Snowdon är sedan tidigare mest känd för bl a boken Jämlikhetsbluffen. Dagens debattartikel bygger dock på hans nya bok, The Art of Suppression.

På tisdag den 22 november är Snowdon gäst när Makthavare.se arrangerar Makthavaröl på Nalen Klubb i Stockholm. Temat är varför vissa riskabla aktiviteter är socialt acceptabla medan andra är förbjudna. Han frågas ut av Makthavare.se:s egen Anne Brynolf – läkarstudent, t f medicinsk redaktionschef på Läkartidningen samt tidigare ledarskribent.

För att ge lite perspektiv på Snowdons bok kommer Maria Ludvigsson och Anders Lindberg att utgöra panel. Maria är ledarskribent på Svenska Dagbladet och Anders dito på Aftonbladet.

Detta Makthavaröl hålls alltså på tisdag den 22 november med start kl. 18 (inläpp från 17.30) på Nalen Klubb, David Bagares gata 15 i Stockholm – och hålls huvudsakligen på engelska.

Snowdon stannar kvar även efter utfrågningen och är då tillgänglig för samtal över en öl, ett glas vin eller något annat. För de gäster som önskar äta en bit mat så går det att köpa på Nalen Bar, precis intill Nalen Klubb.

Anmälan görs enklast via Facebook.

Fyra partier la en gemensam budget. Fyra partier la var sin budget.

SVT såg då logiken i att låta de fyra som hade ett gemensamt dokument stå tillsammans under söndagens debatt. Eftersom de både partiledarna Lars Ohly och Håkan Juholt hade lagt var sin budget, precis som Jimmie Åkesson, så skulle de alltså stå på samma sida som sverigedemokraterna. Vänsterpartiet och socialdemokraterna tyckte inte att det var ett dugg logiskt.

Lars Ohly kommenterade i SvD sin vägran:

- … så fort jag fick kännedom om dramaturgin och scenografin så påpekade vi att det är precis det som regeringen vill – att framstå som en regering med fyra partier mot en opposition med fyra partier.

Nu är det ju precis så det ser ut. Regeringen, de som la en gemensam budget, består av fyra partier. Genom att de la den där ekonomiska luntan ihop signalerar de också att de hör ihop. De andra partierna är oppositionen. De signalerar med sina respektive beräkningar att de inte hör ihop. Likväl är de i opposition. När Agenda i kväll anordnade sin partiledardebatt lyste Ohly och Juholt med sin frånvaro. För den sistnämnda kanske det ändå var lugnast så. De senaste dagarnas socialdemokratiska kaos, som började just med budgeten, kanske skulle vara för mycket att hantera i en direktsänd debatt. Men rädslan för sverigedemokratstämpeln är det närmaste löjeväckande – särskilt i skenet av socialdemokraternas haveri kring medborgarskap i fredags. Dessutom spädde frånvaron bara på katastrofveckan.

Upplägget för debatten hade förändrats ordentligt på grund av avhoppet från Ohly och Juholt. I stället för en och en halv timmes partiledardebatt blev det en halvtimmes debatt – och en halvtimmes debatt om debatten.

Tre partiledare gjorde premiär i kvällens debatt. Annie Lööf och Åsa Romson får både räknas till den färska skaran, medan Åkesson har lett sitt parti länge – han har bara inte varit med i den riktiga matchen tidigare. Romson och Lööf gjorde taggade intryck i debatten och såg ut att trivas i direktsändningen. Skillnaden mellan dem var att Romson ibland lät energin ta överhanden och speedade upp pratet till en hastighet som stundtals gjorde det svårt att hinna med. Åkesson å sin sida fortsatte med sin nästan bedövade debattstil, där han aldrig låter något hetsa upp honom.

Den ekonomiska krisen fick inleda debatten. Fredrik Reinfeldt försvarade regeringsbudgeten, och fick kritik från Åsa Romson för bristen på reformer. Jan Björklund vände sig mot oppositionspartiernas budgetar där reformerna finansieras genom höjd skatt. Jimmie Åkesson gjorde en poäng av att om allianspartierna fått bestämma för åtta år sedan så hade Sverige i dag varit en del av det skuldtyngda EMU-samarbetet.

Debatten fortsatte med jobben, inga större överraskningar där. Restaurangmomsen, lägre ingångslöner, skolans betydelse för att förbereda unga inför arbetsmarknaden och så lite slentrianfördomar från Jimmie Åkesson.

Klimatfrågan har, precis som programledaren Anna Hedenmo konstaterade, halkat ner på den politiska dagordningen på sistone. Det mest spännande i detta pass var när Hedenmo ställde Jan Björklund mot väggen kring vad han egentligen var kritisk till när det gäller alliansens energiuppgörelse. Björklund slingrade sig och lyckades med konststycket att på en gång säga att han var väldigt nöjd med överenskommelsen och missnöjd med den samma.

Damned if you do and damned in you don’t, som en av de så kallade härskarteknikerna heter, blev tydligt exemplifierat när de demografiska utmaningarna – med integrationen i fokus – fick avsluta diskussionen. Här var det invandrarnas utanförskap som var problemet enligt Åkesson, till skillnad från vid diskussionen om nystegsjobb då nyanlända invandrare tog jobb från infödda svenskar. Utöver detta så var det en ovanligt bra integrationsdebatt där åtminstone de flesta lyckades hålla sig konkreta och tydliga.

Göran Hägglund – som nog inte heller haft en sådan lätt vecka, med en utmanare till partiledarposten i sin egen vice partiledare – gjorde ett väldigt lågmält intryck under debatten. Och han pratade för lite, enligt programledarens uppgifter. Det märktes.

Sammanfattningsvis så var det i högsta grad en medeldebatt. Kanske hade den blivit mer spännande med Ohly och Juholt på plats, kanske inte. Nu blev det mest intressanta att v och s inte fanns med i studion.

I riksdagen sitter åtta partier, sex av dem deltog i kvällens partiledardebatt i Agenda. Socialdemokraterna och vänsterpartiet meddelade tidigare i veckan att de inte ställer upp. De ville nämligen inte stå på samma sida som sverigedemokraterna.

Detta gjorde att debatten blev ganska märklig. Regeringens företrädare fick trumma ut sitt ganska sönderspunna budskap om att de kunnat kombinera ansvarstagande, avbetalningar på statskulden och samtidigt sänkt skatter. Och Jan Björklund kunde trumma på att det var socialdemokraterna, med stöd av (mp) och (v), som skapat den gymnasieskola han så hårt kritiserat – även om det var den tidigare borgerliga regeringen som beslutade om de tidigare läroplanerna.

Att Håkan Juholt och Lars Ohly var frånvarande blev som tydligast när Jimmie Åkesson försökte lyfta in invandringen, lite oavsett vad som för tillfället diskuterades. Trots att han gjorde det gång på gång, var det ingen som bemötte honom. Åkesson antydde att alla flyktingar som kommer till Sverige är outbildade och dumma, utan reaktion. Det var först när debatten kom in på frågan om framtidens demografiska utmaningar som Åkesson på allvar kom in i debatten med invandringsfrågan, och då mötte han även ansvar. Kanske framförallt från Åsa Romson, men även från regeringspartiernas företrädare.

Tre av partiledarna var nya i dessa sammanhang. Annie Lööf och Åsa Romson är nyvalda och detta är den första tv-sända partiledardebatten sedan Jimmie Åkessons parti blev invalt i riksdagen. Lööf och Romson skötte sig förhållandevis bra, även om Romson hade en så gott som omöjlig uppgift att helt bära oppositionsrollen på sina axlar. Och Annie Lööf har inte helt lätt att hitta in i sin nya roll som pragmatisk centerledare, med hennes bagage som ganska tydligt nyliberal i bagaget. Resultatet blir att hon ofta staplar klyschor på varandra, men hon har all potential att lyfta sig.

Var det då rätt eller fel av socialdemokraterna och vänsterpartiet att avstå från deltagande? Även om jag kan förstå deras kritik mot SVT:s upplägg, är det svårt att se vad de vann på att stå utanför. Ingen som såg debatten kan ha trott att Åsa Romson och Jimmie Åkesson stod på samma sida, och det hade inte blivit fallet om Juholt och Ohly varit med. Istället missade de ett tillfälle att lyfta fram sina politiska alternativ mot regeringens ganska passiva agerande kring krisen.

Vinnare i debatten blev istället Åsa Romson och regeringen, som båda kunde presentera sina alternativ. Statsminister Fredrik Reinfeldt kunde stärka bilden av sig själv som den ansvarstagande statsmannen, och det var ingenting i denna debatt som rubbade detta. De senaste veckornas turbulens kring kristdemokraterna och dess partiledare Göran Hägglund har uppenbarligen tagit hårt på Hägglund. Han framstod som trött och programledare Anna Hedenmo var tvungen att påminna sig själv att han skulle släppas in i debatten.

Spelar de här debatterna någon roll? Det är tre år kvar till valet, men nog hade det varit att föredra att oppositionen redan nu framstod som ett trovärdigt alternativ till den sittande regeringen.

