Budskap

Ida Thulin: Jimmie Åkesson ägnade halva sitt tal åt att gnälla över att de andra riksdagspartierna inte är tillräckligt snälla mot Sverigedemokraterna. Därefter gnällde han över att Fredrik Reinfeldt vill samarbeta med miljöpartiet. Hans budskap var alltså: 1. Övriga partier i allmänhet är dumma. 2. Miljöpartiet i synnerhet är dumt. 3. Fredrik Reinfeldt är dum.

Jag hade, helt ärligt, förväntat mig mycket mer. Varför inte fokusera på socialkonservativa sakfrågor? På slutet blev det lite tal om kriminalpolitik, men då hade talet redan pågått i en halvtimme. Och efter 45 minuter blev det folkhem, pensionärer, sjukvård och ungdomsarbetslöshet. Om Åkesson hade strukit talets första sidor, och utvecklat de sakfrågor han nu klämde in på slutet kunde det blivit ett riktigt intressant tal. Då hade han dessutom på slutet haft tid att inte bara rabbla problem, utan också presentera några egna lösningar. Det gjorde han dock inte på söndagen.

Magnus Ljungkvist: Sverigedemokraterna är en kraft som är här för att stanna. Det var huvudbudskapet i Jimmie Åkessons Almedalstal den sista söndagen i Almedalsveckan och det var också budskapet på den stora vepan på scen. En genomgång av Sverigedemokraternas ageranden i riksdagen var huvudspåret i ett tal som i huvudsak riktade sig mot alliansregeringens ovilja att förhandla med Sd.

Åkesson försökte också placera sig i mitten av svensk politik. Med en ”grundeläggande socialkonservativt färgad analys” menade Åkesson att han definerar Sd utanför höger/vänsterskalan. Därför blev det också naturligt att angripa miljöpartiet som den stora konkurrenten i svensk politik.

Leverans

IT: Någon gudabenådad talare är Jimmie Åkesson verkligen inte, men det flyter hyfsat och talet var helt okej – med tanke på hur innehållslöst det faktiskt var. Med en lite tydligare disposition och en något mer varierad satsmelodi kunde det blivit riktigt hyfsat.

ML: Det var en självsäker partiledare som stod i podiet, sympatisörerna var många i publiken och i inledningen slutade de knappt att applådera. Men Åkesson är entonig och inte någon folktalare. Hans tal bygger på en publik som applåderar utan att lyssna och reagerar på kodordet Sverige.

Inramning

IT: Lite ballonger, lite godis till barnen – och folkdans. Sverigedemokraterna värmde upp med folkdräktsklätt dansuppträdande, svensk folkmusik och några Per Gessle-covers. Det var lite klichéartat, men ändå rätt trevligt. Tyvärr lät de en kostymklädd ung man från SDU förstöra stämningen, med ett vanvettigt dåligt tal, strax före Åkessons entré på scenen. SDU:arens bristande känsla för svensk grammatik fick nog många i publiken att drömma sig tillbaka till Lars Leijonborgs språktest.

ML: Det märks att Sd inte är lika vana att smycka Almedalen, men den lite taffliga utsmyckningen och den närmast patetiska gammeldans-möter-svensktoppen i melodivalet innan talet ger ett eko av Almedalsveckan innan den vuxit sig stor. Det är tryggt men också mycket enformigt.

WTF

IT: Nej, Åkesson lanserade inga oväntade idéer i Almedalen.

ML: Nä, inget överraskade, inget stack ut. Jimmie Åkesson vill vara en politikens svar på den afrikanska kameleonten.

Budskap

Magnus Ljungkvist: Det var ett dystopiskt anförande levererat av en talare ur slag. Barnens beteende präglas av kriminalitet och vilsenhet. Föräldraskapet präglas av okänslighet och frånvaro. Samhället faller sönder och det är genom barnen vi ser detta sammanbrott.

Men budskapet saknade koppling till den politik som förts under ett halvt decennium av alliansregeringen. Inget ansvar för barnens krimanlitet faller på den regering som lett landet utan hårt på föräldrarna som bör bötfällas för sina tillkortakommanden. Det var lejonparten av budskapet.

Sen följde obligatoriska borgerliga påhopp på Håkan Juholt. De måste ha levererats från samma talcentral i regeringskansliet.

Ida Thulin: Barn, barn, barn. Osökt kommer jag att tänka på klistermärkesklassikern ”För barnens skull – Ja till Europa”. Göran Hägglund talar mycket om andras ungar. Det är nog taktiskt riktigt. Föräldraansvar och föräldraförsäkring är vinnarkort för kd, om de bara vågar och orkar kommunicera långsiktigt. Att Hägglund i sitt Almedalstal slog fast att föräldrar måste följa med sina omyndiga barn till rättegången, och att politiker inte ska tvångskvotera föräldraförsäkringen, implicerar att man faktiskt tänker börja kampanja på dessa frågor. Å andra sidan verkade linjen lika fastslagen 2009, när Göran Hägglund talade om verklighetens folk – och den kampanjen blev inte särskilt långlivad. Ikväll nämndes begreppet verklighetens folk inte överhuvudtaget.

Göran Hägglund gick på offensiven mot Håkan Juholt, och skämtade om honom som misslyckad GPS-navigator, tillbaka till 1970-talet. Det var bitvis roligt, men särskilt konkret blev kritiken inte.

Leverans

ML: Göran Hägglund stod bakom nyinförskaffade telepromptrar. Ändå stakade det sig och hackade. Svenska påolitiker är ännu inte vana vid denna underbara uppfinning för flytande tal. Skämten var anpassade för de egna supportrarna men skratten blev tunna trots Hägglunds erkända vitsighet.

