemokratin. Frågan om nationell lagstiftning är dock inte det som kommer att skapa debatt på partistämman, utan om det ska vara tillåtet med prospektering. Här går skiljelinjen mellan de som vill vara mest tydliga i kärnkraftsmotståndet och de som ser en utmaning i att även förbjuda prospektering – eftersom det även påverkar sökandet efter andra metaller. Var stämman kommer att landa blir ett test för den nya partiledningen, med den nya överenskommelsen med övriga i alliansen om kärnkraften som ett arv från Maud Olofsson.

Avslutningsvis den ständiga vargfrågan som alltid engagerar och kommer att göra så även denna partistämma – särskilt i de delar av landet som har en hel del varg. Här finns ett påtagligt motstånd mot att importera nya vargar. Frågan drivs förstås av dem som vill kunna leva och bo på landsbygden. Men centerpartiet pressas även hårt av socialdemokratin, som i opposition valt en mer opportunistisk linje i vargfrågan. Här kommer stämman att pressa regeringens linje hårt och förmodligen skapa en stundtals vild debatt. Med en Andreas Carlgren på defensiven kan partistämman komma att fatta ett beslut som utmanar regeringens linje.

Hur dessa fyra frågor döms av på stämman ger en indikation på hur starkt den nya ledningens mandat är.

Vargfrågan och uranbrytning är två exempel på sakfrågor som har sin grund i att all politik är lokal och det är dessutom frågor som relaterar starkt till just centerpartiets traditionella väljarbas. Ökad valfrihet och radikala mål om fler privata inslag i vården samt värdmödraskap är två symbolfrågor för ett nytt centerparti som vill möta nya väljargrupper som kan ge partiet en starkare profil i allianssamarbetet. Det återstå att se hur gammelcentern och den nya partiledningen möts på stämman. Maud Olofsson påbörjade förändringen mot ett tydligare centerparti. Nu ska den nya ledningen med Annie Lööf i spetsen visa att den fortsätter på den vägen, men med en tydligare centerprofil i regeringen.

Hans Dahlgren
Debattör och centerpartist

Det är med andra ord en händelserik tid i politiken och samhällsdebatten framför oss.

För oss som tycker att politik är så kul att vi tar det på allvar finns det mycket att se fram emot. Nu i höst har vi, utöver ovan nämnda arrangemang, även en utvärdering av Almedalsveckan (29/9), partiledardebatt i riksdagen (12/10), folkpartilandsmöte i Karlstad (14-16/10), moderatstämma Örebro (20-23/10), SKL-kongress i Norrköping (8-10/11) och sd-landsdagar i Göteborg (25-27/11).

Stora politiska utmaning väntar också allianspartierna. Gång på gång har det parlamentariska läget i riksdagen visat sig minst sagt skakigt. Regeringen har fått utstå förnedrande nederlag, samtidigt som man också lyckats med uppgörelser över blockgränserna med miljöpartiet – nu senast om hur somaliska familjer ska få återförenas i Sverige och papperslösa barn få rätt att gå i skolan.

Med nya språkrör i mp, snart en ny c-ledare, en alltmer ifrågasatt Göran Hägglund och en ordförandestrid i vänsterpartiet kommer partiledargarnityret 2011/2012 se väldigt annorlunda ut än det gjorde i valrörelsen 2010. Och apropå nya partiledare så visar Metro/YouGovs färska undersökning om partiledarnas personliga varumärken att fler svenskar har ett allmänt negativt intryck av Håkan Juholt än som har ett positivt dito. En majoritet är missnöjd med s-ledaren och skulle skämmas över att jobba med honom.

Det är alltså inte bara alliansen som har tuffa utmaningar framför sig.

De senaste siffrorna från SvD/Sifo visar också på en ökning för moderaterna medan socialdemokraterna rasat sedan försommaren, och även folkpartiet tappar mark.

Mot den här bakgrunden finns det mycket för Makthavare.se att fördjupa sig i framöver. Vår sajt har växt och utvecklats något helt fantastiskt sedan vi startade som Almedalsbloggen i maj 2006. Listan över skribenter, fotografer och webbsnickrare vi jobbat med under de här åren är imponerande lång.

När nu i veckan centerstämman och bokmässan pågår samtidigt i varsin del av landet kommer Makthavare.se för första gången ha två parallellt arbetande team av skribenter som bjuder på rapportering, bakom kulisserna och förhoppningsvis en del skvaller.

Välkommen att följa med!

Jonas Morian
Chefredaktör, Makthavare.se

Men i denna krönika ska jag avslöja vilket parti som fick min röst i det första val jag deltog i. Det var skolvalet 1968 och jag la min röst på centerpartiet.

Jag minns inte varför, men jag tror att det hade en del med miljö att göra.

Uppriktigt sagt fanns det väl ett skäl till: centerpartiet var ett parti i medvind och för en 17-åring var det frestande att satsa på en vinnare. I riksdagsvalet det året fick centern över 15 procent.

Hur många röstar i dag på centern på grund av miljöpolitiken? ”Alliansens gröna röst” är en bra slogan. Men en bra slogan räcker inte för att skapa valvinster eller ens stigande opinionssiffror.

Och de som dras till ett parti på uppåtgående måste sky centern. Partiet har backat från att ha fått var fjärde väljares röst 1973 till fjolårets bottennotering 6,6 procent.

Var står centern? Vart är partiet på väg? Behövs centern?

Partiets problem i dag är enorma. Ingen tycks veta vilka väljare som ska lockas och vad de ska lockas med. Eller rättare sagt: olika centerpartister har olika uppfattning om vilka väljare som ska övertygas om att de ska vara med och skriva partiets nya framgångssaga.

Men centerpartisterna är för närvarande, konstigt nog, väldigt entusiastiska. Med Annie Lööf vid rodret ska det vända.

Annie Lööf talar visserligen utpräglad småländska men är i övrigt fjärran från sinnebilden av en centerpartistisk partiledare. Hon är 28 år, har 3 934 vänner på Facebook, säker klädsmak och betecknar sig själv som liberal. Liberal centerpartist.

Ett av de allra vanligaste argumenten för att det ska gå bra är att hon verkligen går genom rutan.

Många av de centerpartister som nu bedömer sin blivande partiledare utifrån ett tevesoffeperspektiv har tidigare varit skeptiska till hennes liberala linje. Nu är det rutan som gäller.

När jag röstade på centern i skolvalet var partiledaren en farbror på 68 år och han hade varit partiledare i två decennier. C blev Sveriges näst största parti i det valet. Grunden lades till en lång framgångsrik period, Gunnar Hedlund gick genom rutan han – fast den inte ens fanns när han började som partiledare.

Lena Smedsaas
Kommunikationskonsult på JKL, tidigare politisk kommentator på TV4

Bertil Falck, en av initiativtagarna och som kom från näringslivet, hade annorlunda idéer om hur bibliotek och böcker borde förmedlas. Samhällspåverkan var inte tanken då, utan en mer informativ roll om hur bibliotekens roll borde förnyas och hänga med i utvecklingen. Falck och hans vapendragare Conny Jacobsson riktade sig till de företag och föreläsare som ville förmedla kultur på nya sätt, via ny teknik. I det avseendet var de före sin tid, då detta skedde långt före internets genombrott.

Falck och Jacobsson blev när de startade bokmässan i början beskyllda för att vara ett hot mot kulturen med sitt Bibliotek 85-jippo. Deras idé om företagssponsrade bibliotek var inte heller populärt i kulturkretsar. Detta var i en tid då den vanliga uppfattningen om kultur var att det skulle vara smalt och betalt med kommunala medel – som ofta var små. Enligt samma resonemang skulle gärna kulturälskare också jobba gratis. Kultur skulle inte drivas av pengar utan av kärlek, och inflytande från näringslivet var ”a big no, no”. Bibliotek 85 var betydelsefullt för förändringen inom kulturlivet. I dag är Bok & Bibliotek en av de största marknadsplatserna för egenföretagare som författare, översättare, redaktörer, kommunikatörer och lektörer. För dessa är bokmässan en oerhört viktig mötesplats. Och småföretagandet har fått en stor roll inom bok- och biblioteksvärlden.