Hela 785 arrangörer deltog i 2011 års Almedalsvecka. Karin Lindvall berättade att en typisk arrangör representerar en intresseorganisation och har deltagit mer än två gånger tidigare. De som svarat på region Gotlands enkät tycker det var fler seminarier i år än året före, många besökare, stor konkurrens och att år 2011 var mer inriktat på samhällsfrågor och färre politiska utspel. Mer utrymme gavs för konstruktiv dialog. Arrangörernas förväntningar på veckan var i mycket hög grad uppfyllda.

De svarande uppgav sig också vara mycket nöjda med veckan som helhet – och nästan alla planerar att delta som arrangör även år 2012.

Dessa svar är intressanta att jämföra med YouGovs undersökning bland Almedalsbesökare (alltså såväl arrangörer som politiker, medierepresentanter och allmänhet). Av dessa uppgav sig hela 89 procent vara nöjda eller mycket nöjda med årets Almedalsvecka, berättade YouGovs Stina Morian. Den grupp som var minst nöjd var journalister (7 procent missnöjda) – och mest nöjda var företagsrepresentanter (94 procent nöjda/mycket nöjda).

Region Gotland räknar med att Almedalsbesökarna gör av med c:a 110 miljoner kronor per år, inför och under veckan. YouGov kunde visa att hela 86 procent uppger att de kommer att satsa lika mycket eller mer år 2012. Pratet om att veckan slagit i taket eller att det skulle finnas ”mellanår” verkar alltså helt enkelt inte stämma.

Redan tidigare har det uppmärksammats att Expressen ansågs vara det medieföretag som i år bevakade veckan bäst. Därefter följer SVT och Resumé. Men på en delad fjärdeplats hamnar Makthavare.se jämsides med Aftonbladet, vilket får ses som otroligt hedrande för en ideellt arbetande redaktion.

Och att det mediala intresset för Almedalen ökat genom åren kunde Retriever bekräfta:

Retriever hade inför seminariet också granskat vilket medialt genomslag olika ledande partiföreträdare haft i samband med årets Almedalsvecka. Bland partisekreterarna hamnade moderaternas Sofia Arkelsten i solklar topp, rapporterade Retrievers Therése Olsson. På andra plats kom centerpartiets Michael Artursson, och därefter Sverigedemokraternas Björn Söder:

Av partiledarna dominerade Håkan Juholt, följd av Fredrik Reinfeldt och avgående Maud Olofsson – som fick mycket uppmärksamhet för att hon höll sitt sista Almedalstal som partiledare:

Men Retriever hade också mätt genomslaget för ytterligare en grupp partiföreträdare: rookies och oldies:

Av dessa var det huvudkandidaterna till att ta över centerpartiet – Annie Lööf och Anna-Karin Hatt – som bäst tävlade om uppmärksamheten med Mona Sahlin.

Juholt vann alltså medieuppmärksamhetsligan bland partiledarna. Hans namn stod också ut när YouGov bad Almedalsbesökarna nämna vilka personer som var årets mest omtalade:

Värt att notera är att när samma människor fick svara på frågan vilken partiledare som var bäst i år så vann Fredrik Reinfeldt. 25 procent röstade på honom. Snackisen Juholt hamnade i denna lista bara på tredje plats (16 procent), och fick se sig slagen av Gustav Fridolin (19 procent). Just denna mätning visade också på stora skillnader bland de svarande. De Almedalsbesökare som räknade sig till gruppen ”journalister” ansåg nämligen att Håkan Juholt var allra bäst (37 procent), följd av Fridolin (22 procent) och Olofsson (19 procent). Först i bottenligan hittar vi Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt (7 procent vardera). Bland näringslivsföreträdarna som svarat var dock Reinfeldt entydigt bäst (hela 43 procent svarade honom), följd av Fridolin, Olofsson och Björklund – med Juholt på jumboplats.

Sist men inte minst kan vi redovisa vilka varumärken Almedalsbesökarna i YouGovs undersökning tyckte dominerade i år:

Tidigare nämnda Expressen sticker ut, liksom Almedals-veteranerna Almega. Även Saco. Lärarförbundet och SHR gör avtryck. Men de som fullständigt vann striden om besökarnas uppmärksamhet tycktes vara KRIS, Kriminellas revansch i samhället. Detta bidrog starkt till att KRIS senare under kvällen förärades hedersutmärkelsen Årets Almedarling.

Makthavare.se:s chefredaktör Jonas Morian delade ut priset – ett diplom – till ordföranden i KRIS, Christer Karlsson. Så här löd motiveringen:

I skarp kontrast till de vanligt förekommande väldressade pr-konsulterna och lobbyproffsens vita skjortor och trendiga frisyrer, stack de dryga 70 medlemmarna från KRIS ut rejält under årets Almedalsvecka. Med ett angeläget budskap om riskerna med behandling av drogberoende med substitutionsersättning i stället för vård, väckte KRIS nyfikenhet och engagemang. Man gjorde avtryck i debatten och levde kvar i Almedalsbesökarnas minne även många veckor efter hemresan från Gotland. Kriminellas Revansch i Samhället, KRIS, är värdiga mottagare av hederstiteln Årets Almedarling 2011!

Karlsson passade också på att svara på några frågor från Makthavare.se:

En klassisk sportfråga: Hur känns det?
- Det känns fantastiskt att fått detta erkännande att vi före detta kriminella och narkomaner klarat av att ge ett sådant uppmärksammat avtryck.

Vad betyder den här utmärkelsen för dig och KRIS som organisation?
- Det betyder mycket för mig och KRIS att vinna över stora företag och stora organisationer samt att många förstår vårt engagemang för att vi är kritiska till missbruksutredningen.

Får vi se KRIS i Almedalen även nästa sommar?
- Jag tror att vi kommer att vara där nästa år igen.

Utmärkelsen ”Årets Almedarling” har instiftats av Makthavare.se för att premiera aktörer inom politik, näringsliv, offentlig verksamhet, intresseorganisationer och media som under Almedalsveckan gjorts ett särskilt positivt intryck. I år har utnämningen föregåtts av en mätning av mediegenomslag utförd av Retriever samt en undersökning bland Almedalsbesökare om hur man uppfattat olika aktörers närvaro, utförd av YouGov. Detta diskuterades sedan internt i Makthavare.se:s redaktion samt med K-Street Advisors, som tillsammans med Makthavare.se arrangerade en diskussionskväll den 29 september 2011 där ”Årets Almedarling” korades.

Hanna Stjärne är journalist, tidigare framtidsutredare på Sveriges Radio och just nu i karantän på väg mot sitt nya jobb som vd för mediehuset UNT är en av medförfattarna till boken Vem betalar journalistiken? som ges ut av Institutet för mediestudier.

Hanna Stjärne berättar att räckvidden för nyheter på nätet och i mobiltelefon ökar med galopperande hastighet medan betalningsmodellerna och betalningsvilja inte hänger med. Boken säger sig inte ge några svar men vill ställa frågor och öka medvetenheten kring frågorna om journalistikens värde för både medborgare, journalister och ägare.

Hur mäter man till exempel nyttovärde gentemot ekonomiskt värde och vad är journalistisk kvalitet och hur höjer vi värdet för alla intressenter?

Sättet vi konsumerar medier på förändras i extrem fart. I våras, när boken Vem betalar för journalistiken? trycktes hade Aftonbladet 800 000 unika besökare i mobilen per vecka. I dag är siffran 1,2 miljoner. Det är mer än SR:s hela webbsida. Men de stora intäkterna finns fortfarande i print.

Framtidens medier är inte ett paket som levereras med morgontidningen eller halv åtta på kvällen. Framtidens mediekonsumtion pågår i ett ständigt ökande flöde.

Hanna Stjärne tror att hastigheten nog inte någonsin kommer gå långsammare än det gör i dag, snarare tvärtom. Vi har tillgång till nyheter och är online hela tiden och detta slår igenom nu i breda grupper. Beteendet förändras snabbt.

Facebook har 350 miljoner mobila användare varje månad och en halv miljard besökare varje dag på sajten enligt Hanna Stjärne. Detta innebär nya marknadsandelar och nya möjligheter för annonsörer.

En annan aspekt som det snabba medieförändringen påverkar är åsiktsbildningen i samhället och hur demokratin kommer att se ut i framtiden när inte media är den huvudsakliga bäraren av folkets röst. Där medierna tidigare haft ensamrätt kan i dag vem som helst interagera och publicera själva.

Boken tar också bland annat upp TV8 in en fallstudie. På TV8 har man under de senaste åren experimenterat med möjligheter att nå lönsamhet för kvalitetsjournalistik, bland annat genom att hitta olika samarbetspartners.

Även om boken inte ger några konkreta svar på hur journalistiken ska finanseras bidrar den med intressanta aspekter i den ständigt pågående diskussionen i ämnet.

Vad hände egentligen i år och vilket genomslag fick olika företag och organisationer? Under kvällen presenteras siffror kring det mediala genomslaget, besökarnas och arrangörernas åsikter. Dessutom utses 2011 års Almedarling.