IT: Jag gillar Göran Hägglunds talarstil, och det här var ett ganska roligt tal, men oj, så dåligt disponerat! Har talskrivarna redan gått på semester? De senaste åren har Hägglund hållit flera mycket bra tal. Det här var tyvärr inte ett av dem.

Inramning

ML: Hoppborgar och vackra retuscherade bilder på Göran Hägglund fyllde Almedalen som denna kväll gav ett eko av Almedalskvällar för några år sedan när publiken var lite glesare och mest bestod av de egna fansen.

IT: Ansiktsmålning och hoppborg, det kan inte bli mer barnvänligt. Stackars föräldrar som ska tvätta bort den svettstrimmiga färgen lite senare på kvällen blir ändå nöjda och glada för en stunds tillfällig barnpassning. Och i den ganska lördagstomma Almedalen var det rätt mysigt med lite barnkalasattribut. Introbandet var lite rockigare än många nog förväntar sig av KD, vilket ju ligger i linje med den bild Göran Hägglund gärna ger av sig själv. Snygg matchning!

WTF-faktor

ML: Inga överraskningar och de tänkta elaka klacksparkarna flög aldrig längre än till foten av talarstolen där de föll tyst men tungt.

IT: Nej, i det här talet presenterades inga nyheter eller oväntade perspektiv. Och det pliktskyldiga stycket om människors lika värde var precis så tråksnällt som kd är när kd är som tristast.

Budskap

Anders Eriksson: Håkan Juholt sa vid presskonferensen på eftermiddagen att han skulle prata om hur vi har det på jobbet, vilket kollegan Emmy Rasper twittrade hysteriskt roligt om. Men förmodligen är det politiskt smart, inte minst med tanke på den ingång han hade till frågan. Han citerade poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg om arbetet på ett fik och målade sedan penseldragen för att knyta samman det med juristen och konsulten. Socialdemokraternas historia har handlat mycket om att knyta en klassallians mellan arbetar- och medelklass, och kanske kan detta vara ett första steg att återknyta denna allians.

I stort var det ett otroligt ideologiskt tal, utan att egentligen prata om ideologin. Statsvetaren Sheri Berman har sagt att socialdemokratins kärna är politikens primat, och det genomsyrade Juholts tal. Oavsett han pratade om barnfattigdom, infrastruktur eller arbetsliv. De socialdemokrater jag hann prata med i parken var nöjda och förväntansfulla. Nu återstår för firma Juholt att olvandla detta i konkret politik och upprätthålla entusiasmen.

Ida Thulin: Social demokrati ”bygger på insikten att solidaritet är en investering i varandra” sade Håkan Juholt. Nej, det gör det faktiskt inte. Välfärdsstatens omfördelning är en sådan investering. Men solidaritet handlar faktiskt inte om investeringar. Visst kan det vara klokt att försöka fylla gamla ord med en ny innebörd, men i det här fallet är jag skeptisk.

Håkan Juholt fortsatte vårens korståg mot barnfattigdom, enligt Rädda Barnens definition. Just därför att den definitionen är starkt ifrågasatt var det klokt att faktiskt argumentera för varför definitionen är rimlig. Också kritiken mot apoteksavregleringen kan vara taktiskt riktig – framförallt grupper som regelbundet måste hämta ut receptbelagda mediciner har goda skäl att vara skeptiska. Men några breda grupper talade Håkan Juholt inte till under Almedalspremiären. Om socialdemokraterna förr haft ambitionen att likt demokraterna under Bill Clinton nå breda delar av medelklassen tycks de ambitionerna under Håkan Juholt ha satts på undantag. Budskapet om att man vill bygga ut tunnelbanan i Stockholm höjer dock den annars säkra tvåan till en trea.

Leverans

AE: Juholt är en god talare. Må vara att han inte är en retoriker av Lars Ohly-mått, men han förmår rycka med en publik. Talet var väl disponerat och det fanns en röd tråd i det. Och i ett läge där Sverige har en statsminister som lyssnar på Da Buzz är det uppfriskande med en oppositionsledare som avslutar sitt tal med en dikt av Göran Sonnevi.

Särskilt vill jag lyfta fram stycket om barnfattigdom, där han läste konkreta exempel ur en bok som Majblommekommittén gett ut, där de sammanställt ansökningarna de fått in en dag. Och vad de handlar om. Det var omöjligt att lyssta och att vara oberörd, mycket starkt.

IT: Stilpoäng för skämtet om Reinfeldts tal om liv i rymden (jag undrar om det finns liv i regeringen). Och Håkan Juholt är en habil talare, med ett habilt skrivet tal. Även om inte just jag går igång på stilen finns säkert många som gör det. Och alla parkens socialdemokrater blev säkert glada för kopplingen till Olof Palmes Almedalstal 1968.

Inramning

De senaste åren har socialdemokraterna haft Henrik Schyffert, Moneybrother och Marit Bergman som förband, vilket gör att man har ganska stora förväntningar. Så det är omöjligt att inte bli besviken när de i år hade en, aldrig så god, trubadur istället. Det var otroligt mycket folk i Almedalen, förmodligen något fler än när Fredrik Reinfeldt talade, vilket naturligtvis är en stämningshöjare. Däremot begriper jag mig inte alls på den scenförlängning (s) lagt tid och pengar på. Mycket svårförstått syfte.

Hallelujah är en mäktig låt, som onekligen ger både stämning och inramning. Därefter lätt obegriplig gotlänning (men jag är skåning, det är en svår dialekt för mig) – annars hade fyran blivit en femma. Och inte för att jag är någon folkräkningsexpert, men nog måste det ha varit publikrekord i parken på fredagskvällen. Det var fullt med folk ända uppe vid dammen. Om det sen berodde på Håkan Juholt eller på vädret må vara osagt.