Om vi ser tillbaka i backspegeln så öppnade kanske Bertil Falck och Conny Jacobsson de dörrar mellan näringslivet och kulturen som behövde öppnas för att det en dag skulle bli Bok & Bibliotek med 100 000-tals besökare under de dagar det pågår. De öppnade också dörrar för den vidare utvecklingen inom kultur och bibliotek, för att samarbeten med näringslivet skulle ses som positivt och även som ett måste i vissa fall. Trots det består idealet om den fattige kulturarbetaren och rädslan för näringslivets inflytande över kulturdebatten. Bertil Falck som var liberal hade inte den romantiska vänstersynen på kulturen utan en entreprenörssyn som utvecklade Göteborgs kultursfär och bibliotek. I dag är Bok & Bibliotek en av de viktigaste inkomstkällorna för Göteborgs stad. Och med det ökar även mässans inflytande över den lokala samhällsdebatten.

Arrangörerna har goda intentioner vad gäller mässans samhällspåverkande roll och bjuder in till diskussioner kring viktiga ämnen. Ofta löper demokrati och yttrandefrihet som en röd tråd genom hela mässan. Dock verkar man inte riktigt greppat möjligheterna som finns för att för att ligga i framkant som samhällsdebattör eller att lyfta fram ämnen som kan påverka och engagera utanför mässlokalerna.

Ibland kommer det små ljusglimtar, som när 2010 handlade om afrikansk litteratur och det debatterades i media om varför vi inte släpper in utomeuropisk kultur i våra vardagsrum. Det öppnade nya vägar för afrikansk litteratur till de svenska bokhandlarna och läsarna, samt till dagstidningarnas debatt- och kultursidor. Artiklar dök upp om afrikansk litteratur och det icke-inflytande den har på västvärlden. Svensk syn på utomeuropeisk litteratur diskuterades och många afrikanska författare åkte runt och pratade om sina böcker, sina länder och sin kultur.

När i dag rädslan för det annorlunda tar sig fruktansvärda skepnader så kan Bok & Bibliotek bidra till att föra in nya världar i folks vardag samt engagera i debatten om det mångkulturella Sverige. Men då krävs det att arrangörer, författare, förlagsfolk och besökare för ut debatten om demokrati och yttrandefrihet från mässans lokaler.

Bok & Bibliotek är branschfesten som kan påverka samhällsdebatten ännu mer. Om de bara vill.

Karin Berg
Iniativtagare till bokbloggen enbokcirkelföralla.se

Den första lärdomen är att det är viktigt att hålla fast vid att centern inte har råd med personstrid i partiledarvalet som leder till att någon av kandidaterna tappar sugen och lämnar partiet. Centerpartiet har helt enkelt inte råd att förlora någon av dessa profiler. Detta är förstås särskilt viktigt nu i slutet av en tät slutspurt. Alla ska med, som en känd före detta partiledare sa.

Den andra lärdomen är att alltför mycket av profileringen har skett på bekostnad av den egna alliansen. Att visa på skillnader inom alliansen är bra, men det är viktigare att kandidaterna visar en tydlig kontrast gentemot huvudmotståndarna socialdemokraterna och miljöpartiet. Hittills har kontrasten främst varit emot övriga partier i alliansen – billiga poänger som inte vinner alliansen och centerpartiet några nya väljare.

Efter partistämman så ligger mycket i den nya partiledarens och centerpartiets utmaning att få socialdemokraternas och miljöpartiets väljare att välja centerpartiet. Här är det viktiga förstås att bli ett relevant parti på fler områden än de som har prioriterats p g a den nuvarande departementsuppdelningen. Möjligheterna är stora med en socialdemokrati som längtar tillbaka till hur det var på 50-talet och två oprövade språkrör som leder miljöpartiet. Mittenväljarna är osäkra på var dessa två partier är på väg.

Den av kandidaterna som jag tycker har varit tydligast i en bredd agenda för frågor som lockar väljare i mitten, är Anders W Jonsson – med fokus på välfärdsfrågor. Men det behövs mer mycket mer av kontrast gentemot oppositionen för att centerpartiet ska bli en kraft i mitten att räkna med.

Väljarna är alltmer rörliga, i synnerhet den utbildade medelklassen i storstäderna som miljöpartiet har gjort till sina. Väljarna i denna grupp kan i princip gå till alla partier utan sverigedemokraterna, vänsterpartiet och möjligen alliansens enda icke-liberala kraft kristdemokraterna. Här har centerpartiet varit tydliga, och det har belönats. Men mer behövs om centerpartiet ska bli en kraft att räkna med i de tio största städerna.

På landsbygden är huvudmotståndaren socialdemokraterna – inte moderaterna. Landsbygdspolitik som är tydlig och relevant i människors vardag tycker jag vi hittills har sett väldigt lite av från kandidaterna. Det behövs nya initiativ om centerpartiet och alliansen ska kunna pressa tillbaka socialdemokraterna. Faktum är att det just är på landsbygden som socialdemokraterna har gått fram kraftigt och vi har i många stycken ett delat land.

Nu är det knappt en månad kvar tills partistämman i Åre då fem förnyelseprogram ska antas och en ny partiledare väljas. Visa nu för väljarna varför de ska överge socialdemokraterna och miljöpartiet och kom ihåg att alla behövs.

Hans Dahlgren
Debattör och centerpartist

Sweden Social Web Camp är en fyra dagar lång konferens, eller okonferens där innehållet inte är spikat förrän på plats, där vem som helst kan sätta upp en egen session, där webbentusiaster träffas för att klappa får, bada och vältra sig i allt vad sociala medier innebär.

Det var första gången för mig – att vara på vackra Tjärö, – att delta på SSWC och – att sova i tält. Mycket att ta in och många att träffa.

Jag upplevde det som om vi alla var där för att lösa problem tillsammans, hitta lösningar till problematiken med ett fritt internet, användarskydd för webbjättar som Facebook och Google, vad man bör lagstifta om och hur man får politiker att intressera sig, samt hur onödigt det är att de allra flesta borrmaskiner som köps bara används en gång.

”Internet kan inte rädda världen, och inte heller starta en revolution” sade Kinga Sandén, journalist belönad med Stora journalistpriset år 2009, som talade under middagen på lördagskvällen. Och jag tror att de allra flesta på Tjärö den kvällen höll med om att man måste ta ett personligt ansvar för hur man agerar på webben, precis som man bör i samhället i övrigt.

Internet är precis som en stor motorväg där det självklart krävs förhållningsregler och ett ansvar hos förarna att följa dem, men om någon bryter mot dessa är det knappast vägen som ska stängas av.

Mitt första år på SSWC har varit en nyttig och rolig upplevelse som inspirerat mig att fundera på hur jag kan bidra till ett bättre internet. För i det stora hela handlar den här gemenskapen om så mycket mer än att stärka sina personliga varumärken. Det handlar inte minst om att skapa en bättre värld både på nätet och afk (away from keyboard).

Och en bra början för att nysta upp all världens trassel kan ju vara att starta en tjänst på nätet för uthyrning av slagborrar.

Beslutet att flytta festivalen till Kungsträdgården, och dessutom slopa inträdet gjorde att inget var sig likt. Plötsligt var Pride inte bara för homosexuella, utan istället en organisk del av sommarstockholms utbud.

Från homorestaurangerna kom kritik redan innan festivalen hade börjat, eftersom det nya läget gjorde att tälthyrorna var för dyra. Samtidigt kände många festivalbesökare att den familjära, exklusiva känslan från forna år försvunnit när heterosexuella besökare på ”homosafari” hängde på området.  Bland vänner och bekanta kommer berättelser om verbala trakasserier och en allmän känsla av obehag när folk tagit sig in i parken för att mucka bråk med homosarna. Skyltarna i Prideentrén om att heteronormen upphör där stämmer helt enkelt inte riktigt. Den har för första gången fortsatt att gälla även i Prideparken.

Samtidigt är det just de här konflikterna som någonstans konkretiserar hela problematiken som finns i årets Pride-tema, Öppenhet. Det blir helt enkelt väldigt tydligt att även öppenhet har sitt pris. Jag tror nästan alla besökare på årets Pride faktiskt har reflekterat en del kring vad vi ska ha Pridefirandet till. Ska det vara en intern angelägenhet som går ut på att stärka och peppa den egna gruppen? Eller fyller Pridefirandet sin uppgift bäst om det helt och hållet är en del av en marknadsförings- och informationskampanj riktad mot heterosamhället?