Datum och tid: Torsdag den 29 september. Insläpp och mingel från 17.00
Plats: Undici, Grev Turegatan 30, Stockholm
OSA: Via Facebook och almedalen@kstreet.se

Program:

17.00 Undici öppnar dörrarna för mingel och tilltugg
17.30 Carl Thalén, K-Street Advisors och Jonas Morian, Makthavare.se hälsar välkomna
17.40 Möt Almedalsveckans legendariska koordinator Karin Lindvall
18.00 Mediala genomslaget 2011 – Retriever
Marknadschef Therése Olsson om de frågor och debatter som togs upp av medierna och de som har fortsatt under hösten. Vilka företag/organisationer kom bäst ut och vem/vilka syntes mest?
18.15 Arrangörerna och besökarna om 2011 – YouGov
Analyschef Stina Morian presenterar en färsk undersökning. Vad tyckte besökarna om årets Almedalsvecka? Kommer aktörerna att spendera mer eller mindre pengar nästa år? Vilket medium var bäst? Vilken organisation/företag syntes mest?
18.30 Fortsatt mingel
18.45 Makthavare.se:s chefredaktör Jonas Morian avslöjar årets ”Almedarling”
19.00 Slut på det officiella programmet, men alla är självklart välkomna att stanna för att fortsätta mingla

Moderator: Cecilia Garme, Makthavare.se

Väl mött!

K-Street Advisors och Makthavare.se

Ulrika Dahl inledde samtalet med att förklara hur reproduktionspolitik handlar om framtiden och drömmar, om populationer och om vilka som får reproducera sig och om reproduktionsteknologi, som vi allt mer kommer att behöva när vi vill reproducera oss senare i livet.

Ulrika Dahl vill att seminariet ska bli en filosofisk diskussion kring vad det betyder att ”en rörelse blir fixerad vid reproduktion”.

Sara Edenheim och Ulrika Westerlund får svara på frågan om varför de tror att familjebildning har blivit en så viktig fråga för hbt-rörelsen:

- Det är uppenbart att det finns många människor som gärna vill få barn, hbt-gruppen skiljer sig inte från andra människor på det planet, svarar Ulrika Westerlund. Några av de frågor som RFSL tycker är olösta på barnområdet är moderskapspreskription, fler än två vårdnadshavare, att så få inhemska adoptioner förekommer, embryodonation, samt att det saknas en utredning om surrogatmödraskapsöverenskommelser.

Sara Edenheim:
- Jag tycker att det är rätt så logiskt att frågan blir central för en hbt-rörelse. Vad som är intressant är varför så många människor känner på det här sättet? Det är samma norm som får människor att behöva känna sig som man eller kvinna. Men det finns något i barnreproduktionen som vi måste diskutera, varför vill vi ha barn? Det är ofta ett ganska egoistiskt projekt, vi försöker fylla framtiden med oss själva. Man vill försäkra sig om att framtiden är likadan som den är nu, vår samhällsordning är beroende av barn som produkter. Men reproduktion ska kanske inte ska vara meningen med livet, säger Sara Edenheim.

Under seminariet kom också frågan om surrogatmödraskap upp och huruvida RFSL tänker på de som bär barnen.

- Vi driver att det ska bli möjligt att göra såna här överenskommelser i Sverige, men inte till vilket pris som helst, det får inte ske på bekostnad av kvinnor. Vi tror att det går att göra såna här överenskommelser utan att kvinnor blir utnyttjade. Vi vill undersöka den möjligheten, men vi kan ju också komma fram till att det inte går.

Nästa fråga från Ulrika Dahl handlar om att det är svårt för homosexuella män att adoptera. ”Det är svårt att få tillgång till barn, finns det någon gräns för vad vi kan göra i den här rätten eller självklarheten att få barn?”

Sara Edenheim kallar dessa frågor pro-natalistisk politik, och vill hellre diskutera anti-natalism.

- Ingen ska kunna använda surrogat, ingen ska kunna adoptera. Jag ser inte behovet av att vi ska kunna skaffa barn, förutom att vi vill. Det finns många som vill ha en bil, men det blir inte så att vi vänder på lagstiftningen för att alla ska kunna få bil, enligt Edenheim.

Har hbt-communityt lyckats förändra synen på barn? undrar Ulrika Dahl.

- På den återkommande frågan om alla har rätt att få barn så är svaret är nej. Vi måste ändå kunna diskutera det här eftersom många vill skaffa barn. De här frågorna dyker alltid upp i relation till hbt-personer, men inte i samhället i övrigt. Det är klart att man kan vara medförälder till sin systers barn, men varför ska de här frågorna alltid ställas till de som inte kan skaffa barn. Det här bör istället diskuteras i samhället i stort.

- Fokus ska inte alls ligga på hbt-rörelsen, fokus bör ligga på majoritetssamhället, de som reproducerar sig mest, men vi är också en del av majoritetssamhället. Det är allas ansvar som vill ha barn, Sara Edenheim.

Mycket av reproduktion handlar om de teknologier som vi använder oss av. Hbt-föräldrar blir också affischnamnen för de här teknologierna, är det bra? frågar Ulrika Dahl vidare.

- Det finns en bild av att surrogatmödraskap används av manliga samkönade, men det stämmer ju inte. Det finns många teknologier som berör långt fler än hbt-perspner. Det utmålas gärna så, men det är inte så det ser ut i verkligheten. Det har funnits tillgång till insemination med donerade spermier sedan åttiotalet, men det var först när kvinnliga par började använda tekniken som man började betona vikten av att barn ska få reda på sitt ursprung. Enligt svensk lag har heteropar kunnat använda denna teknik i 20 år utan att den diskussionen kommit upp, säger Ulrika Westerlund.

- Det är inte underligt att det är folkpartister som driver de här frågorna, det är något som går väl ihop med den liberala drömmen. Den homosexuella familjen kan användas som en symbol för evolutionens sista steg, nu kan alla leva som heterosexuella. Men homorörelsen och queerrörelsen är inte samma sak. Saker som queerrörelsen har tagit upp har inte tagits upp av homorörelsen, Sara Edenheim.

Sajten drivs i samarbete med RFSL Ungdom och Polisens hatbrottsgrupp i Stockholm.

I media har ofta de välbärgade bögarna boendes i innerstaden förts fram, barnlösa glittrande män som åker till Barcelona och shoppar loss. Men stämmer verkligen den bilden, undrade Hans Linde.

Enligt en undersökning som nyligen släppts har homosexuella män 15% lägre inkomst än heterosexuella män i samma ålder. När det gäller kvinnor finns inte lika stor skillnad i lön, dock visade sig det finnas en viss överrepresentation av lesbiska i chefspositioner. Under seminariet ifrågasattes siffrorna och motbevisades med hjälp av olika beräkningsalternativ och sätt att se på saken.

- Det ligger i tiden att prata om konsumentsynliggörande, säger Shadé Jalali.

Mest handlade seminariet om diskriminering. Frågan vad som behöver göras för att komma åt lönediskriminering i arbetslivet fick avsluta debatten:

Shadé Jalali: Det är dags att börja använda sig av den lag som vi kämpat för att få till. Den används alldeles för lite, jag har full förståelse för att man inte vill gå i krig med sin arbetsgivare, men vi har alla ett ansvar att lyfta upp diskriminering på bordet. Använd lagen!

George Svéd: Det handlar om att prata och synliggöra. Tystnaden är viktig att bryta och att börja säga ifrån när det sker diskriminering.

Ulrika westerlund: Diskrimineringslagen borde ändras så att alla ingår, så är det tyvärr inte i dag. Om det är jobbigt att anmäla via facket kan man anmäla via antidiskrimineringsbyråerna. Vi får inte glömma att det är chefernas ansvar och inte den enskilda diskriminerade personen.

Även Makthavare.se:s Pride-partner, tidningen Kom Ut, tar upp detta i sitt senaste nummer. Där konstateras att ”Lesbiska på film skildras vanligtvis, om de alls är med, som extrema på något sätt”.

Lukas Moodyssons Fucking Åmål från 1998 var banbrytande – trots att det lesbiska komma ut-temat tonades ned påtagligt i såväl marknadsföringen som i recensionerna. I stället beskrevs filmen som en klassisk småstadsskildring.

På senare tid har Kyss mig nyligen haft premiär, där en lesbisk kärleksrelation står i centrum. Och redan har filmen fått uppmärksamhet – inte minst för den recension där Dagens Nyheters Johan Croneman skrev att den ”kanske egentligen hade mått bättre av en något traditionellare utformning, och ett mindre ‘provokativt’ tema”.

Enligt Jan Göransson satt stödet till Kyss mig från Svenska Filminstitutet länge inne, då det uppfattades som att ”sådan film ju redan gjorts i Sverige” – vilket alltså inte riktigt stämmer.

Snövit Hedstrierna spelade sedan upp trailern från Boys don’t cry, som hon menade betonar våld och riskerar att skrämma med sitt tal om hatbrott och vilket mod det krävs för att stå upp för vem man är.

I det sammanhanget pratades det också om den danska filmen Broderskab, som inte fått någon svensk distribution, om en ung nynazist som brottas med sin homosexualitet. Även här är våldet i filmen något som många kan uppfatta som avskräckande.