WTF-faktor

Det ekonomiska säkerhetsråd som Ingvar Calsson föreslog i en rapport till FN för drygt 15 år sedan må vara en väl etablerad idé, men jag hade knappast väntat mig att Juholt skulle lyfta den idag. Men då idén i sig inte är särskilt chockerande, blir det ändå inte ett högt WTF-betyg.

”Ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN:s regi” och en demokratisering av IMF är onekligen nya och oväntade förslag, även om de är lånade från Ingvar Carlssons idéer på 1990-talet. Juholt får högsta poäng för oväntade idéer under Almedalsveckan.

Budskap

Anders Eriksson: Vad säger man egentligen i ett Almedalstal när man inte bara befarar (tänk Lars Ohly) av att det är dags att avgå, utan när man faktiskt vet både tidpunkt och till och med plats när det ska ske? Man gör som Maud Olofsson gjorde idag. Man placerar in sig själv och sin egen roll i historien och man pekar ut vilka utmaningar som finns i framtiden. Och hon gjorde det bra.

Till detta lade hon ett brinnande, principellt försvar för invandring och öppenhet. Med tanke på den debatt som pågått inom svensk borgerlighet sedan valet, måste detta ändå lyftas fram. I de frågorna darrar Olofsson verkligen inte på manschetten. Det är bra, det ska hon ha heder för.

Ida Thulin: Maud Olofsson behöver inte vinna några fler val, och kunde därmed fokusera på att bygga sitt eftermäle, och på de budskap hon vill lämna till sin efterträdare. Stycket om integration, invandring och öppenhet lät liberal idédebattör snarare än trött partiledare. Med eftertryck och passion meddelade Olofsson att det är invandringspolitiken, inte invandrarna, det är fel på. Stycket om företagande och entreprenörskap, med flera intressanta frågeställningar (exempelvis behovet av att förändra den svenska synen på småföretagarkonkurser) var även det mycket bra. Men som starkast var hon i styckena om övergångsregelstriden och om att köpa bilfabriker för skattepengar. Från enskilda exempel till ideologiska resonemang var det här ett genomarbetat och engagerande tal. Det var också ett tydligt exempel på att svenska politiker oroväckande ofta är intressantare att lyssna på när de är på väg bort från politiken.

Leverans

AE: Som sagt, det kan inte vara lätt att i Almedalen hålla sitt avskedstal. Men det gjorde Maud Olofsson och även detta gjorde hon bra. Det fanns ett engagemang och en självklarhet i hennes sätt att föra fram det hon ville säga. En sak jag dessutom gillar med Olofsson är att hon låter sig själv vara mänsklig. Hon tvekar inte inför att offentligt visa upp känslor, så heller inte denna kväll. Redan på pressträffen tidigare under dagen började Olofsson gråta när hon pratade om vad hon uppnått och hur hon kände inför detta. Och under hela talet var gråten påtagligt närvarande, även om det dröjde till slutet innan den bröt fram. ”Nu börjar det”, sa Olofsson och publiken älskade henne för det.

Dock att, vilket kan vara intressant att påpeka, hon fick de kraftigaste applåderna när hon pratade om något hon inte gjort snarare än något hon gjort. Nämligen att hon inte köpte SAAB när det krisade som värst.

IT: Maud Olofsson är en ojämn talare. Ibland blir det sådär, men när det blir bra – då blir det jättebra. Och på torsdagskvällen i Almedalen hade Olofsson uppenbarligen bestämt sig för att sluta på topp. Hon var tydlig, engagerad och passionerad. Talet var väldisponerat, tillbakablicken till bildandet av alliansen satte de politiska reformerna i ett sammanhang. Och i rollen som snart före detta partiledare kunde Olofsson lyfta blicken, och tala om samhällsfrågor snarare än ren dagspolitik. Det var tydligt att hon trivdes i den rollen.

Inramning

AE: Innan Olofsson gick på spelade ett coverband som kändes betydligt piggare än de coverband vi hört tidigare under veckan. Men jag kan inte låta bli att tänka att bandets sista låt var en passning till Olofssons efterträdare. De spelade nämligen ”Hey Jude”, med dess refräng om att ”take a sad song and make it better”.

IT: Centerpartiet värmde upp med covers på allt från Abba till Peps Persson, och under sol och blå himmel var det fullt med folk och god stämning i parken en bra stund före talet. Särskilt unikt var det väl inte, men klart godkänt åtminstone.

WTF-faktor

AE: Det finns två avgående partiledare som levererad avslutningstal som faktiskt förvånat; Gudrun Schyman på partikongressen 2004 och Mona Sahlin på förtroenderådet 2010. I och med kvällens tal lät Olofsson dessa två stå ohotade i genren.

IT: En avgående partiledare levererar inga himlastörtande nyheter, det tillhör inte god ton.

Budskap

Anders Eriksson: Ska vi redan nu dra någon slutsats om trender bland alliansens partiledares tal, är det att man vill staka ut större ideologiska linjer. Så även Jan Björklund. Väldigt ofta betonar han att är liberal, och här ställde han socialismen som huvudmotståndare. Det är säkert rätt och riktigt, men att lägga upp talet på ett sätt som gör att problemet med Nordkorea är dess små löneskillnader blir ganska märkligt. Att till synes jämställa det socialdemokratiska idégods som dominerade Sverige under 1900-talet med kommunistiskt förtryck är direkt ohederligt. Kanske att någon folkpartist blev entusiasmerad av talet, men det kommer knappast att varken ändra bilden av partiet eller attrahera nya sympatisörer.