På många sätt tror jag att flytten till Kungsträdgården i år var en nödvändighet. Pride måste utvecklas och hitta nya former. Med de senaste årens framgångar för den svenska homokampen känns det också naturligt att flytta fram posteringarna och ytterligare avdramatisera hbt-begreppet bland heterofilerna. Men jag är inte lika säker på att festivalen verkligen har funnit sin ideala form i år.

Pride är den motor som driver hela hbt-samhället framåt. Europridefirandet 1998 fyllde den svenska homorörelsen med ett nytt självförtroende och framåtrörelse. En känsla som förnyats efter varje års festivaler. Och även om mycket i årets Pridepark är tjusigt och snyggt och värdigt, så längtar en del av mig  tillbaka till ghettot. Till ett Pride som är ett unikt och eget arrangemang, inte en blek kopia av en vattenfestival.

Jag applåderar Pridestyrelsens arbete med årets festival, men tänker samtidigt att allt inte måste vara likadant nästa år. Kanske kan man varva öppenhet och ghetto? Själva definitionen av en minoritet är att man är i numerärt underläge. Med för mycket öppenhet och anpassning till majoriteten riskerar man att förlora sin identitet på kuppen.

Sedan valet 2010 är Sverigedemokraterna ett riksdagsparti. Som sådant har de all rätt att utnyttja riksdagens lokaler för interna och externa arrangemang, precis som alla andra partier i Sveriges riksdag.

Det som är anmärkningsvärt är det tänkta temat för den konferens vi skriver om: islam och så kallad islamisering. Även om konferensen av allt att döma varit planerad sedan länge, är det efter bombattentatet i Oslo och massakern på Utøya ingen vidare bra tajming att försöka knipa politiska poäng kring detta.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har sedan händelserna i Norge blivit hårt ansatt av svenska medier om betydelsen av att en nordisk nationalist begått ett sådant fruktansvärt brott som Anders Behring Breivik gjort. Åkesson har också pressats på vilket eventuellt ansvar Sd haft för likheter mellan sin egen retorik och den paranoida islamofobi Behring Breivik använt sig av i bland annat sitt manifest.

Inte någon gång i samband med dessa intervjuer har dock Jimmie Åkesson nämnt att hans egen partikollega Kent Ekeroth redan i våras ansökte om att arrangera en internationell konferens i riksdagen till hösten, om islam och islamisering. Och när vi konfronterar partiets pressansvarige Martin Kinnunen med uppgiften, säger han sig inte känna till något om någon konferens.

Makthavare.se litar dock på sina uppgiftslämnare och på riksdagsförvaltningen som bekräftar att bokningen av konferensen är klart sedan länge. Det är en sak om Sverigedemokraterna efter händelserna i Norge hade valt att ställa in konferensen. Att förneka att den överhuvudtaget var planerad är något helt annat.

Ungefär så minns jag det som sas under ett av förra årets mest spännande politiska ögonblick. Scenen: RFSL:s och Makthavare.se:s partiledardebatt på Stockholm Pride.

Moderatorn Devrim Mavi ställde frågan, Fredrik Reinfeldt svarade. Ämnet var tvångssteriliseringen av transpersoner och debatten på scenen gällde om de deltagande partiledarna (från alla riksdagspartier utom kristdemokraterna, plus feministiskt initiativ och piratpartiet) var för en ändring av gällande lag. Alla närvarande utom Reinfeldt svarade att de var det.

Tidigare under veckan hade Reinfeldt meddelat att moderaterna ansåg att det krävdes ytterligare utredningar innan man kunde besluta sig för vad man ansåg om kravet på att den som vill ändra sitt juridiska kön måste vara steril. Under veckan hade han, trots ganska många utfrågningar från journalister som läst Socialstyrelsens nya utredning där det föreslås att detta krav ska strykas, vidhållit ståndpunkten att ytterligare utredningar krävdes. Under partiledardebatten pressades han på detta ställningstagande och så, helt plötsligt, svängde han. Moderaterna var nu för att ändra lagen och stryka kravet på sterilisering. Det var i det läget som moderatorn frågade om från när detta nya besked skulle börja gälla.

RFSL:s partiledardebatt är unik: det är den enda partiledardebatten som sker utanför de som sänds i tv eller utspelar sig i riksdagen. Den har genomförts två gånger, 2006 och 2010 – det vill säga under de två senaste valåren – och varje gång har närvaron varit total från riksdagspartierna, minus en person: 2006 kom inte Göran Persson och 2010 kom, som sagt, inte Göran Hägglund. Detta har varit möjligt av en enda anledning: Stockholm Prides ställning. Stockholm Pride är en av Stockholms största festivaler. Den är norra Europas största Pride-festival. Den är en av Sveriges mest medialt välbevakade festivaler, alla kategorier. Och: den är överlägsen alla andra Pride-festivaler i världen när det gäller politiskt innehåll och politisk genomslagskraft.

Stockholm Pride och veckorna dessförinnan är den tid på året då det är som allra lättast att nå ut med hbt-politiska krav. Och att nå ut är helt nödvändigt för den som vill driva ett politiskt förändringsarbete. Om en fråga inte finns på den offentliga dagordningen blir det enormt mycket svårare att lyckas få igenom en förändring. Politiker tar helt enkelt hjälp av medierna för att sålla bland frågorna: står det mycket om en fråga i tidningarna så ökar sannolikheten radikalt för att den kommer att lyftas politiskt.

Så: vad har då hänt i frågan om tvångssteriliseringarna sedan förra året? Rent faktiskt politiskt: ingenting. Kd motsätter sig en ändring av lagen och beslutade aktivt på sitt riksting för en månad sedan att de anser att tvångssterilisering fortsatt ska vara ett krav på den som ändra sitt juridiska kön. Lobbymässigt: massor. Medieuppmärksamheten kring kd:s riksting handlade till mycket stor del just om tvångssteriliseringarna. Under Almedalsveckan fick Göran Hägglund försvara sitt partis ställningstagande i allt från TV4:s morgonsoffa till den lättsamma utfrågningen efter talet ”Efterfrågat”. Ledarskribenter i stora tidningar har krävt att de övriga allianspartierna kör över kd i den här frågan.

I morgon börjar årets Stockholm Pride. I år har RFSL och Stockholm Pride bjudit hit Thomas Beatie, den amerikanska transmannen som fött tre barn. I morgon invigningstalar han från stora scenen inför 10 000-tals människor. Under hela helgen har vi skjutsat runt honom och familjen mellan olika intervjuer. Hittills har SvD, Aftonbladet, Expressen, TT, TV4 och QX träffat honom. Hans budskap till kd: ”I will give you my evil eye.” Jag tror inte att tvångssteriliseringslagen överlever tills nästa Pride.

Ulrika Westerlund
Förbundsordförande, RFSL

Det har varit ett kanongäng som lagt ned stora delar av sin fritid för att, oavlönat, bjuda på den mest heltäckande bevakningen av tal, utspel, seminarier, debatter och pr-kupper under veckan. Jag är otroligt stolt över det arbete vi gjort.

Det här var Almedalsredaktionen 2011:

Charlotte Naversten, har i år varit Makthavare.se:s nyhetschef med rätt att bära pärlhalsband, och den som sett till att vi inte missat viktiga arrangemang, spännande händelser och intressanta människor. En klippa att luta sig mot. Charlottes ordinarie arbetsgivare kan skratta sig lycklig över att ha en så multibegåvad medarbetare.

Anders Eriksson, en av våra flitigaste skribenter som bevakat partiledartal, täckt seminarier och gjort intervjuer. Kunnig, orädd och fantastiskt bra.

Andreas Henriksson, har en nyhetsnäsa som få. Uppmärksammade under veckan en bok som lär väcka rabalder i den arbetsmarknadspolitiska debatten.

Anna Loverus, en av våra nyrekryteringar för i år. Har energi som få och jagade nyheter till och med på mingel. Stod för ett av våra mer uppmärksammade scoop i år. Kommer att gå långt.

Anne Brynolf, har med akademisk skärpa belyst arrangemangsrubrikernas bedrägliga frågor, eurodebattens comeback och pseudomedicinens brist på substans.

Carl Nettelblad, en av redaktionens flitigaste seminariebesökare som levererat blixsnabba och genomarbetade referat, kryddade med intellektuellt skarpsinne och humor. Den smartaste tekniker vi kunnat önska och som varit vår livräddare när sajten tagit spontansemester.

Caroline Åslund, 
har det senaste året gått från fotoassistent till en av redaktionens skarpare pennor. Vågar ta för sig och är inte rädd för att vara obekväm.