Avslutningsvis kom diskussionen in på Brokeback Mountain och kontrasten mellan de fina skildringarna av huvudpersonernas trånande kärlek – och den i sammanhanget rätt grova sexscenen. Kopplat till det kom en reflektion från publiken om skillnaderna mellan hur sex mellan män respektive kvinnor skildras på film. Lesbisk sex i mainstreamfilm sades å ena sidan vara mer explicit och naken än sex mellan män, men den förra utmålades samtidigt nästan alltid som ljuv och smeksam – långt ifrån Brokeback Mountains råa påsättning.

Med det avslutades samtalet.

Om du har levt ”i garderoben” förekommer det ingen hotbild mot dig om du återvänder, är en spridd åsikt. Vet ingen att du är homosexuell kan du inte straffas för det. Andra ger avslagsbesked till asylsökande trots att det förekommer dödsstraff för homosexualitet i landet de avvisas till – eftersom dödsstraffen ganska sällan verkställs, eller chansen att åka fast är liten.

Carlos Diaz arbetar med att utbilda Migrationsverkets personal i hbt-frågor. Det kan handla om vad det innebär att komma ut, vad öppenhet innebär, och varför det kan vara viktigt för den enskilde, hur det påverkar vardagen. En vanlig fråga, berättar Carlos, är hur man kan ta reda på om en asylsökande verkligen är hbt-person.

– Det finns mycket misstänksamhet, många är rädda för att bli lurade.

Hbt-kompetensen på Migrationsverkets enheter är ytterst varierande, enligt Carlos.

– Vissa chefer tvingar sina medarbetare att gå en utbildning, men de flesta som går mina kurser gör det för att de själva sökt, de vill förbättra sin kompetens, säger Carlos.

Stig-Åke Petersson är RFSL:s flyktinghandläggare och har arbetat med hbt-flyktingars rättigheter i många år. Han menar att det är viktigt att nyckelpersoner i hela asylprocessen har tillräcklig hbt-kompetens.

– Om man berättar sent i asylprocessen får processförarna ett väldigt tungt ansvar. Det är en viktig grupp som vi tyvärr inte kommer åt, de tycker ofta att de vet allt de behöver veta.

– Landinformationen är otroligt viktig, säger Aino Gröndal, ordförande för RFSL i Uppsala, tillika juridikstuderande på sista terminen. Aino skrev förra året en längre uppsats om hur lagstiftningen tillämpas i asylprocessen, och om hur det kan komma sig att ett avslag hos Migrationsverket förvandlas till ett bifall i migrationsdomstolen. Det är inte lagen eller förarbetena det är fel på, utan tillämpningen, menar Aino.

– När migrationsdomstolar beviljar asyl beror det ofta på just landinformationen. Då gäller det att den är korrekt, och att den ger hela bilden.

Mira Unde från Ingen människa är illegal Stockholm menar att det enda sättet att helt undvika att skicka människor till våld eller död är fri invandring.

– Enskilda handläggare kommer alltid att fatta några felaktiga beslut. Fri invandring, att rättigheter inte beror på var man föds, är enda lösningen.

– Jag har aldrig varit med om att en klient kommit ut inför hela gruppen på behandlingshemmet, sa Peter Roth, alkohol- och drogterapeut.

Lokalen på RFSL-huset i centrala Stockholm var fullsatt när man på måndagseftermiddagen skulle diskutera möjligheten att vara öppen hbt-person inom slutna institutioner, som till exempel fängelser och behandlingshem.

Forskning visar att hbt-personer har mer alkohol- och drogproblem än andra och denna grupp är även mer utsatt för våld än heteropersoner. Om detta finns det ingen kunskap bland dem som arbetar med dessa personer påpekade Peter Roth. På frågan om varför det är viktigt att kunna vara öppen med sin läggning på ett behandlingshem menade Roth att det annars finns risk att man faller tillbaka i missbruk då hemlighetsmakeri riskerar att leda till skamkänslor.

Margareta Wihlborg representerade Statens institutionsstyrelse (SIS) och arbetar med ungdomar på slutna institutioner.

- Dessa ungdomar har mer traditionella och homofoba värderingar än andra vilket gör det svårt att skapa ett öppet och fritt klimat.

Wihlborg berättade att man arbetar kontinuerligt med värderingsfrågor, där bland annat hbt-frågor tas upp, bland chefer och övrig personal. All personal måste skriva under på dessa grundläggande värderingar, menade hon.

Michael Gajditza från Fångarnas riksintresseorganisation (FRIO), som suttit ett par år på anstalt, berättade att han aldrig träffat en person – intagen eller kriminalvårdare – som uppgett sig vara hbt. Anledningen antog han var den homofoba miljön inom Kriminalvården. Då en kvinna i publiken berättade att hon arbetar som kriminalvårdare på en anstalt där två kollegor helt oproblematiskt är öppna med sin icke-heterosexualitet påpekade Gajditza att det kan finnas skillnader mellan anstalterna beroende på hur tunga de är.

Maria Hägerstrand från Kriminalvården berättade att det numer ingår i kriminalvårdens grundutbildning att prata om hbt. På frågan från publiken vad man gör för att komma till rätta med homofobin bland de anställda svarade Hägerstrand att personalgruppen är viktig och att det kommit ett nytt policydokument från 2010 som ska vara mer ”konkret” och ”bättre än det gamla” från 2009. När diskussionen kom att handla om en påstådd systematik från kriminalvårdarnas sida att sätta utsatta hbt-personer på isoleringen istället för att flytta på förövarna svarade Hägerstrand att det ofta är svårt att veta vilka som hotar och att ”det inte är optimalt” att den drabbade hbt-fången isoleras.

Paneldiskussionen avslutades med att moderatorn Mathilda Piehl från arrangerande RFSL bjöd in Kriminalvården och SIS till framtida samarbeten, något som de båda representanterna gjorde tummen upp för. Sedan tidigare samarbetar FRIO och RFSL.

Några konkreta förslag på hur man ska göra upp med homofobi och heteronormer på slutna institutioner framkom inte.

Det har varit ett kanongäng som lagt ned stora delar av sin fritid för att, oavlönat, bjuda på den mest heltäckande bevakningen av tal, utspel, seminarier, debatter och pr-kupper under veckan. Jag är otroligt stolt över det arbete vi gjort.

Det här var Almedalsredaktionen 2011:

Charlotte Naversten, har i år varit Makthavare.se:s nyhetschef med rätt att bära pärlhalsband, och den som sett till att vi inte missat viktiga arrangemang, spännande händelser och intressanta människor. En klippa att luta sig mot. Charlottes ordinarie arbetsgivare kan skratta sig lycklig över att ha en så multibegåvad medarbetare.

Anders Eriksson, en av våra flitigaste skribenter som bevakat partiledartal, täckt seminarier och gjort intervjuer. Kunnig, orädd och fantastiskt bra.

Andreas Henriksson, har en nyhetsnäsa som få. Uppmärksammade under veckan en bok som lär väcka rabalder i den arbetsmarknadspolitiska debatten.

Anna Loverus, en av våra nyrekryteringar för i år. Har energi som få och jagade nyheter till och med på mingel. Stod för ett av våra mer uppmärksammade scoop i år. Kommer att gå långt.

Anne Brynolf, har med akademisk skärpa belyst arrangemangsrubrikernas bedrägliga frågor, eurodebattens comeback och pseudomedicinens brist på substans.

Carl Nettelblad, en av redaktionens flitigaste seminariebesökare som levererat blixsnabba och genomarbetade referat, kryddade med intellektuellt skarpsinne och humor. Den smartaste tekniker vi kunnat önska och som varit vår livräddare när sajten tagit spontansemester.

Caroline Åslund, 
har det senaste året gått från fotoassistent till en av redaktionens skarpare pennor. Vågar ta för sig och är inte rädd för att vara obekväm.

Cecilia Garme, modererade mer än skrev hos oss. Vi saknar vår Cissi djupt, men hoppas att vi under resten av året ska kunna bjuda läsarna på hennes vassa spaningar.

Emmy Rasper, vår egen webbteve-stjärna. Med sin ifån gjorde hon veckans bästa spaningar om opinionsbildares tvärsäkerhet och efterlyste mer ödmjukhet. Dock behöver inte Emmy, som en av landets roligaste politiska reportrar, själv vara särskilt ödmjuk. Vi gratulerar Brunchrapporten till återvärvningen i höst.

Eva Cooper, bevakade tal och gjorde tillsammans med stilredaktören ett fantastiskt jobb med att uppmärksamma Almedalens alkoholfria utbud, något som bidrog till att förära det alkoholfria minglandet en nominering till Hetast i Almedalen.

Hampus Brynolf, vår teknik- och statistikgud som skapat den registrering Almedalsveckan alltid saknat – och utifrån det fått fram mängder av spännande uppgifter.

Ida Thulin, avlöste Eva som talbevakare och gjorde som alltid en kanoninsats. En av redaktionens allra bästa skribenter.

Jonathan Leman, inlånad från Expo och levererade en grundlig genomgång av Sverigedemokraternas tidigare avtryck i Almedalen.