Ida Thulin: Folkpartister gillar en bra berättelse. För dem som hört några folkpartistiska tal är uppbyggnaden bekant. Något har hänt i Långtbortistan. Några individer gjorde ditt eller datt, och det hände någonting hemskt, eller stort, eller vansinnigt känsloladdat. Att folkpartistiska tal brukar inledas så beror sannolikt på den folkpartistiska övertygelsen att det är Fp som räddar världen, och att frånvaron av Fp skulle innebära undergång. Och ja, ganska precis sådant var Jan Björklunds budskap på onsdagskvällen. Europa behövermer samarbete – inte mindre. Det är bättre med broar än murar. Onekligen. Björklunds budskap i övrigt – kvalificerad arbetskraftsinvandring, betydelsen av humaniora och vikten av jämställdhet – var också det klassisk, typisk folkpartism. Man vet i alla fall vad man får, men har man inte köpt det förut lär man inte göra det nu.

Leverans

AE: Talet handlade om saker jag är ganska övertygad om att Jan Björklund brinner för. Det speglade sig inte alls i hur han framförde det. Björklund kändes trött och oengagerad, och levererade budskapet i ett enformigt manglande. Det skall emellertid sägas att Björklund kändes lugn och stabil, vilket ger honom i alla fall godkänt.

IT: Jan Björklund är en habil talare. Och det var lite kul att man, på skärmen där hans tal rullades upp, mellan styckena kunde läsa ordet ”applåder”. Kanske hade någon pressekreterare haft lite kul, kanske hade man helt enkelt inte tänkt. Men roligt var det. Dock inte på ett sådant sätt att det förtjänar höga poäng.

Inramning

AE: Ett småkäckt coverband som spelade låtar som upplevdes precis så poänglösa som folkpartiet kändes fram till för några år sedan. Sedan dess har (fp) blivit spetsigare och vassare, men musiksmaken kvarstår uppenbarligen.

IT: Folkpartiets vice ordförande Helene Odenjung, återkommande presentatör och moderator i olika folkpartistiska sammanhang, är så charmerande hjärtlig att hon sannolikt skulle kunna läsa telefonkatalogen på ett välkomnande sätt. I övrigt finns inte mycket att tillägga om inramningen, men gemyt räcker en bra bit.

WTF-faktor

AE: Jan Björklund är en konfliktpolitiker. Det har han varit sedan han tog sig upp på den nationella politiska arenan, så inte ens hans skarpa tonfall var något förvånande. Ej heller de, i utskriftsversionen av talet, 1,5 sidorna om skolan höjde några ögonbryn.

IT: Nej, det här var ett beprövat koncept utan några egentliga överraskningsmoment.

Budskap

Anders Eriksson: Direkt efter talet twittrade Jakop Dalunde (mp) att Lars Ohly hållit ett kongresstal, och det var precis vad det var. Han inledde med att utlova självrannsakan, men levererade ett klassiskt Lars Ohly-tal. Han sa att vänsterpartiet hade problem och att partiet balanserade strax över 4-procentspärren. Efter det kom ett tal som inte gjorde något av detta. Han hav en analys i tre punkter om varför vänsterpartiet har problem, alla tre pekade på att det är andras fel att partiet har problem.

Värt att notera är även de slängar mot Jonas Sjöstedt som levererades. I en analys av det politiska läget och utrymmet för att bedriva vänsterpolitik, kritiserade han (s) för att gå högerut och varnade för en vänster som följer efter för att accepteras. För den som minns konflikterna kring valet av Ohly blev kängan mot Sjöstedt uppenbar.

Ohly må ha hållit ett tal som uppskattas av de egna sympatisörerna. Men knappast ett tal som kan staka ut en väg ut ur krisen för vänsterpartiet. Dock måste jag ge honom beröm för att lyfta feminismen. Inte minst att betona feminismen som frihetsrörelse. Det är han och vänsterpartiet ensamma om, vilket kan tyckas märkligt.

Ida Thulin: Lars Ohly säger det han tror att medlemskåren vill höra. Det är feminism, antirasism och ett skepp kommer lastat till Gaza – för nästan hela slanten. Lite orättvisor i vården och hyresrätter på det, så har man gjort sig ett klassiskt Ohlytal. Förutsägbart som katten, och det vinner knappast några nya grupper, men den egna medlemskåren kan tryggt känna igen sig i budskapen. Om det är just igenkänning vänsterpartisterna efterfrågar i dagsläget – ja, det är en annan fråga.

Leverans

AE: Ohly är en bra talare, det är inget snack om den saken. Tycka vad  vill om innehållet, men han levererar alltid bra tal. Med reservation för att talet var långt, längst hittills, gjorde han det även denna gång.

IT: Gillar man brösttoner med en doft från det gamla östblocket är Lars Ohly en toppentalare. Det är mycket vrede, känsla och engagemang. Ohly tar i från tårna, väsenskild från den skämtsamme och resonerande statsministern med hundögonen. För vänsterledaren är politik blodigt allvar, och det hörs. Gillar man inte hans stil slutar man sannolikt lyssna snabbt, men genomförandet, givet genren klassiskt kommunisttal, får höga poäng.

Inramning

AE: Lite publik som inte visade särskilt mycket entusiasm, en ganska trött trubadur som mellansnackade om den gränslösa socialismen och en nyvald Ung Vänster-ordförande som höll samma tal som Ung Vänsters ordföranden hållit i tio år. Nej, vänsterpartiet lyckades inte alls med inramningen i år.

IT: Några röda ballonger guppar i träden, som överdimensionerade äpplen eller lyktor på tivoli. Underhållningen före talet var tillräckligt högljudd för att störa minglandet i parken, men inte tillräckligt intressant för att folk skulle sluta småprata. Vänsterpartiet behöver byta stylist.