Cecilia Garme, modererade mer än skrev hos oss. Vi saknar vår Cissi djupt, men hoppas att vi under resten av året ska kunna bjuda läsarna på hennes vassa spaningar.

Emmy Rasper, vår egen webbteve-stjärna. Med sin ifån gjorde hon veckans bästa spaningar om opinionsbildares tvärsäkerhet och efterlyste mer ödmjukhet. Dock behöver inte Emmy, som en av landets roligaste politiska reportrar, själv vara särskilt ödmjuk. Vi gratulerar Brunchrapporten till återvärvningen i höst.

Eva Cooper, bevakade tal och gjorde tillsammans med stilredaktören ett fantastiskt jobb med att uppmärksamma Almedalens alkoholfria utbud, något som bidrog till att förära det alkoholfria minglandet en nominering till Hetast i Almedalen.

Hampus Brynolf, vår teknik- och statistikgud som skapat den registrering Almedalsveckan alltid saknat – och utifrån det fått fram mängder av spännande uppgifter.

Ida Thulin, avlöste Eva som talbevakare och gjorde som alltid en kanoninsats. En av redaktionens allra bästa skribenter.

Jonathan Leman, inlånad från Expo och levererade en grundlig genomgång av Sverigedemokraternas tidigare avtryck i Almedalen.

Laura Luna, redaktionens stilredaktör som debuterade här på sajten i samband med s-kongressen – och som under veckan visat att hon kan betydligt mer än så. En fantastisk tillgång för Makthavare.se.

Magnus Ljungkvist, en av Almedalsbloggen/Makthavare.se:s grundare och som under veckan mest befunnit sig i kulisserna men ryckte in och bevakade tal de sista dagarna.

Peter Santesson, var bara med oss i ett dygn – men fick under den tiden till en uppmärksammad intervju med Sverigedemokraternas partiledare.

Sofia Mirjamsdotter, inspirerade, engagerade och bjöd på vassa iakttagelser från flera seminarier med sociala medier som tema.

Staffan Dopping, var – förutom en av de snyggaste i Almedalen – en flitig paneldeltagare och moderator, som också hann med att för Makthavare.se:s räkning visa var skåpet skulle stå. Journalistränderna går aldrig ur.

Stina Ljungkvist, är den vi i redaktionen har att tacka för resor, boende och allehanda praktikaliteter. Hon som på en och samma gång håller oss på jorden och visar hur högt vi kan flyga.

Stina Morian, vår tidigare chefredaktör som i år har gjort stordåd i bakgrunden. Det är i hög grad tack vare Stina och hennes briljanta rekryteringar som Makthavare.se blivit det starka varumärke vi är i dag.

Tobias Björkgren, vår fotograf och bildchef som med en aldrig vilande kamera dokumenterat seminarier, tal, mingel och gatuliv under veckan. Har också gjort egna spaningar och stått för ett eget scoop.

Victor Bernhardz, har under veckan fokuserat på Dagens Arena – men var den som ordnade med de mycket uppskattade statsvetarspaningarna från Jenny Madestam och Svend Dahl.

Vi har även haft ytterligare personer knutna till redaktionen, men som på grund av arbetsbelastning inte kunnat bidra så mycket som de hade önskat. De är dock lika uppskattade av oss i alla fall – och vi ser fram emot att jobba med dem igen i framtiden!

Det har varit så mycket som jag sett och hört så att skriva och berätta om allt hade varit omöjligt. Jag tänker att om du vill förändra något så är Almedalen en perfekt plats att åka till. Ta bara som exempel Petter Karlssons video där han intervjuar Håkan Juholt om hans mustasch. Visst den kanske inte är den mest seriösa intervju som gjorts men den visar hur nära man kan komma politikerna i Almedalen. Så tänk om jag hade velat förändra något i samhället och jag ser Håkan Juholt till exempel och att jag då kan gå fram till honom och ställa de frågor man vill och försöka påverka.  

En stor del i Almedalen är allt man kan lära sig ifrån de många montrarna. Du får nästan konstant olika pamfletter till olika seminarier och liknande.  Jag tror att om man verkligen tar sig tid och lyssnar på många av seminarierna kan man lära sig väldigt mycket och träffa människor.

En annan stor del i Almedalen är ju just minglandet. Jag följde med min mamma på Primes rosémingel på fredagen. Jag tycker att minglandet oftast är ganska ytligt men jag förstår att det samtidigt kan vara ett bra sätt att knyta nya kontakter både i arbetet och privat.

När vi stod där så kommer många fram och hejar och vill prata. Vissa står kvar och pratar längre medan andra bara säger ”Hej, Hej” sen kanske man säger något mer innan samtalet är slut. Och det är det som känns väldigt ytligt samtidigt förstår jag om man är blyg eller så men ibland känns det som man mest hälsar för att man vill ”checka” av den personen på sin ”checklista”. Men jag antar att det är så man knyter nya kontakter…

Efter minglet så flyttar sig alla vidare till kvällens partiledartal och talen hålls i Almedalsparken. På de talen jag såg från torsdag till lördag var det alltid mycket folk som hade kommit för att lyssna. Och det var nästan alltid rätt så mysig stämning förutom på Sd:s tal då det istället var en väldigt spänd stämning i både parken och i hela centrala Visby. Det märktes redan på lördag kväll då det hade börjat dyka upp allt flera poliser i Visby. Polisernas bevakning medförde till stor del att det kändes otroligt spänt i Visby men även att Sverigedemokraterna verkade satsa på att klä sig enhetligt i gula t-shirts som gjorde att man snabbt kände igen de på stan.

De blev snabbt kända som ”gulskjortorna” en referens till andra världskrigets Nazityskland där SA gick klädda i bruna skjortor något som Sd tydligen ville efterapa. Medvetet eller omedvetet vet jag inte. Men en sak som jag ofta funderat på är hur Hitler kunde komma till makten i Tyskland under 1930-talet. Och jag tror att det berodde först och främst på Tysklands nederlag i Första Världskriget. Tyskland lämnades då skuldsatt och med hög arbetslöshet. Tyskland behövde en stark ledare och det ledarskapet ville Hitler visa genom att till exempel låta SA klä sig enhetligt. Och det tror jag är vad Sverigedemokraterna vill visa genom att till exempel klä sig i gula t-shirts. De sa det under talet också att de vill visa att de är partiet för lag och ordning. Det väcker en aning obehag men jag tror och hoppas att folk har tillräckligt med vett att se igenom deras fasad.

Nu efter att ha hängt med alla i GMA11 så blir man minst sagt imponerad av Björn Falkevik, Petter Karlsson och Robin Danehavs arbete med livesändningen av GMA11 och Lärarkanalen. Sen var det ju roligt att se mamma och Jocke Jardenberg jobba och alla prata med henne, men det ser jag oftare.

Det här är mitt först blogginlägg men efter att ha hängt med alla i GMA11 så har jag bestämt mig för att det här är något som ska fortsätta. Jag ska starta en egen blogg imorgon.

Och som slutord så blir det att Almedalen varit roligt, vackert och intressant. Och en sak är säker: Jag kommer att gladeligen att komma tillbaka nästa år!

Tevin Stakston

Om vi ser det hela från den ljusa sidan så är Almedalsveckan en fantastisk katalysator i svenskt samhällsliv. I organisationer och företag tänks det i månader över de förslag och idéer som ska presenteras under denna sommarvecka. Det är ett unikt och otroligt värdefullt idéarbete som utförs. Under åtta dagar presenteras lösningar på problem vi brottats med länge. Av alla dessa idéer skulle många verkligen bidra till att göra Sverige till ett bättre land.

Men om vi trots att det är mot reglerna på ön vågar oss på att problematisera så är det ändå lätt att se att de idéer som presenteras sällan blir verklighet. Få, för att inte säga inga, av riksdagspartierna fyller på sina klena idéportföljer genom att dammsuga Almedalsveckan. Jämförpriset för varje almedalspresenterad idé som faktiskt blir verklighet är högt. Oerhört högt.

Men trots detta har Almedalsveckan ändå en så oerhörd dragkraft. Det är här man vill presentera sina idéer trots den minimala chansen att få dem belysta eller upplockade. Vad beror det på?

Ett skäl är förstås den gruppsykologiska effekten av en massa människor av samma skrot och korn som alla hela tiden peppar varandra – det är kul att träffa kompisar. Ett annat skäl är vädret. Ett tredje, och allt tydligare skäl, till att försöka profilera sig här är – och det påminner om det första – att alla andra gör det. Låt mig utveckla det senare.