Laura Luna, redaktionens stilredaktör som debuterade här på sajten i samband med s-kongressen – och som under veckan visat att hon kan betydligt mer än så. En fantastisk tillgång för Makthavare.se.

Magnus Ljungkvist, en av Almedalsbloggen/Makthavare.se:s grundare och som under veckan mest befunnit sig i kulisserna men ryckte in och bevakade tal de sista dagarna.

Peter Santesson, var bara med oss i ett dygn – men fick under den tiden till en uppmärksammad intervju med Sverigedemokraternas partiledare.

Sofia Mirjamsdotter, inspirerade, engagerade och bjöd på vassa iakttagelser från flera seminarier med sociala medier som tema.

Staffan Dopping, var – förutom en av de snyggaste i Almedalen – en flitig paneldeltagare och moderator, som också hann med att för Makthavare.se:s räkning visa var skåpet skulle stå. Journalistränderna går aldrig ur.

Stina Ljungkvist, är den vi i redaktionen har att tacka för resor, boende och allehanda praktikaliteter. Hon som på en och samma gång håller oss på jorden och visar hur högt vi kan flyga.

Stina Morian, vår tidigare chefredaktör som i år har gjort stordåd i bakgrunden. Det är i hög grad tack vare Stina och hennes briljanta rekryteringar som Makthavare.se blivit det starka varumärke vi är i dag.

Tobias Björkgren, vår fotograf och bildchef som med en aldrig vilande kamera dokumenterat seminarier, tal, mingel och gatuliv under veckan. Har också gjort egna spaningar och stått för ett eget scoop.

Victor Bernhardz, har under veckan fokuserat på Dagens Arena – men var den som ordnade med de mycket uppskattade statsvetarspaningarna från Jenny Madestam och Svend Dahl.

Vi har även haft ytterligare personer knutna till redaktionen, men som på grund av arbetsbelastning inte kunnat bidra så mycket som de hade önskat. De är dock lika uppskattade av oss i alla fall – och vi ser fram emot att jobba med dem igen i framtiden!

Det har varit så mycket som jag sett och hört så att skriva och berätta om allt hade varit omöjligt. Jag tänker att om du vill förändra något så är Almedalen en perfekt plats att åka till. Ta bara som exempel Petter Karlssons video där han intervjuar Håkan Juholt om hans mustasch. Visst den kanske inte är den mest seriösa intervju som gjorts men den visar hur nära man kan komma politikerna i Almedalen. Så tänk om jag hade velat förändra något i samhället och jag ser Håkan Juholt till exempel och att jag då kan gå fram till honom och ställa de frågor man vill och försöka påverka.  

En stor del i Almedalen är allt man kan lära sig ifrån de många montrarna. Du får nästan konstant olika pamfletter till olika seminarier och liknande.  Jag tror att om man verkligen tar sig tid och lyssnar på många av seminarierna kan man lära sig väldigt mycket och träffa människor.

En annan stor del i Almedalen är ju just minglandet. Jag följde med min mamma på Primes rosémingel på fredagen. Jag tycker att minglandet oftast är ganska ytligt men jag förstår att det samtidigt kan vara ett bra sätt att knyta nya kontakter både i arbetet och privat.

När vi stod där så kommer många fram och hejar och vill prata. Vissa står kvar och pratar längre medan andra bara säger ”Hej, Hej” sen kanske man säger något mer innan samtalet är slut. Och det är det som känns väldigt ytligt samtidigt förstår jag om man är blyg eller så men ibland känns det som man mest hälsar för att man vill ”checka” av den personen på sin ”checklista”. Men jag antar att det är så man knyter nya kontakter…

Efter minglet så flyttar sig alla vidare till kvällens partiledartal och talen hålls i Almedalsparken. På de talen jag såg från torsdag till lördag var det alltid mycket folk som hade kommit för att lyssna. Och det var nästan alltid rätt så mysig stämning förutom på Sd:s tal då det istället var en väldigt spänd stämning i både parken och i hela centrala Visby. Det märktes redan på lördag kväll då det hade börjat dyka upp allt flera poliser i Visby. Polisernas bevakning medförde till stor del att det kändes otroligt spänt i Visby men även att Sverigedemokraterna verkade satsa på att klä sig enhetligt i gula t-shirts som gjorde att man snabbt kände igen de på stan.

De blev snabbt kända som ”gulskjortorna” en referens till andra världskrigets Nazityskland där SA gick klädda i bruna skjortor något som Sd tydligen ville efterapa. Medvetet eller omedvetet vet jag inte. Men en sak som jag ofta funderat på är hur Hitler kunde komma till makten i Tyskland under 1930-talet. Och jag tror att det berodde först och främst på Tysklands nederlag i Första Världskriget. Tyskland lämnades då skuldsatt och med hög arbetslöshet. Tyskland behövde en stark ledare och det ledarskapet ville Hitler visa genom att till exempel låta SA klä sig enhetligt. Och det tror jag är vad Sverigedemokraterna vill visa genom att till exempel klä sig i gula t-shirts. De sa det under talet också att de vill visa att de är partiet för lag och ordning. Det väcker en aning obehag men jag tror och hoppas att folk har tillräckligt med vett att se igenom deras fasad.

Nu efter att ha hängt med alla i GMA11 så blir man minst sagt imponerad av Björn Falkevik, Petter Karlsson och Robin Danehavs arbete med livesändningen av GMA11 och Lärarkanalen. Sen var det ju roligt att se mamma och Jocke Jardenberg jobba och alla prata med henne, men det ser jag oftare.

Det här är mitt först blogginlägg men efter att ha hängt med alla i GMA11 så har jag bestämt mig för att det här är något som ska fortsätta. Jag ska starta en egen blogg imorgon.

Och som slutord så blir det att Almedalen varit roligt, vackert och intressant. Och en sak är säker: Jag kommer att gladeligen att komma tillbaka nästa år!

Tevin Stakston

I början av veckan utlovade Studio Total en aktivitet som var startskottet på något som inom ett år skulle leda till lagförändring.

Ovastående visade sig handla om att öka kvinnorepresentationen i börsbolagens styrelser. Så här inleddes kampanjen.

Här riggas det för ett aliansevent.

En av veckans hetaste (i flera avseenden) paneldiskussioner; om drevjournalistik.

Hedersomnämnande till kampanjmakare i uppförsbacke.

Ett tält för korta folkpartister, undrar chefredaktör Jonas Morian.

I region Gotland läggs tydligen kärnverksamhet ut på entreprenad.

Electrolux coola killar Mattias Rådström och Erik Zsiga drog runt på ett kylskåp.

Maud Olofsson hoppade av Efterfrågat.

Aftonbladets Lena Mellin testade socialdemokraternas scenbygge.

Socialdemokraterna bjöd på kubbspel. Observera dock att Sven Otto Littorin tycks få vara kvar i regeringskretsen.

Något av det godaste alkoholfria alternativet i Almedalen.

En clown i samspråk med polis.

Nedskräpning i Almedalen.

VD Magnus Ljungkvist hänger i Almedalen.

SVT:s Mats Knutson gör sin grej.

En Segway i redaktionsträdgården. Inga konstigheter.

Årets…

VIKTIGASTE: Partiledarna. Alltid.

DET HADE JAG INGEN AAANING OM: Blondinbella och STIM-avgifterna.

FLOPP: Studio Total och Amelia.

UTKASTADE: Unga Allergiker, som ombads lämna ett matställe på Strandgatan efter att de påpekat att det rökts.

BRUNCHBRÅK: Brunchrapportens Sonja Leister menar att ingen bryr sig om Gotland. Gotländska ledarskribenten blev supersur.

TUFFASTE JOBB: Lastbilschaufför innanför murarna.

FELRÄKNING: Gotlands brigad.

SÄMSTA ROSÉ: Donners brunn.

TRENDSETTER: Magnus Ljungkvists Panamahatt.

PÅHITTADE DIGITALA TJÄNST: #Flickjox.

ACESSOAR: Gaffatejp.

MEST PRISVÄRDA LUNCH: Skolmaten från Athenaskolan för 15 kr.

UPPSTÅNDELSE: Saab.

BARNVAKT: Mea Engström.

TWITTRARE: Carl Bildt.

UTSTYRSEL: Erik Laaksos kaftan.

BLOGGPLATS: H12.

LUNCH: Crêperie Strykjärnet.

EFTERMIDDAGSHÄNG: Vinäger.

STILFÖRBÄTTRING: Brit Stakston och JMW-gängets civila kläder.

MINA VÄNNER-BOK: Niklas Svensson och hans fru Lisa von Garrelts vimmelsidor i Expressen.

VACKRASTE: När dimman lättade. Varje gång.

VARUMÄRKE: Eftersom ingen ny vinnare presenterades; Makthavare.se.

MEST KNASIGA KAMPANJ: Hyra, ohyra och gröna gubbar med knasiga kalsonger.

OSMAKLIGASTE: Nej till abort-bilen.

TORRLÄGGNING: Affärsvärldens och Deloittes mingel.

FAVORIT I REPRIS: Aftonbladet vs Littorin 2.0.