WTF-faktor

AE: När Ohly inledde med att utlova självrannsakan hejade jag till. När han sedan direkt gick tillbaka till sin comfort zone försvann vad som återstått av eventuell WTF-faktor.

IT: Nej. Det här var fullkomligt förutsägbart. Med tanke på att Jonas Sjöstedt under dagen meddelade att han utmanar Ohly om partiledarposten måste sägas att förutsägbarheten dock var en smula oförutsägbar. I pressade lägen kan det ibland vara bra att byta ut de inkörda hjulspåren.

Budskap

Eva Cooper: Tidigare under måndagen anordnade Svenskt Näringsliv ett seminarium som handlade om globaliseringen. Författaren och debattören Johan Norberg, som bland annat skrivit boken Till världskapitalismens försvar, var en av dem som ledde seminariet. Det kan vara så att Norberg också har skrivit Fredrik Rinfeldts tal. Talet, som var oväntat principiellt om globaliseringens vinster, frihandelns betydelse, och ett försvar för frihet, hade stora likheter med vad Norberg talade om på seminariet, och tidigare skrivit om i böcker och i artiklar.

Det enda löfte som kom hade alla DN Debattläsare redan tagit del av, men här sattes det i en större kontext. Det är för framtiden Sverige ska rustas, och inte backas tillbaka till en tid då kvinnors brev adresserades till deras män, eller då man soliga kvällar som denna inte kunde gå till en uteservering varken före eller efter då dessa var förbjudna, sa statsministern och målade upp en trist bild av DDR-Sverige.

Jag gillar Johan Norberg – och jag gillar när Reinfeldt låter som Norberg. Därför full pott.

Anders Eriksson: Världen blir bättre och vi måste forma en politik som möter det. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta budskapet i Fredrik Reinfeldt tal idag i Almedalen. Han pratade om befolkningsökning, behovet av tillväxt och om hållbarhet. Mycket att det vi redan imorse kunde läsa i DN.

Men talet var också ett brandtal för demokrati och frihet. Han pratade om hur fascismen slutligen föll på 1970-talet, hur kommunismen föll på 80- och 90-talen, hur enpartistaterna och apartheid föll i Afrika på 90-talet (men glömde påpassligt nog bort att hans eget parti in i det sista ställde sig bredvid protesterna mot det sistnämnda). Och han markerade att på de platser i världen där utvecklingen går åt fel håll, där råder också fortfarande förtrycket. Ett starkt försvar för vad som ändå bär ses som borgerliga ideal.

Talet var ingen valvinnare, ingen flört med väljarna. Men som Reinfeldt själv konstaterade på en pressträff tidigare under eftermiddagen, året efter ett val finns det utrymme att blicka utåt.

Leverans

EC: Nya Moderaterna levererar. Någon som tvekade? Nej, förmodligen inte. Partiet sliper på det mesta tills det blir näst intill perfektion. Därmed finns det också alltid en överhängande risk att man blir tråkiga. Förutsägbara. Men bara häromåret funderade många om inte statsministern varit på ett mingel för mycket inför talet då det var en närmast flamsig Reinfeldt som höll tal. I år var det en lagomt skämtsam, lätt ironisk, moderatledare som framförallt fick hetta i rösten när han talade om höstens 20-årsfirande av ett självständigt Baltikum. Skolböckernas lögner om Sovjetunionen får fortfarande Fredrik Reinfeldt att darra. Känslor är bra, och det kändes äkta.

AE: Innan jag såg att det faktiskt var statsministern som stod på scenen, funderade jag ett slag om det var en imitatör som var där för att få igång publiken. Det var det inte, det var regeringschefen själv som stod där. Och som under de första minuterna höll någon form av existentiell rant om huruvida han själv, Aftonbladet och Almedalen faktiskt fanns. Men efter det tog det sig, rejält. Mot mitten av talet var det lätt att bli medryckt och det var uppenbart att det var med självförtroende och engagemang statsministern pratade om marknadsekonomi, handel och demokrati.

Sedan föll han tillbaka i den betydligt svagare stil som han inledde med. Inte minst det väldigt märkliga avslutningen där han vände sig mot dem som ville att Domus skulle heta Domus, att kvinnors brev ska adresseras till deras män, att det åter bara ska finnas svartvit TV och man undrade vilka han menade även om man trots allt visste det. Tyvärr drar inledningen och avslutningen ner det totala betyget.

Inramning

EC: Som sagt. Moderaterna sliper på det mesta till perfektion. Inget tramsigt förband, utan 90-talspop som Blur. Inga generade lokalpolitiker utan ett snyggt och effektivt välkomnande av partisekreterare Sofia Arkelsten. En för moderater och socialdemokrater ofta obligatorisk ungdomsförbundskör som hejar med ballonger framför scenen. Talet var alldeles precis lagomt långt. Varken mer eller mindre.

AE: I princip horribel. Om miljöpartiet hade ett tråkigt liveband, hade moderaterna inte kostat på sig mer än random spellista som det inte alls verkar ha funnits en tanke bakom. Abba, visst, det spelades även förra året. Men the Ark? Och Blur!? Okej att Reinfeldt ser Tony Blair som en förebild, men jag tror inte att det var vad Damon Albarn tänkte när han skänkte stjärnglans åt New Labour. I övrigt, det satt ett gäng ungmoderater framför scenen, men varför inget tal från nye ordföranden Erik Bengtzboe? Vågade de inte?