I vår fastlandsvardag har vi våra egna roller att spela. Läkare botar sjukdomar, byråkrater sköter blanketterna, journalister granskar, politiker beslutar och PR-konsulter är olja i maskineriet. Men i Almedalen är vi alla du å bror å AKTÖRER.

En AKTÖR i Almedalsveckan är någon som har en egen agenda och försöker påverka andra att följa den. Och i vanliga fall så finns det ganska liten plats för aktörerna. De trängs undan av det vanliga livets trivialiteter och av det faktum att de måste sköta sina respektive uppdrag. Men inte innanför Visbys ringmurar. Här publicerar Aftonbladet en nyhet om en före detta miinister för att kunna hålla seminarier om sig själva och sin publiceringsetik, här bjuder PR-byråerna över varandra med dryck och tilltugg, här är läkare politiker och politiker sällsynta och lite blyga fåglar.

De idéer som slitsamt jobbats fram under vinter och vårmånader blir kvar i Visbys papperskorgar som slängda och borttappade rapporter och flygblad. Alla har pratat högljutt och vältaligt för det som skulle göra Sverige bättre. Men lyssnade någon? Vilken idé tog du med dig hem? Din egen, eller någon annans?

Det började med att jag fick visa legitimation för att komma in på vinäger. Anna Helena Augusta Loverus, 1988-12-03 står det på mitt körkort och vakten hälsade mig välkommen.

Då hade jag varken ett presskort runt halsen eller rosévin i sikte. Jag var istället på jakt efter resten av min Makthavare.se-redaktion, något som inte är helt enkelt om man bestämmer sig för att resa till Visby och glömma telefonen hemma.

På måndagskvällen var vi ett stort gäng ur redaktionen som hängde på Donners Brunn. Som alltid är klaustrofobirisken mycket stor på den minimala terrassen och jag lyckades ta mig längst in i hörnet för att andas ett par sekunder.

Killen i baren frågar om jag kunde leverera en drink till ”mannen i hästsvans” och pekade på en herre bakom mig. ”Kul grej!” tänkte jag och skickade glatt ett glas med okänt innehåll. När alla var nöjda kommer min kollega Emmy Rasper fram till mig och viskar lite snyggt ”varför säger han mannen i hästsvans, kunde han inte bara säga Patrik Sjöberg?”.

Jag tittar oförstående på Emmy och vrider på huvudet. Levererade jag alltså precis en drink till Patrik Sjöberg? DEN Patrik Sjöberg? Jag tittade en extra gång och insåg att det var just precis det jag gjort.

Till mitt försvar vill jag dock säga att jag inte var född när den legendariske höjdhopparen slog sitt världsrekord under DN-galan 1987 och att han för mig endast varit med i lekprogram och tv-soffor. Argumentet bet dock inte på mina kollegor som tyckte att situationen var hysteriskt rolig och Sofia Mirjamsdotter fick till och med för sig att berätta det för hela världen i en notis på Makthavare.se.

Sedan dess har det fortsatt. Anders Borg skulle vinna publiken under sitt ekonomipolitiska seminarium och utbrast ”…och ni kommer ju alla ihåg hur det var på 80-talet…”. Jag kunde inte låta bli att känna le lite inombords. Nej Anders Borg, jag kommer inte ihåg hur det var på 80-talet och om du ska beskriva dagens politik med gårdagens kommer nog de unga väljarna försvinna ganska kvickt.

Jag vet inte hur många gånger under veckan jag har fått höra att jag är ung. Aldrig tidigare har min ålder varit så underhållande. Det är kärleksfull åldersmobbing eller halvtaskigt förtäckt beröm.

Varför är det så unikt att vara 22 år i Almedalen? Det kryllar väl av unga i Visby den här veckan? Det är ungdomsförbund, unga företagare, unga volontärer, cafépersonal och diverse unga lösdrivare.

Men så tittar jag lite närmare… Vrider på huvudet under politiska seminarier, under mingel, analyserar sällskapen på lunchserveringarna. De unga är här, men de är inte med på riktigt. För vi är faktiskt inte många under 25 år som är aktivt deltagande under veckan. Det är få som tycker och tänker, påverkar, debatterar och bevakar.

Rent spontant kommer jag på Ebba Busch, kristdemokratiskt kommunalråd i Uppsala, Anton Johansson på Twingly och Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella. Men var är alla andra?

Det blir inte bättre av att vi under politikerveckan pratar mycket om ”de unga”. De unga som behöver bättre förutsättningar att på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. De unga som skulle kunna tänka sig att sälja sin rösträtt för 50 kronor, eller som väljer att stå utanför fackföreningar och partiorganisationer.

Men inte ens när ”de unga” har diskuterats har ”de unga” varit där. Vår framtid har målats upp med svarta rubriker och dystra utsikter utlovas. Men istället för att bjuda in en humaniststudent har vi pratat om dem. Vi låter en talesperson föra fram de åsikter som de troligtvis har och medelåldern i paneldebatten stiger drastiskt.

Varför är det så? Kan vi ändra på det till nästa år?

Jag tror att om vi aktivt uppmuntrar unga att delta kommer samtalen också att bli mycket bättre. Om vi visar att även den som är 22 år kommer bli tagen på allvar så kommer hon också uttrycka sina åsikter betydligt oftare.

Demokrati för mig är inte att en liten homogen grupp av människor spekulerar i hur andra samhällsgrupper troligtvis har det och sedan styr vårt land utifrån sina uppfattningar.

Personligen blir jag tagen på allvar. Ingen har ifrågasatt något annat än min ålder. Min kompetens, mina idéer och min person nedvärderas inte.

Nej, med tanke på hur mycket positiva kommentarer och uppmuntran jag har fått under veckan kan jag inte förstå varför inte andra 22åringar åker till Visby och injicerar sig med självförtroende och framtidsdrömmar – en drog som är svår att få tag i någon annanstans.

Det är underbart att vara ung i Almedalen!

Det kan tyckas väldigt kaxigt att komma hit för första gången och ta upp en sådan fråga som alkoholfritt minglande.

För mig är det självklart att inte dricka i jobbsammanhang. Jag är mitt eget varumärke och tror inte att jag skulle kunna imponera på någon om jag vinglade på ett mingel. Tro mig, jag har druckit i mina dar, men jag har också tappat respekten för människor som blivit för berusade och gjort bort sig. Därför säger jag bestämt nej till alkohol i tjänsten.

I våras genomgick jag en gastric bypass och det fick konsekvenser för hur jag klarar av att dricka. Jag har en mage lika stor som en kanariefågels och blir stupfull på ett litet glas starköl i fem minuter, sedan är det ute ur kroppen – men de fem minuterna är inte roliga.

När hela planeten snurrar och man undrar om man ska överleva eller ramla ihop så känner man sig inte särskilt proffsig eller stilig, och så kan man inte ha det. Därför började mitt sökande efter alkoholfritt. Jag gillar öl, vin och bubbel, men står gärna över alkoholen. Alternativ blev för mig lika viktigt som att trivas på mingel och sodavatten känns så tråkigt, så oengagerat, som om vi som inte vill ha alkohol egentligen inte hörde hemma i den sociala samvaron.

Att dessutom välja alkoholfritt i Almedalen verkar vara ett provocerande sätt att bryta mot normen. Ifrågasättandet kommer så fort någon ser en stå med ett glas sodavatten, så varför inte bryta mot den normen?

Jag tycker om att skriva om makt och stil. Jag tycker att alkoholfritt är stiligt, för hur snygg blir man när man börjar vingla högljutt i olika sammanhang? Det är upp till var och en om och hur mycket man vill dricka, det viktiga är att det finns alternativ och att man kan säga ”nej tack!” till den där sista drinken så gör att vissa kvällar slutar fel.

Var och en väljer, jag vill ha möjligheten att göra mitt val och om det skapat en snackis i Almedalen så hoppas jag att krögare och företag blir medvetna om detta.

Nu är det nästan 1500 och det är helt klart så att veckan kan växa. Innovativa semiarielokaler är lösningen redan nu för många. Resumé bussade folk till Villa Muramaris – och på så sätt skapade en ny lokal i Almedalen. Gotlänningarna blir både bättre på att ta betalt och på att låta oss fastlänningar nyttja trädgårdar, balkonger och stenlagda gångar till mötesplatser. Det är mingel bakom varje rosenklädd port och ibland är de så tätt att de stör varandra.