SPAMMARE: Europahuset som snittade på tre pressmeddelanden om dagen i början av veckan.

MEST OMTWITTRADE: Martina Linds tjusigt dramatiska svimning.

NYKOMLING: Jenny Madestam.

ASTRONAUT: Christer Fuglesang.

MEST UNDERSKATTADE: Behovet av bandbredd och 3G-täckning.

SLÖSERI: Vem minns vem som ordnade Eftersnack?

BÄSTA SEMINARIE: Ullman PR:s Drevet går.

SÖTASTE: Makthavare.se:s redaktionsbäbisar Ada och Casper.

BÄSTA LOKAL: S:t Nicolai – där CNN, Synovate, Fokus och StrandbergHaage ordnade årets Almedalsmingel.

SÄMSTA LOKAL: Ullman PR:s icke-tillgänglighetsanpassade bastu.

SÖMNPILLRET: Donners Brunn som börjar kännas alldeles för trångt och trist. Nästa år tar vi med oss alla makthavare till Donners hotell.

BÄSTA EFTERFESTEN: Dagens Medias och Aftonbladets.

PARTIBYTE: Mikael ”Prinsen” Trolin. Vem som jublar mest vet vi dock inte.

MÅLSMAN: Anton Abeles.

FRISYRCHOCK: Joakim Jardenberg som släppte ut håret på TEDxAlmedalen.

TALKROCKARE: Socialdemokrater för tro och solidaritet samt Unionen.

GLADASTE: Sofia Arkelsten.

DRULLE: ”Deeped” Niclas Strandh.

EFTERSLÄNTRARE: Malin Crona.

KATASTROF: Att rosén tog slut på Burmeister under Dagens Medias fest.

ANVÄNDARNAMN: Dangerzone2010.

STICKER: #GMA11.

MEST AVSLAGNA: Lördagskvällen.

KÖ: Almegas BBQ.

LUGNASTE: Fredrick Federley.

REDAKTIONSBEEF: Vinäger, natt mot lördag. Fokus Torbjörn Nilsson och Aftonbladets Erik Nises över frågan om Värmland eller Dalarna dominerar folkmusiken.

FLITIGASTE UTDELARE: Killen som oförtröttligt delade ut flygblad med reklam för Statskalendern.

Om vi ser det hela från den ljusa sidan så är Almedalsveckan en fantastisk katalysator i svenskt samhällsliv. I organisationer och företag tänks det i månader över de förslag och idéer som ska presenteras under denna sommarvecka. Det är ett unikt och otroligt värdefullt idéarbete som utförs. Under åtta dagar presenteras lösningar på problem vi brottats med länge. Av alla dessa idéer skulle många verkligen bidra till att göra Sverige till ett bättre land.

Men om vi trots att det är mot reglerna på ön vågar oss på att problematisera så är det ändå lätt att se att de idéer som presenteras sällan blir verklighet. Få, för att inte säga inga, av riksdagspartierna fyller på sina klena idéportföljer genom att dammsuga Almedalsveckan. Jämförpriset för varje almedalspresenterad idé som faktiskt blir verklighet är högt. Oerhört högt.

Men trots detta har Almedalsveckan ändå en så oerhörd dragkraft. Det är här man vill presentera sina idéer trots den minimala chansen att få dem belysta eller upplockade. Vad beror det på?

Ett skäl är förstås den gruppsykologiska effekten av en massa människor av samma skrot och korn som alla hela tiden peppar varandra – det är kul att träffa kompisar. Ett annat skäl är vädret. Ett tredje, och allt tydligare skäl, till att försöka profilera sig här är – och det påminner om det första – att alla andra gör det. Låt mig utveckla det senare.

I vår fastlandsvardag har vi våra egna roller att spela. Läkare botar sjukdomar, byråkrater sköter blanketterna, journalister granskar, politiker beslutar och PR-konsulter är olja i maskineriet. Men i Almedalen är vi alla du å bror å AKTÖRER.

En AKTÖR i Almedalsveckan är någon som har en egen agenda och försöker påverka andra att följa den. Och i vanliga fall så finns det ganska liten plats för aktörerna. De trängs undan av det vanliga livets trivialiteter och av det faktum att de måste sköta sina respektive uppdrag. Men inte innanför Visbys ringmurar. Här publicerar Aftonbladet en nyhet om en före detta miinister för att kunna hålla seminarier om sig själva och sin publiceringsetik, här bjuder PR-byråerna över varandra med dryck och tilltugg, här är läkare politiker och politiker sällsynta och lite blyga fåglar.

De idéer som slitsamt jobbats fram under vinter och vårmånader blir kvar i Visbys papperskorgar som slängda och borttappade rapporter och flygblad. Alla har pratat högljutt och vältaligt för det som skulle göra Sverige bättre. Men lyssnade någon? Vilken idé tog du med dig hem? Din egen, eller någon annans?

Det började med att jag fick visa legitimation för att komma in på vinäger. Anna Helena Augusta Loverus, 1988-12-03 står det på mitt körkort och vakten hälsade mig välkommen.

Då hade jag varken ett presskort runt halsen eller rosévin i sikte. Jag var istället på jakt efter resten av min Makthavare.se-redaktion, något som inte är helt enkelt om man bestämmer sig för att resa till Visby och glömma telefonen hemma.

På måndagskvällen var vi ett stort gäng ur redaktionen som hängde på Donners Brunn. Som alltid är klaustrofobirisken mycket stor på den minimala terrassen och jag lyckades ta mig längst in i hörnet för att andas ett par sekunder.

Killen i baren frågar om jag kunde leverera en drink till ”mannen i hästsvans” och pekade på en herre bakom mig. ”Kul grej!” tänkte jag och skickade glatt ett glas med okänt innehåll. När alla var nöjda kommer min kollega Emmy Rasper fram till mig och viskar lite snyggt ”varför säger han mannen i hästsvans, kunde han inte bara säga Patrik Sjöberg?”.

Jag tittar oförstående på Emmy och vrider på huvudet. Levererade jag alltså precis en drink till Patrik Sjöberg? DEN Patrik Sjöberg? Jag tittade en extra gång och insåg att det var just precis det jag gjort.

Till mitt försvar vill jag dock säga att jag inte var född när den legendariske höjdhopparen slog sitt världsrekord under DN-galan 1987 och att han för mig endast varit med i lekprogram och tv-soffor. Argumentet bet dock inte på mina kollegor som tyckte att situationen var hysteriskt rolig och Sofia Mirjamsdotter fick till och med för sig att berätta det för hela världen i en notis på Makthavare.se.

Sedan dess har det fortsatt. Anders Borg skulle vinna publiken under sitt ekonomipolitiska seminarium och utbrast ”…och ni kommer ju alla ihåg hur det var på 80-talet…”. Jag kunde inte låta bli att känna le lite inombords. Nej Anders Borg, jag kommer inte ihåg hur det var på 80-talet och om du ska beskriva dagens politik med gårdagens kommer nog de unga väljarna försvinna ganska kvickt.

Jag vet inte hur många gånger under veckan jag har fått höra att jag är ung. Aldrig tidigare har min ålder varit så underhållande. Det är kärleksfull åldersmobbing eller halvtaskigt förtäckt beröm.

Varför är det så unikt att vara 22 år i Almedalen? Det kryllar väl av unga i Visby den här veckan? Det är ungdomsförbund, unga företagare, unga volontärer, cafépersonal och diverse unga lösdrivare.

Men så tittar jag lite närmare… Vrider på huvudet under politiska seminarier, under mingel, analyserar sällskapen på lunchserveringarna. De unga är här, men de är inte med på riktigt. För vi är faktiskt inte många under 25 år som är aktivt deltagande under veckan. Det är få som tycker och tänker, påverkar, debatterar och bevakar.

Rent spontant kommer jag på Ebba Busch, kristdemokratiskt kommunalråd i Uppsala, Anton Johansson på Twingly och Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella. Men var är alla andra?

Det blir inte bättre av att vi under politikerveckan pratar mycket om ”de unga”. De unga som behöver bättre förutsättningar att på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. De unga som skulle kunna tänka sig att sälja sin rösträtt för 50 kronor, eller som väljer att stå utanför fackföreningar och partiorganisationer.

Men inte ens när ”de unga” har diskuterats har ”de unga” varit där. Vår framtid har målats upp med svarta rubriker och dystra utsikter utlovas. Men istället för att bjuda in en humaniststudent har vi pratat om dem. Vi låter en talesperson föra fram de åsikter som de troligtvis har och medelåldern i paneldebatten stiger drastiskt.

Varför är det så? Kan vi ändra på det till nästa år?

Jag tror att om vi aktivt uppmuntrar unga att delta kommer samtalen också att bli mycket bättre. Om vi visar att även den som är 22 år kommer bli tagen på allvar så kommer hon också uttrycka sina åsikter betydligt oftare.

Demokrati för mig är inte att en liten homogen grupp av människor spekulerar i hur andra samhällsgrupper troligtvis har det och sedan styr vårt land utifrån sina uppfattningar.

Personligen blir jag tagen på allvar. Ingen har ifrågasatt något annat än min ålder. Min kompetens, mina idéer och min person nedvärderas inte.