WTF-faktor

EC: Nej. Inte heller i dag fick publiken ett riktigt WTF. Många som stod runt omkring mig tycktes dock vara förvånade över det utrikespolitiska temat, och visst – den arabiska våren är kanske inte det första man tänker på när Fredrik Reinfeldt ska hålla tal. Men så brukar ju inte heller hans tal inspireras av Johan Norberg.

AE: Det beror lite på hur man ser det. Men jag skulle säga att avsaknaden av exempelvis ”jobbskatteavdrag” och ”arbetslinje” ger viss WTF-faktor. I alla fall i min bok.

Budskap

Eva Cooper: Gustav Fridolin, pålitlig som ett gammalt tröstverk, baserade hela sitt tal på utbildningsväsendet. ”En satsning på skolan är inte en kostnad, det är en investering”, och ”framtiden ska inte avgöras när man är 15 år” drog båda ner spontana applåder från åtminstone de lärarförbundsaktiva som det flörtades en hel del med i talet. Budskapet var solklart – och till en början kände jag mig generös så här i början av veckan. Kanske skulle det till och med kunna bli en femma för budskap? Det var innan Åsa Romson steg upp på scenen. Nu är jag väldigt generös som ger dem en fyra i stället. Romson spann absolut vidare på utbildningsspåret, och kompletterade Fridolins mer upplevelsebaserade tal med de politiska förslag partiet ger kring dessa frågor. Och kring en massa andra frågor. Hon malde helt enkelt på.

Anders Eriksson: För den som läste DN Debatt till morgonkaffet var budskapet från de gröna språkrören knappast en chock, de ville prata om skolan och att skapa möjligheter till alla. Miljöpartiet vill muta in ett politikområde där de inte självklart är de främsta företrädarna, men som förmodligen kommer att kunna bli viktigt framöver. Fredrik Reinfeldt pratar ofta om vikten av en avslutad gymnasieutbildning, men det har varit relativt sparsmakat med ordentliga förslag från regeringens sida för att komma åt problemet med ungdomar utan examen. Inte heller (s) har lyckats plocka åt sig den bollen, trots en rad förslag från olika intresseorganisationer.

Vid en utfrågning med Västsvenska handelskammaren tidigare på eftermiddagen sa miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner att partiet gått från att uppfattats som bakåtsträvande, till att nu uppfattas som framtidsinriktat. Genom att muta in en av Sveriges absoluta framtidsutmaningar förstärker de denna bild.

Leverans

EC: Fridolin sa häromdagen att han inte kände sig nervös inför talet då SVeriges befolkning ändå inte följer Almedalen. Och någon nervositet märktes inte, även om jag är övertygad om att charmiga berättelser om hur Fridolin i kraft av sitt ämbete och ålder blev placerad bredvid den afganska polismästarens 8-årige son absolut är tänkta att gå hem i stugorna. Även det numera (ö)kända chipsräknandet, känt från SL, användes. Men två talare som båda talar så pass länge, och om så pass mycket lika saker, och om så pass mycket som vi redan kunnat läsa att de tycker gör att helhetsintrycket föll ordentligt. När Åsa Romson, efter närmare 50 minuters tal (om vi endast räknar språkrören), avslutar med ett tack är det lite av ett antiklimax. Publiken hade tunnats ut ordentligt, och på presskullen hade journalisterna droppat av en efter en. Miljöpartiet levererade inte i dag.

AE: Gustav Fridolin har en retorik som signalerar att han vill framstå som en statsman. Även om många verkar ha svårt att släppa bilden av Fridolin som lillgammal, är det förmodligen effektivt. Han går från vardagsanekdot till vardagsanekdot och knyter samman dessa med en strävan som närmast kan beskrivas med Hjalmar Brantings bevingade ord om alla människors rätt att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Han pratade om den 8-årige afghanska pojke som trodde att Fridolin kom från Arsenal när han sa att han kom från samma ort som Fredrik Ljungberg och han pratade om hur han, med Ung Företagsamhet som inspiration, fått sina folkhögskoleelever att starta projekt för att förändra i sin vardag. Det kan ibland upplevas som pratigt, men ofta blir man medryckt.

Svårare är det då för Åsa Romson. Där Fridolin känns trygg och bekväm, känns Romson osäker och stakar sig. Hennes roll i den interna arbetsdelningen inför detta tal var att ta ner Fridolins utsvävningar i konkretion, men det kändes bara som att hon läste upp innehållet i morgonens debattartikel men med fler ord. Och så sa hon något om Grekland och något om biologisk mångfald, men då hade jag redan tappat fokus.

Inramning

EC: Redan tjugo över sex började den första lokala miljöpartisten att hålla ett anförande. Sedan tog ungdomsförbundets Rebecca Carlsson vid, blandat med lite musik, för att sedan få den andra lokala miljöpartisten på scen (jag tror att det var MP Gotlands ordförande Isabel Enström). Här hände något. Hon hade plötsligt inte tillräckligt mycket att säga till publiken. Charmigt och plågsamt med en välfylld Almedalspark och en politiker på scen som – på allvar- måste fylla ut snacket med ”jorå. Såatte….” Värt att notera är också att ungdomsförbundet, förutom att traditionsenligt för MP vara på scen, annars höll en låg profil. Inga horder med kampanjtröjor någonstans. Det drar upp betyget, som annars är väldigt lågt av att det helt enkelt var för mycket snack.

AE: Ganska tråkiga förband och alldeles för många talare, är det sammantagna intrycket av talens inramning. Det delade språkrörsskapet gör sig helt enkelt inte i den här typen av sammanhang, de måste helt enkelt dela upp det för att det ska fungera. Och när den lokala miljöpartisten hade pratat klart tio minuter innan hon skulle lämna över scenen, blev det nästan fånigt.