Det var i samband med euroomröstningen 2003 som Almedalsveckan blev stor. Det var då Svenskt Näringsliv bjöd på lunch varje dag. Det var då som det gick från några seminarier till tusentals mötesplatser. Och just då, mitt i tillväxtens öga var seminarierna jättetråkiga. Få vågade ha personer som var emot i panelen, utan man ordnade samtal där alla tyckte lika. Urbota jättetråkigt med andra ord. Men nu har vi tagit nästa steg. Det är dynamik i panelerna, det är bredd bland seminarier. Det finns mingel för alla sorter. Det finns alkohol i mängder, men vattenhål även för den nyktre. Det finns något för alla.

Jag mötte någon som var så besviken för hon hade bara hittat fem seminarier om folkhälsa. Men ärligt, fem intressanta grejer om något så relativt smalt som folkhälsa? Det är ju fantastiskt!

Som Almedalsmupp kan jag bara konstatera att veckan blir bara bättre. Och större. Det finns förstås nackdelar. Maud Olofsson var en av få partiledare som tog en offentlig öl på Donners. Det var bättre förr. Då, när vi festade på Friheten och alla partiledare var där på sina dagar. Då det aldrig var trångt och seminarierna var få. Men i stort har det bara blivit bättre. Jag tror bestämt att det blir en sjuttonde vecka. Almedalen 2012. Jag längtar redan.

*

Bilden är från redaktionsmöte 2010 i ”min” trädgård här i Visby.

Många år blir invigningsdagen en aning avslagen, men intresset för Gustav Fridolin och Åsa Romson kommer att ge veckan en pangstart. Och direkt efter dem kommer Fredrik Reinfeldt. Jag skulle inte bli förvånad om det blir publikrekord någon av dessa dagar.

Sedan går nog den partipolitiska temperaturen ner något. Lars Ohly, Jan Björklund och Maud Olofsson riskerar att mötas av gäspningar, om de inte har något fläskigt utspel förstås.

Men som sagt, Almedalsveckan är inte längre en politikervecka, och på seminarie- och mingelfronten finns ett omfattande smörgåsbord att ta för sig av. Jag ska inte trötta er med mina egna prioriteringar, men jag tror att Ullman PR:s och Marknadsföreningens i Stockholm debatt om drevjournalistik med både Expressens chefredaktör och Hovets informationschef på plats (och undertecknad m fl) kommer att höja pulsen på en och annan.

PR ja. Varje år är det ett antal tyckare som surnar till för att PR-konsulter agerar, snackar och syns under Almedalsveckan. Det var liksom ”bättre förr”, när det var ordning. När partierna stod för alla evenemang. Nu tror jag att de figurer som vill hindra vissa kategorier från att vara med i den demokratiska folkfesten för en tynande tillvaro, men vad tror ni att PR-konsulter ägnar sig åt när de är i Visby under Almedalsveckan?

Jag tror att de (vi) gör tre saker: 1) Hjälper kunder att hitta bra kontakter och bygga nätverk under veckan, 2) Visar upp sig själva för kunder och andra för att bygga eget varumärke. Och inte minst 3) Lär sig en massa nya saker genom att gå på seminarier och upptäcka verkligheter och synsätt som de inte visste om.

Och här har vi en alltför ofta förbisedd finess med veckan i Visby. Det är ju gratis Komvux! Mer än 1400 kortkurser på en vecka. Sommarkurser i vacker omgivning, öppet för alla. Gratis.

Personligen blir jag alltmer övertygad om att det är lättare att lära sig nya saker i sammanhang där det förekommer känslor och värderingar. Ja, även konflikten kan vara en god motivator för att vilja ifrågasätta sina egna attityder och uppfattningar.

Två politiska USA-kändisar kommer till Almedalen i år. Bara en är synnerligen välkänd, Jesse Jackson som gästar Prime PR på måndag. Dagen efter är sjukvårdsreformarkitekten David Cutler gäst hos Skandia. Men jag har svårt att se att dessa män kommer att ge särskilt mycket avtryck.

Efter de partipolitiskt avslagna dagarna i mitten av Almedalsveckan, då seminarier och rosétäta mingel utgör nervcentrum för många av oss nördar, lär socialdemokraternas fredag bli en eruption av något slag. Har Håkan Juholt i tungviktsklassen att göra? Samtalsämnet runt Donners plats på fredag kväll är givet.

I diskussionen om lobbyister, PR-konsulter och starka organisationer glöms ibland bort att det finns en hel del ideella organisationer som ser Almedalsveckan som en möjlighet att nå ut bland viktiga målgrupper. En möjlighet som man inte kan avstå från om man jobbar för Rädda Barnen, IOGT, eller Svenska Freds. Många av deras funktionärer sliter från tidig morgon till sen kväll varje dag. Det är inte ovanligt med arbetsdagar på 14 timmar. Hur många av dessa slitvargar kommer att uppmärksammas i de stora medierna? Mycket få, befarar jag.

Jag har i många sammanhang talat ytterst entusiastiskt om Almedalsveckan. En fantastisk mötesplats, en smältdegel där samhällsfrågor diskuteras under unik öppenhet. En tillgång för demokratin. Min vän och kollega Pelle Thörnberg har kallat det för ett julbord för den samhällsintresserade. Det finns så mycket gott i utbudet, och det är lätt att man får i sig för mycket.

Själv ser jag denna koncentration av människor, kompetens, debattglädje och engagemang på en och samma plats som en nästan surrealistisk konkretisering av tillgänglighet och närhet som jag annars bara finner framför datorn. Almedalsveckan är som internet, fast utan tangentbord och skärm.

Men hur är det med politikerna, särskilt de på höga positioner? Lever de efter Almedalsveckans oskrivna regler om att samtala, vara tillgänglig, lyssna på andra, ha tid för oväntade samtal?

Ibland får jag en känsla av att många riksdagspolitiker försöker ”bränna av” så många paneldiskussioner som möjligt, för att sedan återvända till familjen och hägrande semester långt från både journalister och väljare. Det är inte okej, om man ska sola sig i den glans av öppenhet, delaktighet och ödmjukhet som präglar veckan. Också politiker behöver lära sig nytt, också politiker behöver strosa runt i Visby och stöta ihop med både kända och okända och få till de där spontana samtalen och mötena som är en av huvudpoängerna med Almedalsveckan.

Den största risken vad gäller förtroende som Almedalsveckan löper är att börja uppfattas som bara en tummelplats för makt och pengar. Partiledartalen i alla ära, men de har ändå mest karaktären av monolog. Utan samtalen, åsiktsbrytningarna, dialogen mellan väljare och valda förlorar Almedalsveckan en stor del av sin legitimitet.

Så Gustav, Åsa, Fredrik, Lars, Jan, Maud, Göran och Jimmie – lägg inte all er tid på utspel, tal och förkunnelse i Visby! Och ha inte så bråttom härifrån när talet är avklarat. Almedalsveckans själ är lyssnandet.

Jag har tyckt synd som mig själv som en femtonåring tycker synd om sig själv när hon inte får åka till Roskilde, eller missar sin favoritartist på Peace & Love.
Kanhända är mina förväntningar på Almedalsveckan lika romantiska och orealistiska som femtonåringens på Hultsfredsfestivalen, som ju – som vi som varit där alla vet – mest brukar vara ett enda kaos av regn, lera, fylla och besvikelse.
Men med femtonåringens entusiasm ser jag fram emot en vecka badande i sol, fantastiska människor, idolmöten, nya bekantskaper och massor av rosévin.

Eftersom mina intressen med åren sakta förflyttats från att hänga med jämnåriga i regnet och stampa takten i lera till artister som låter bättre hemma i högtalarna, till att ivrigt följa debattprogram i teve, lyssna på partiledardebatter och försöka ha koll på samhällsdebatten i stort samt läsa initierade texter av bildade människor föreställer jag mig Almedalen som ett Hultsfred för vuxna.

Möjligheten att få jobba tillsammans med Makthavare.se och få en konkret uppgift istället för att bara hänga kunde jag omöjligt tacka nej till, och jag är både stolt och lite nervös över uppdraget. Inte minst för den här krönikan utifrån att jag är en förstagångsbesökare och ska försöka formulera mina förväntningar. De borde kanske vara mer seriöst ställda och intellektuellt formulerade, och jag är ledsen om jag möjligen gör er besvikna på den fronten.