Nej, med tanke på hur mycket positiva kommentarer och uppmuntran jag har fått under veckan kan jag inte förstå varför inte andra 22åringar åker till Visby och injicerar sig med självförtroende och framtidsdrömmar – en drog som är svår att få tag i någon annanstans.

Det är underbart att vara ung i Almedalen!

Budskap

Ida Thulin: Jimmie Åkesson ägnade halva sitt tal åt att gnälla över att de andra riksdagspartierna inte är tillräckligt snälla mot Sverigedemokraterna. Därefter gnällde han över att Fredrik Reinfeldt vill samarbeta med miljöpartiet. Hans budskap var alltså: 1. Övriga partier i allmänhet är dumma. 2. Miljöpartiet i synnerhet är dumt. 3. Fredrik Reinfeldt är dum.

Jag hade, helt ärligt, förväntat mig mycket mer. Varför inte fokusera på socialkonservativa sakfrågor? På slutet blev det lite tal om kriminalpolitik, men då hade talet redan pågått i en halvtimme. Och efter 45 minuter blev det folkhem, pensionärer, sjukvård och ungdomsarbetslöshet. Om Åkesson hade strukit talets första sidor, och utvecklat de sakfrågor han nu klämde in på slutet kunde det blivit ett riktigt intressant tal. Då hade han dessutom på slutet haft tid att inte bara rabbla problem, utan också presentera några egna lösningar. Det gjorde han dock inte på söndagen.

Magnus Ljungkvist: Sverigedemokraterna är en kraft som är här för att stanna. Det var huvudbudskapet i Jimmie Åkessons Almedalstal den sista söndagen i Almedalsveckan och det var också budskapet på den stora vepan på scen. En genomgång av Sverigedemokraternas ageranden i riksdagen var huvudspåret i ett tal som i huvudsak riktade sig mot alliansregeringens ovilja att förhandla med Sd.

Åkesson försökte också placera sig i mitten av svensk politik. Med en ”grundeläggande socialkonservativt färgad analys” menade Åkesson att han definerar Sd utanför höger/vänsterskalan. Därför blev det också naturligt att angripa miljöpartiet som den stora konkurrenten i svensk politik.

Leverans

IT: Någon gudabenådad talare är Jimmie Åkesson verkligen inte, men det flyter hyfsat och talet var helt okej – med tanke på hur innehållslöst det faktiskt var. Med en lite tydligare disposition och en något mer varierad satsmelodi kunde det blivit riktigt hyfsat.

ML: Det var en självsäker partiledare som stod i podiet, sympatisörerna var många i publiken och i inledningen slutade de knappt att applådera. Men Åkesson är entonig och inte någon folktalare. Hans tal bygger på en publik som applåderar utan att lyssna och reagerar på kodordet Sverige.

Inramning

IT: Lite ballonger, lite godis till barnen – och folkdans. Sverigedemokraterna värmde upp med folkdräktsklätt dansuppträdande, svensk folkmusik och några Per Gessle-covers. Det var lite klichéartat, men ändå rätt trevligt. Tyvärr lät de en kostymklädd ung man från SDU förstöra stämningen, med ett vanvettigt dåligt tal, strax före Åkessons entré på scenen. SDU:arens bristande känsla för svensk grammatik fick nog många i publiken att drömma sig tillbaka till Lars Leijonborgs språktest.

ML: Det märks att Sd inte är lika vana att smycka Almedalen, men den lite taffliga utsmyckningen och den närmast patetiska gammeldans-möter-svensktoppen i melodivalet innan talet ger ett eko av Almedalsveckan innan den vuxit sig stor. Det är tryggt men också mycket enformigt.

WTF

IT: Nej, Åkesson lanserade inga oväntade idéer i Almedalen.

ML: Nä, inget överraskade, inget stack ut. Jimmie Åkesson vill vara en politikens svar på den afrikanska kameleonten.

Liksom i fjol har Sverigedemokraternas aktiviteter framför allt bestått av torgmöten samt deltagande vid enstaka seminarier arrangerade av andra aktörer.

Under fjolårets Almedalsvecka hävdade Jimmie Åkesson vid flera tillfällen att partiet särbehandlades negativt. Inte minst åberopades att SVT inte lät Sverigedemokraterna delta i partiledardebatten. Under årets Almedalsvecka är budskapet ett annat. Riksdagsledamoten Erik Almqvist (Sd) hävdade i en debatt i Studio Ett (8/7) att ”debatten har blivit bredare och bättre”. Åkesson hade ett par timmar tidigare gjort en liknande analys då han intervjuades av P1-morgon.

Det innebär ett visst avsteg från den martyrretorik partiets företrädare ofta gett uttryck för. Man har ofta hävdat att partiers åsikter stängts ute av medierna. Nu säger man att det skett en förändring i debatten och understryker partiets roll i denna förändring. Udden riktas istället mot regeringen som, istället för att föra samtal med Sverigedemokraterna om frågor som rör invandring, genomför uppgörelser med miljöpartiet – ett parti Sd anser vara extremt.

Det är inte bara Sverigedemokraterna som talar om ett skifte i det offentliga samtalet.

På bland annat Expressens, Aftonbladets och Arenas ledarsidor har det påståtts att det inom delar av borgerligheten börjat dyka upp ett fokus på invandrare som ett problem.

I Sverigedemokraternas Almedalsblogg finner man en liknande analys av yttranden under ett Axess-seminarium som ägde rum tidigare under veckan.

”Att skilja åsikterna som framfördes då med de åsikter som framförs i Sverigedemokraternas partiprogram visade sig vara omöjligt. Dagens konservativa och integrationskritiska rörelse ligger i många stycken mycket nära Sd:s politik.”

Björn Söder förklarade i ett seminarium (8/7) att ”islam är det största hotet mot västerlandet”. En sådan formulering får vi sannolikt inte höra från Åkesson under sitt tal i Almedalen kl. 11:00. Genom en kritik mot den förda invandrings- och integrationspolitiken kan Jimmie Åkesson knyta an till en diskussion som redan förts utanför partiet tidigare under Almedalsveckan.

Expressen uppmärksammade under lördagen (9/7) Sverigedemokraternas interna höstbudgetstrategi. Partiet ville se en ökad försvarsbudget och ett återinförande av värnplikten. Andra politiska områden som betonas är bostadspolitiken, en översikt av elmarknaden, ett stärkande av statens inflytande över järnvägen samt en beräkning av invandringens kostnader.

Åkesson kan också komma att spela på partiets möjlighet att fälla den avgörande rösten i riksdagens votering. I P1-morgon(8/7) förklarade Åkesson att partiet inte räds ett nyval, tvärt om menade han att ett sådant troligtvis skulle innebära ett ökat stöd för partiet. Sd-ledaren vet att den mediala uppmärksamheten kan bli stor om han skulle komma med ett nytt utspel som handlar om partiets vågmästarroll.

– Det är mycket mer allvar än det varit tidigare, säger Åkesson till Makthavare.se. Vi har varit här många gånger tidigare, men aldrig varit med. Nu är vi det, har en egen dag och ett eget tält. Det betyder mycket för partiets identitet. Ett bevis på att vi är ett etablerat parti i dag.

Många är de som ser detta med beklagan, men få torde ifrågasätta att det stämmer i sak. Sverigedemokraterna som fullvärdiga deltagare i Almedalsveckan är något historisk.

Medlemmarnas gula tröjor har synts till även tidigare år.

– De flesta här är ganska vana vid oss vid det här laget. Visst är det en skillnad. Framför allt märker man det nu. Många från andra partier, journalister och intresseorganisationer som är intresserade av oss, vill att vi ska komma på deras seminarier och liknande. Däremot är det fortfarande ganska få inbjudningar för vår del, vilket är lite märkligt. Jag vet inte vad som måste ske för att vi ska få vara med. Vissa riksdagsledamöter har fått inbjudningar, men långtifrån alla.

Åkesson säger sig vara nöjd med att debutera på veckans sista dag. Det betyder att partiet får tisdagen under valåret 2014. Men någon smygstart tycks det ändå inte ha handlat om i år.

– Vi lägger mycket mer pengar på det den här gången. Vi har flyttat riksdagskansliet hit, inte bara ledamöterna utan också de flesta tjänstemännen och partikansliet. På det sättet lägger vi den energi vi har att lägga på det här.

Åkesson är påfallande koncentrerad under intervjun. Svaren kommer snabbt. Bara en gång stannar han upp, ber om betänketid och rådfrågar ett par partikamrater.

Fick du välja vilket förband du ville till ditt tal, vad blev det då?

– Ha ha, det vågar jag knappt svara på. Något svenskt band som symboliserar sommar skulle ha varit fantastiskt. Gyllene Tider skulle ha skapat en trevlig inramning. Eller någon vissångare. Lasse Berghagen, han är folklig.

Efter att ha stormat ut ur storkyrkan i samband med riksdagens öppnande har sverigedemokraterna till stor del ägnat tiden åt att försöka hitta sin roll i riksdagen. Det illustrerar den organisatoriska mognad som präglar partiet. Den nuvarande partiledningen har målmedvetet byggt partiet underifrån på ett sätt som påminner om hur de klassiska folkrörelsepartierna en gång byggdes upp. sverigedemokraterna kommer med andra ord inte att falla sönder som ny demokrati en gång gjorde.