WTF-faktor

EC: Fridolin är som sagt lite som ett tröskverk. Han är trygg i att tala, han säger det han ska, han säger det bra och han kan vara lite rolig. Men WTF-faktor, det saknades fullständigt. I stället var det Åsa Romsons inledande gliring om att det var härligt att få stå på en scen efter så många bra förband, till exempel Gustav, som var det närmaste ett WTF överhuvudtaget. Men nära skjuter ingen hare. Noll WTF.

AE: Nära nog helt och hållet obefintlig. Det enda är väl att de båda språkrören för miljöpartiet presenterar sig utan att prata om just det, miljön.

Stämningen var puttrig, mysig på det sättet som folkrörelsearbete är. Det bjöds på hoppborg och ansiktsmålning, bjöds bänkar för en lyssnarskara avsevärt äldre än den som besökte statsminister Fredrik Reinfeldt under gårdagen.

Men så är inte heller ståplats på Södermalmstorg en stekhet augustidag lämpligt för varken barn eller gamla.

Mest uppeldad av alla över dagens taleövningar var oppositionens mångsysslare nummer ett Thomas Bodström. Från scenen höll han ett inledande tal i sluggersk stil, med fart, fläng och rallarsvingar. Anförandet stod i bjärt kontrast till, skar sig närmast, dagens estetiska och eteriska höjdpunkt: Marit Bergman på flygel.

Efter dubbeintroduktion av Bodström och Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin trädde Mona Sahlin in på scenen. En talarstol materaliserade sig som ur intet, och stämningen blev närmast solemn. Med undantag för barnens tjimmande i hoppborgen, då.

Sahlin är en skicklig talare, och omger sig med spänstiga talskrivare. Som tal betraktat höll det högre kvalitet än Reinfeldts, men så krävs också att Sahlin levererar tre gånger så bra som statsministern – varje gång. Det sämre utgångsläget, opinionsmätningarna, gör henne mycket mer sårbar.

Till sin utformning fanns alla obligat med. Ungdomsarbetslösheten togs upp, liksom sjukförsäkringsreglerna, ”synvillan” och ”stupstocken”. Pensionärerna, valets viktigaste grupp vad det verkar, tilldelades löftesmiljarder.

Skickligt, som sagt. Socialdemokraternas partiordföranden förväntas tala flytande och väl i opposition – oavsett om vederbörande sitter vid makten, eller ej. Det är en socialdemokratisk superkraft, faktiskt.

Kritik har riktats mot socialdemokraterna för att partiet framstår som alltför osjälvständigt – i sin kommunikation, i sina framträdanden och i sitt språkbruk. Somligt av denna kritik får anses ha bäring även i dagens tal.

Ordet ”utanförskap” omtalades som något som måste bekämpas, liksom ”arbetslinjen” som något som bör upprätthållas. Inte heller får Sverige bli ett ”kallare” land. Att använda sig av andras ord, varde det moderaternas eller Landsorganisationens, är ett farligt spel.

För medan moderaterna har lyckats adaptera ett mer aptitligt språkbruk – ”tillsammans”, ”trygghet” – har socialdemokraterna valt en mer problematisk väg. Genom att använda sig av termer så som ”utanförskap” accepteras också en problemformulering, och momentum tappas.

Sahlin har dock identifierat en svaghet, ett borgerligt ”freudian slip”. Det var Erik Ullenhag, folkpartiets partisekreterare, som under en pressträff under tisdagen nändes säga att om Alliansen återväljs ”bryts den socialdemokratiska dominansen och Sverige blir mer likt andra europeiska länder”.

Det är ett citat som sannolikt kan ge den typ av mobilisering som behövs, den där extra kicken som får en och annan upp ur soffan. Det är ett uttalande som illustrerar något som under stundom försvinner i ett hav av affischsnack, taktiserande och sakfrågor: två mandatperioder är en avsevärt mycket längre tid än en endaste. Mer än dubbelt så lång – i tankemått mätt.

”Valet finns att göra” lät Sahlin upprepa, uppfodrande varje gång.

Efter att flera år i rad hållit sommartal i Vaxholm utanför Stockholm, ett klassiskt moderatfäste, valde moderaterna i år att hålla valupptakt och sommartal mitt i Stockholm. Södermalmstorg vid Slussen kan ses som en bro mellan det norra och det södra Stockholm, som traditionellt varit betydligt mer dominerat av socialdemokraterna och där miljöpartiet var största parti i valet till Europaparlamentet 2009.

Även i Fredrik Reinfeldts retorik fick detta hamnskifte genomslag. Han vände sig specifikt till TCO-grupperna, ”samhällsbärarna” som han kallade dem, för att motivera varför gränsen för statlig inkomstskatt. Det är lärare, poliser och sjuksköterskor som bär upp landet, menade Reinfeldt, och det är därför fel att se dem som höginkomsttagare och beskatta dem därefter. Att det är TCO:s medlemmar som ses som samhällsbärare och inte de grupper som traditionellt organiseras inom LO, är kanske inte någon slump. Det kan antas vara väl magstarkt att i moderata sammanhang specifikt tala till LO med deras tydliga kopplingar till socialdemokratin. Riktigt så nya har moderaterna inte blivit.

Men den nymoderata retoriken och inramningen till trots, är det klassiskt moderata frågor partiet går till val på. Under 2011 kommer pensionärerna att få skattesänkningar på 5 miljarder och på pressträffen som föregick talet presenterades ett skattesänkningspaket om ytterligare 20 miljarder. Dessa skattesänkningar presenterades med ett antal reservationer kring läget i svensk ekonomi. Det enda skarpa vallöftet, menade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg vid pressträffen, var offentliga finanser som visar överskott. Inga ytterligare skattesänkningar kommer att ske under 2011, och övriga skattesänkningar är beroende på ekonomin i övrigt. Men inriktningen är tydlig, skatterna ska sänkas ytterligare genom ett femte jobbskatteavdrag, höjd gräns för statlig inkomstskatt och ytterligare skattesänkningar för pensionärerna.