Jag förväntar mig kanske inte hångel (även om jag föreställer mig att utbudet när det gäller raggning är bra mycket bättre i Almedalen är på match.com) men jag tror definitivt på möten med människor, mingel och spännande seminarier som kan snurra igång tankeverksamheten och föda nya idéer. Somligt av det kommer jag att rapportera om här.
Jag hoppas kunna åka hem från Visby på fredagen, inspirerad och eventuellt lite smartare. Gärna med några nya kontakter i mobilen och kunskaper jag inte hade innan jag reste.
I värsta fall kan jag efter hemkomsten åtminstone säga att jag faktiskt för första gången i mitt liv varit på Gotland, och i Visby.

Sofia Mirjamsdotter
Frilansjournalist och föreläsare
Bloggar på http://mymlanthereal.wordpress.com

Under de år vi funnits har Makthavare.se etablerat sig som en politikbevakare att räkna med. Våra ideellt arbetande skribenter, fotografer och webbtekniker tillför något som annars hade saknats i den politiska journalistiken. Och det är värt att understryka: vi gör allt detta oavlönat på vår fritid.

I skrivande stund finns det 881 registrerade evenemang i det officiella Almedalsprogrammet, men ytterligare ett par hundra sägs fortfarande granskas i väntan på godkännande. Och erfarenheten tyder på att fler lär trilla in.

Jag har nu den stora äran att presentera årets Almedalsredaktion! Som tidigare är det en blandning av erfarna Almedalsbesökare och debutanter, människor med journalistisk respektive politisk och pr-bakgrund. Alla rekryterade för att genom sina egna bakgrunder och intressen ge en så bred bild av samhällsdebatten som möjligt.

Makthavare.se:s Almedalsredaktion 2011:

Jonas Morian, chefredaktör (Frilansskribent och kommunikationsrådgivare på Rådhusgruppen City, s-debattör och krönikör i bl a Aftonbladet och Västerbottens-Kuriren.)
Charlotte Naversten, nyhetschef (Kommunikatör på Fastighetsägarna Sverige, tidigare politisk tjänsteman för moderaterna i Stockholms läns landsting och i riksdagen.)
Anders Eriksson (Handläggare på Försvarsmakten, tidigare generalsekreterare på Värnpliktsrådet.)
Andreas Henriksson (Frilansjournalist med bakgrund på bl a Finanstidningen, E24, Dagens Media, Dagens Industri och TT. I dag debattredaktör för DagensSamhalle.se.)
Anna Loverus (Ny! Konsult på Wky Communications och frilansar som journalist samtidigt som hon pluggar i Uppsala. Bloggar på annaloverus.se.)
Anne Brynolf (Läkarstudent med bakgrund som ledarskribent på bl a Liberala Nyhetsbyrån, UNT och Dagens Nyheter.)
Carl Nettelblad (Doktorand, programmeringstävlingsveteran och allmän omvärldsbetraktare. Landstingspolitiker för folkpartiet i Uppsala län. Bloggar på carliriksdagen.blogspot.com.)
Caroline Åslund (Frilansskribent med Poppius-bakgrund, bloggar på carolineaslund.se.)
Cecilia Garme (Frilansande politisk journalist och moderator, med bakgrund från Expressen och tidskriften Bang. Disputerad statsvetare.)
Emmy Rasper (Ny! Känd från Sveriges Radios Brunchrapporten och Kvällspasset i P3. Tidigare på Djungeltrumman.se.)
Eva Cooper (Arbetar på Timbro som ansvarig för Välfärd och reform. Bakgrund som ordförande för Saco Studentråd. Bloggar på evacooper.blogspot.com.)
Frida Johansson Metso (Ordförande för FARR, Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd. Tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Pluggar till vardags till psykolog i Uppsala.)
Hampus Brynolf (Senior rådgivare på Intellecta corporate, tidigare sociala medier-ansvarig på socialdemokraterna och kommunikationsstrateg på Forum för levande historia.)
Ida Thulin (Chef och ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån. Har ett förflutet som redaktör för idétidskriften Liberal Debatt och som pr-konsult.)
Jonathan Leman (Sitter i redaktionen för tidskriften Expo och jobbar till vardags som skolsamordnare och föreläsare på Expo Utbildning. Bloggar på jonathanleman.blogspot.com.)
Laura Luna (Ny! Makthavare.se:s egen stilreporter som debuterade här på sajten i samband med s-kongressen. Bloggar på babushkadockan.blogspot.com.)
Magnus Ljungkvist (En av Almedalsbloggen/Makthavare.se:s grundare. I dag seniorkonsult på Mix PR, tidigare bl a pressekreterare för socialdemokraterna i Stockholms läns landsting. Bloggar på magnus.ljungkvist.nu/blogg.)
Peter Santesson (Fil.dr i statsvetenskap och forskare på forskningsinstitutet Ratio. Forskningen är inriktad mot politisk förändring och reformpolitikens dilemman. Han samlar på politiska anekdoter, romerska mynt, och driver bloggen inslag.se – en central för samhällsvetenskaplig förströelse.)
Sofia Mirjamsdotter (Ny! Känd i sociala mediesammanhang som Mymlan. Bloggar bl a på mymlanthereal.wordpress.com och Same same but different.)
Staffan Dopping (Ny! Journalistlegendar – numera seniorkonsult på K-Street Advisors. Bloggar på staffandopping.se.)
Stina Ljungkvist (Arkitekt och ekonomiansvarig för Makthavare.se.)
Stina Morian (Analyschef på Yougov Opinion. Tidigare liberal ledarskribent. Bloggar på yougov.se/weblog/category/opinion/opinionsbloggen.)
Tobias Björkgren (Frilansfotograf och Makthavare.se:s bildredaktör. Har tidigare varit förbundssekreterare för Ung Pirat. Bloggar på tobiasbjorkgren.se/category/blog.)
Ulrika Westerlund (Förbundsordförande för RFSL, frilansskribent och frilansredaktör. Tidigare bland annat chefredaktör för tidskriften Bang och ordförande för Stockholm Pride.)
Victor Bernhardz (Redaktör för Dagens Arena. Tidigare frilansjournalist och producent för bland andra SR, SVT, och FN:s Befolkningsorgan UNFPA. Bloggar om skräp på everydaytrash.com.)

Makthavare.se tjuvstartar Almedalsveckan redan på fredag den 27 maj, med ett mingel i samarbete med pr-byrån K-Street Advisors på Collage i Stockholm.

Ryktet hade gått ett tag. En 12-årig ny medlem som genast hade gjort direkt avtryck i Skåne.

Det här var precis i början av nätets intåg i svenskarna vardag så djungeltrumman gick lite långsammare än i dag. Det dröjde ett helt halvår innan jag ens visste hur Gustav Fridolin såg ut.

I Wargentinskolans aula i Sveriges vackraste stad, Östersund, skulle vi ha riksårsmöte med Grön ungdom. Precis innan mötet skulle börja sätter sig en kille som måste vara Gustav framför mig. Han lägger upp sin läderportfölj på bordet (!) och öppnar. Till vänster ligger årsmöteshandlingarna i prydlig ordning. Till höger ligger ett Donkey Kong-spel.

Tydligare kunde inte en speciell 12-årnigs dubbelhet gestaltas. Lillgammal och ung på en gång. Själv ville jag bli fotbollsproffs i AIK när jag var 12 år. Gustav ville sänka rösträttsåldern.

Gustav fick med sig årsmötet på att driva sänkt rösträttsålder till 16 år. På miljöpartiets kongress senare samma år sägs det att han var så nervös inför sitt tal att han tappade bort lappen med det han skulle säga. Precis innan han skulle gå upp i talarstolen. Trots det gick han upp och fick moderpartiet med på en åsikt jag än i dag inte delar med honom.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Fyra år senare i Tensta valdes Gustav som 15-åring till den yngsta ledaren för ett ungdomsförbund någonsin. Vid samma tid var Niklas Nordström ordförande i SSU. Han var dubbelt så gammal.

Det var ett mycket uppslitande årsmöte med strid om huruvida Grön ungdom skulle offentligt kunna kritisera moderpartiet. Kanske inte den mest avgörande frågan för planetens överlevnad, men det är långt ifrån alltid som strider i ungdomsförbunden är det. Gustav och jag stod på var sin sida i den striden.