Tvärtom har de senaste veckornas debatter om sjukförsäkringen och den ekonomiska politiken illustrerat att sverigedemokraterna alltmer börjar känna sig bekväma i riksdagen.

Detta är en intressant utveckling om man ser till relationen mellan sverigedemokraterna och riksdagens övriga partier. Ju mer sverigedemokraterna börjat bete sig som vilket annat parti som helst, desto svårare lär det bli att upprätthålla distansen. Det är lätt att föreställa sig en situation om några år där något av riksdagens stora partier behöver sverigedemokraternas stöd för att få igenom sin politik eller för kunna bilda regering. Flera av riksdagens partier lär då vara beredda att glömma bort alla högtidliga tal om antirasism.

Den sverigedemokratiska strategin kommer sannolikt att vara att vänta ut de övriga partierna och under tiden se till så att partiets hjärtefrågor stannar kvar på den politiska agendan. Det största hotet mot sverigedemokraterna är ju att den politiska debatten kommer att handla om klassiska höger-vänster-frågor, som åtminstone tillfälligt kan få partiets väljare att hitta tillbaka till sina gamla partier.

Med små skillnader i höger-vänster-dimensionen, och två dominerande partier som jagar samma medianväljare lär det inte bli alltför svårt att hålla invandringsfrågan levande. Men även övriga partiers iver att klä alltifrån skolpolitik, brottslighet och arbetslöshet i termer av misslyckad integration bidrar till att hålla sverigedemokraternas frågor väl synliga.

Samtidigt finns det faktorer som talar emot både en sådan utveckling och att sverigedemokraterna skulle kunna växa till samma storlek som exempelvis dansk folkeparti och fremskrittspartiet.

För det första är Sverige är ett ovanligt liberalt och tolerant land. Även om det säkert finns 5-10 procent av väljarna, som är emot invandring och värderar det så högt att de väljer Sverigedemokraterna, är perspektivet främmande för de flesta väljare och partier. Den svenska självbilden av modernitet har helt enkelt inte särskilt mycket plats för främlingsfientlighet. Samtidigt har vi de senaste åren sett hur främlingsfientlighet och invandringsmotstånd alltmer kommit att kläs i termer av att försvara upplysningens ideal, vilket kan förändra förutsättningarna för sverigedemokraterna att få genomslag.

För det andra sverigedemokraternas ursprung i den nynazistiska rörelsen. Om partiet hade kommit ur en skattepopulistisk tradition, som dansk folkeparti, hade det sannolikt varit betydligt lättare både att vinna väljare och få inflytande i riksdagen. Att sverigedemokraterna inte är som andra partier, sett till partiets ursprung, understryks dessutom av antalet uttalade rasister dömda för våldsbrott som återfinns bland partiets företrädare. Sådant lockar knappast väljare.

Sverigedemokraternas parlamentariska genombrott kommer knappast denna mandatperiod. Kanske inte ens efter nästa val. Men om dagens trender håller i sig är det ganska sannolikt att Jimmie Åkesson, Björn Söder eller någon annan sverigedemokrat förr eller senare står där på valnatten som kungamakare.

Styrkor:
Långsiktighet
Organisation

Utmaningar:
Hålla profilfrågorna på den politiska agendan
Skaffa fler företrädare som kan ge bilden av Sverigedemokraterna som ett parti bland andra.

- Egentligen tycker jag att det är som vilken mässa som helst – man nätverkar och lär känna människor som kan vara relevanta att ha kontakt med framöver. De allra flesta företagare som jag känner har inte fattat vad Almedalsveckan handlar om och därför åker de inte hit. Det är tråkigt för jag tror att de flesta människor kan få ut något bra av att vara här. Ju fler personer du träffar desto större är chansen att det är rätt personer.

Johan är just nu aktuell med boken Luck – koncept för hållbart ledarskap och arbetar till vardags med ledarskapsutveckling för företag och organisationer. Här i Almedalen har han delat ut boken till personer som han tror kan vara intresserade men han räknar inte med att direkt kunna kapitalisera på sin närvaro.

- Man måste se det långsiktiga i de relationer man skapar. Jag kan inte räkna med att tjäna pengar på att vara här så för mig handlar det inte primärt om att sälja min bok men man ökar sin sociala credd genom att vara här, lite som att vara med i tidningen.

- Själv brinner jag så mycket för de frågor som jag arbetar med att det räcker som drivkraft. Jag vill helt enkelt att folk ska trigga på det jag gör och vilja jobba med mina metoder.

- Första året kände jag ingen här utan åkte hit på vinst och förlust, och löste boendet från natt till natt. Det gick bra och allt eftersom har jag byggt upp ett ganska stort nätverk i dessa kretsar.

Vilka är dina bästa nätverkstips?

- Jag har svårt att vara framfusig men brukar tänka på att positionera mig rätt i lokalen och gå in i samtal som berör mina områden.Ett konkret tips är att hitta någon annan som inte pratar med någon och börja med att ställa frågor. Här i Almedalen är det ju ganska lätt, man kan exempelvis fråga om personen varit på något intressant seminarium.

- Om man lyssnat på en panel så kan man exempelvis gå fram efteråt och ställa frågor till den paneldeltagare som fått minst frågor under seminariet – det brukar uppskattas. Ett bra ingångsvärde är att tänka på andra först.

- Det bästa tycker jag att folk här har en ganska amerikansk attityd med ett positivt tolkningsföreträde till andra människor.

Budskap

Magnus Ljungkvist: Det var ett dystopiskt anförande levererat av en talare ur slag. Barnens beteende präglas av kriminalitet och vilsenhet. Föräldraskapet präglas av okänslighet och frånvaro. Samhället faller sönder och det är genom barnen vi ser detta sammanbrott.

Men budskapet saknade koppling till den politik som förts under ett halvt decennium av alliansregeringen. Inget ansvar för barnens krimanlitet faller på den regering som lett landet utan hårt på föräldrarna som bör bötfällas för sina tillkortakommanden. Det var lejonparten av budskapet.

Sen följde obligatoriska borgerliga påhopp på Håkan Juholt. De måste ha levererats från samma talcentral i regeringskansliet.

Ida Thulin: Barn, barn, barn. Osökt kommer jag att tänka på klistermärkesklassikern ”För barnens skull – Ja till Europa”. Göran Hägglund talar mycket om andras ungar. Det är nog taktiskt riktigt. Föräldraansvar och föräldraförsäkring är vinnarkort för kd, om de bara vågar och orkar kommunicera långsiktigt. Att Hägglund i sitt Almedalstal slog fast att föräldrar måste följa med sina omyndiga barn till rättegången, och att politiker inte ska tvångskvotera föräldraförsäkringen, implicerar att man faktiskt tänker börja kampanja på dessa frågor. Å andra sidan verkade linjen lika fastslagen 2009, när Göran Hägglund talade om verklighetens folk – och den kampanjen blev inte särskilt långlivad. Ikväll nämndes begreppet verklighetens folk inte överhuvudtaget.

Göran Hägglund gick på offensiven mot Håkan Juholt, och skämtade om honom som misslyckad GPS-navigator, tillbaka till 1970-talet. Det var bitvis roligt, men särskilt konkret blev kritiken inte.

Leverans

ML: Göran Hägglund stod bakom nyinförskaffade telepromptrar. Ändå stakade det sig och hackade. Svenska påolitiker är ännu inte vana vid denna underbara uppfinning för flytande tal. Skämten var anpassade för de egna supportrarna men skratten blev tunna trots Hägglunds erkända vitsighet.

IT: Jag gillar Göran Hägglunds talarstil, och det här var ett ganska roligt tal, men oj, så dåligt disponerat! Har talskrivarna redan gått på semester? De senaste åren har Hägglund hållit flera mycket bra tal. Det här var tyvärr inte ett av dem.

Inramning

ML: Hoppborgar och vackra retuscherade bilder på Göran Hägglund fyllde Almedalen som denna kväll gav ett eko av Almedalskvällar för några år sedan när publiken var lite glesare och mest bestod av de egna fansen.

IT: Ansiktsmålning och hoppborg, det kan inte bli mer barnvänligt. Stackars föräldrar som ska tvätta bort den svettstrimmiga färgen lite senare på kvällen blir ändå nöjda och glada för en stunds tillfällig barnpassning. Och i den ganska lördagstomma Almedalen var det rätt mysigt med lite barnkalasattribut. Introbandet var lite rockigare än många nog förväntar sig av KD, vilket ju ligger i linje med den bild Göran Hägglund gärna ger av sig själv. Snygg matchning!

WTF-faktor

ML: Inga överraskningar och de tänkta elaka klacksparkarna flög aldrig längre än till foten av talarstolen där de föll tyst men tungt.

IT: Nej, i det här talet presenterades inga nyheter eller oväntade perspektiv. Och det pliktskyldiga stycket om människors lika värde var precis så tråksnällt som kd är när kd är som tristast.