Ungefär samtidigt debatterades en annan fråga friskt i ungdomsförbundet. Ett halvår innan årsmötet var vi några som valt att kritisera partiets negativa inställning till överstatligt europeiskt samarbete. Nationalstatens roll i en allt mer globaliserad värld stöttes och blöttes, även där stod Gustav och jag på olika sidor.

På mötet i Tensta var jag i den position Gustav befinner sig i dag. Jag var valberedningens förslag, men han vann med 4 rösters marginal hos de c:a 100 deltagarna. Jag åkte bitter hem. Efter ett halvår insåg jag att det var kanske det bästa som kunde hända. Gustav hade redan synts mer i media än de flesta av sina företrädare.

Att vara språkrör kräver både engagemang och sinne för kommunikation. I själva begreppet ligger det uppdrag att kommunicera, att vara ett språkrör för den gröna politiken. Då gäller det att vara en person som både medlemmarna och väljarna kan känna igen sig i. Speciellt om man har ambitionen att bredda partiets väljarbas.

De närmaste åren kommer att vara avgörande för miljöpartiets framtid. I upploppet på förra årets val hade vi siffror runt 10 procent i opinionsmätningarna, i valet fick vi 7,3 procent. Samma sak var det i helgens omval i Västra Götaland.

Det stora tappet för miljöpartiet skedde paradoxalt nog i storstäderna, inte minst i Stockholm. I den nya, större riksdagsgruppen finns det i dag lika många gröna ledamöter för Stockholms stad och län som efter valet 2006. I den förra riksdagsgruppen var en majoritet från Sveriges tre största städer, i dag en tredjedel. I stället har framgången skett i mellanstora städer.

Uppenbarligen finns det en potential i de största städerna. Frågan är hur man tar tillvara på den. Och hur Gustav tillsammans med det kvinnliga språkrör som blir valt och övrig partiledning ska få potentialen att hänga med ända in i valbåset, inte bara när Sifo ringer och frågar.

Undersökningar visar att miljöpartiets potential är störst hos välutbildade tjänstemän i stora och mellanstora städer, framför allt hos kvinnor. Den utvecklingen har stärkts ännu mer under de senaste årens utveckling av partiet mot ett mer resultatorienterat parti som vet vad man vill. De väljarna engageras inte av turnéer med kaffe och bulle i Skånes mindre orter.

I sommar får Gustav sitt första barn. Många tror att det gör att politiker hinner med och orkar mindre. I verkligheten är det precis tvärt om. Politiker som får barn måste prioritera, något annat alternativ finns inte. Den som prioriterar rätt får också en tydligare profil gentemot väljarna. Det är inte den som gör mycket hela tiden som vinner. Det gör den som prioriterar rätt och får tid att leva.

Efter nyår ska Gustav och jag vara föräldralediga samtidigt. Vi har sagt att vi ska dricka Macchiato och rulla vagn. Kanske svänger vi förbi AIK:s träningsmatcher på vårkanten och indoktrinerar ungarna lite extra.

Att jag inte vann valet över Gustav var nog det bästa som kunde hända miljöpartiet. Och jag kommer att lugnt kunna säga att jag varit den som kommit närmast att vinna över honom i ett val.

Kristoffer Talltorp
Pressekreterare och talskrivare för Maria Wetterstrand
Bloggar på http://www.opinionsbildning.se

Torsdag den 5:e maj 2011 var en historisk dag. Scottish National Party, SNP, vann det skotska parlamentsvalet stort och bildar den första majoritetsregeringen sedan parlamentet grundandes 1999. Det skotska parlamentet har makt över områden som lag och rätt, utbildning, hälsa och näringsliv medan det brittiska parlamentet i Westminster fortfarande ansvarar för försvarsfrågor, välfärds- och utrikespolitik. Skottland har haft ett separat juridiskt system även efter det blev en del av Storbritannien 1707 och därför var ett skotskt lagstiftande organ en nödvändighet. Labours plan var att det skotska parlamentet ”skulle göra nationalismen stendöd”, men år 2007 vann SNP en överraskande seger och kunde bilda en minoritetsregering. Fyra år senare har de nu 69 av 129 platser i parlamentet. Detta är inget annat än en politisk jordskredsseger. Scottish National Party kan nu på allvar kalla sig det nationella partiet i Skottland.

Partiet grundades på 30-talet men det var inte förrän i början av 70-talet som partiet hade någon påtaglig framgång. Sedan dess har de kontinuerligt haft representation i parlamentet i Westminster, och har suttit i både Europaparlamentet och det skotska parlamentet sedan de grundades. För att utmana dominansen för Labourpartiet i Skottland, har partiet i stort sett antagit en socialdemokratisk hållning där man stödjer progressiv beskattning, fri utbildning, men även skotsk självständighet. Man kan absolut inte jämföra partiet med British National Party, eller liknande nationalistpartier. Partiet stöder invandring till Skottland, och ser inte den skotska nationaliteten som en fråga om ras utan om identitet. Faktiskt var den första muslimska företrädaren till det skotska parlamentet, den nu avlidna Bashir Ahmad, en SNP-ledamot. Partiets starkaste fästen är jordbruksområden i nordöstra Skottland vilket ger partiet en stark företagsamhetsprofil. En av deras första reformer som minoritetsregering var att sänka skatterna på små företag. Översatt till Sverige ligger kanske centerpartiet närmast till hands att jämföra med.

Varför var då partiet så framgångsrika denna gång? Under förra mandatperioden frös man kommunalskattenivån samtidigt som den disponibla inkomsten minskade för väljarna. Detta var naturligtvis en mycket populär åtgärd, och kan jämföras med populariteten för alliansens jobbskatteavdrag. Den skotska arbetslösheten har fallit samtidigt som den fortsätter att stiga i övriga Storbritannien, och partiet har – rätt eller inte – tagit åt sig av äran. Labours negativa kampanj – framförallt mot Tories – med impopuläre Gordon Brown som kampanjens stjärna, misslyckades och kopplade snarast ihop dem med deras tidigare misslyckanden. Liberal Democrats och Conservatives var skadade av koalitionsregeringen i Westminster och deras impopulära men kanske nödvändiga besparingsåtgärder. Alla dessa andra partier förlorade platser till SNP, bara Scottish Green Party lyckades behålla de två platser som de haft sedan 2007.

En klar majoritet i parlamentet innebär också att en folkomröstning om Skottlands självständighet, en dröm för partiet sedan starten, kommer att hållas. Det är naturligtvis oklart vad resultatet kommer att bli. En röst på SNP är inte nödvändigtvis samma sak som en röst för ett självständigt Skottland, och deltagandet vid en sådan folkomröstning skulle kunna vara mycket högre än i valet (som var relativt lågt – det regnade på valdagen). Men det är nu helt rimligt att tänka att Skottland kan bli en suverän nation inom detta decennium, något som var otänkbart för bara några år sedan.

Det är tydligt att det politiska klimatet i Storbritannien har förändrats. Och om Labour förlorade valet så gick Liberal Democrats i politisk konkurs. Båda partiernas skotska ledare har tvingats avgå. Vince Cable, näringsminister i Westminister och en av de ledande profilerna inom Liberal Democrats, har angripit Tories som han menar är ”hänsynslösa och beräknande”, ett försök att distansera partiet från koalitionen som har plågat partiet. Deras väljare röstade inte på Tories, men det är Tories politik man fått genom koalitionsregeringen. När partiet nu också förlorade folkomröstningen om ändringar i valsystemet kommer förmodligen deras stöd minska ännu mer. Kritiken mot partiledaren, Nick Clegg, ökar även inifrån partiet. Han kan faktiskt tvingas att avgå, eller så kommer partiet att lämna koalitionsregeringen. Detta skulle försätta de konservativa i en svag position, vilket även kan leda till att parlamentet löses upp, och nästa val tidigareläggs. Det må vara spekulationer, men det ger en förståelse för hur stor betydelse det skotska valet kan ha för de traditionella tungviktarna i brittisk politik.

Eiran Cooper
Tidigare medlem i SNP och nybliven medlem i svenska centerpartiet. Cooper växte upp i nordöstra Skottland men flyttade till Sverige för två år sedan. Han är före detta ordförande i brittiska fackförbundet Unites ungdomsorganisation och tilldelades den skotska Trade Union Congress pris för ungdomar 2009 för ett projekt om europeisk facklig dialog, diskussion och integration.