I den nymoderata retoriken har partiet ställt sig bakom den generella välfärden som princip och under hela den ekonomiska krisen har partiet berömt sig för att ha värnat om vad de kallar för ”välfärdens kärna”. Även fortsatt säger sig moderaterna prioritera att värna just välfärdens kärna. ”Välfärdens kärna,” sa Reinfeldt vid pressträffen, ”är välfärdsverksamheterna. Vad som inte är välfärdens kärna är breda transfereringssystem som är passiva och som inte gör att människor jobbar.” Exakt vad detta innebär, inte minst kopplat till många av de generella transfereringssystem som finns, är fortfarande väldigt oklart.

Moderaterna vill ha en valrörelse som fokuserar på skatter och skattesänkningar. Den lista över rödgröna förslag på skattehöjningar som presenterades i Almedalen, var med även i Reinfeldts tal idag. Han var även uppenbart nöjd över att socialdemokraterna bjudit in på ett ”svenskt mästerskap i skattesänkningar för pensionärer”, genom att lyfta diskussionen om skillnaden i beskattning mellan arbete och pension och verkade väldigt säker på att gå segrande ur ett sådant mästerskap.

Förslaget om ”ett femårigt moratorium för nybyggnad av externa köpcentra” presenterades i stället på en presskonferens tidigare under fömiddagen. Det är dock lite oklart vad miljöpartiet faktiskt föreslagit. På frågan om moratoriet kommer stoppa IKEA i Borlänge var svaret svävande, men det hyfsat nybyggda IKEA som står i Haparanda hade enligt Eriksson gått att bygga.

Andemeningen i köpcentrumsförbudet fanns dock med i språkrörens tal – Sverige och världen behöver radikal omställing av användandet av resurser. Det är inga nyheter för att komma från Eriksson och Wetterstrand, men det är värt att notera hur pass radikalt man ser på samhällets behov av miljöomställning. De som delar miljöpartiets syn applåderar, för de som är mer skeptiska framstår partiet som skvatt galet.

Mest intressant i två tal vars innehåll var i stort sett förväntat var att språkrören angrep på allianspartierna för den införda bortre gränsen i sjukförsäkringen, men inte för skattesänkningar. Miljöpartiet markerar därmed att de är de rödgrönas mest borgerliga parti. Roligt var för övrigt att det var relativt mycket folk, med tanke på att det är lördag och 200 meter till en solig strand från Almedalen. Valår!

Forskningsinstitutet Ratio, som räknat på vad de reformer som föreslås i partiledarnas tal kostar, sätter kostnaden för höghastighetståg till 1 miljard per mil.

Makthavare.se:s Cecilia Garme bedömmer sanningshalten i talen till 94 procent för Maria Wetterstrand och 88 procent för Peter Eriksson. Det stämmer bland annat inte att den nuvarande regeringen inte alls investerat något i renovering av miljonprogrammen.

Gränspolismetaforen är ett försök att inför väljarna peka på partiets särart inom alliansen. ”Vi är inget liberalt parti”, förklarade Hägglund för sina åhörare. Om Hägglund får som han vill får hans parti fortsatt mandat att arbeta mot ”reformer som styr samhället i onödan”. Konkret tycks det handla om kvotering, både i arbetslivet och i föräldraförsäkringen. Några andra exempel gav inte Hägglund, om man inte räknar med höjd skatt, något som passar in i modellen om man talar från höger, men knappast är unikt i alliansen.

Hägglund uppmärksammade vidare att Almedalsveckan i år präglats av välfärdsdiskussioner, något han menar att kristdemokraterna tjänar på, en sannolikt riktig analys. Partiet kanske inte vinner så värst många väljare över blocket, men om valet blir ett välfärdsval blir man ett alternativ för välfärdsälskande alliansväljare.

Tyvärr nådde Göran Hägglund inte riktigt upp till sin normala standard. När retoriken verkade närma sig ett crescendo visade det sig att Hägglund bara hunnit halvvägs i ett över 40 minuter lång tal, något magstarkt i ett lite blåsigt Visby. Hägglund lyckades inte riktigt heller bryta bilden av ett parti som mer än något annat talar om sig själva som ”vi”, ställt mot ett externt ”dem”. Hägglund måste locka till sig nya väljare, men lyckas inte riktigt bjuda in.

Göran Hägglund har inte räknat på vad det han föreslog skulle kunna kosta, men trodde att det blir ”både plus och minus”. Det finns inte heller någon tänkt tidsplan, mer än att arbetet ska ha kommit ”en bra bit på väg” under kommande mandatperiod. Det är vidare oklart hur Hägglund ställer sig till folkpartiets förslag om en äldremiljard som lanserades tidigare under Almedalsveckan – han berörde inte frågan.

Talet i kväll kommer till viss del att handla om fotboll. Makthavare.se ställde förstås frågan hur långt Hägglund tror att hans älskade Degerfors IF kan ta sig i herrfotbollen i år. Han både tror och hoppas på avancemang från Superettan till Allsvenskan (vilket vore en mindre sensation).

Moneybrother inledde socialdemokraternas framträdande på scenen i Almedalen. Frågan är dock hur mycket det egentligen spelar roll vilken musiker som spelar ihop med partierna. Folksamlingen i parken tycks i år vara lika stor oavsett musiker, det spelar ingen roll om det är ett coverband eller Moneybrother. Och sorlet i parken under spelningen är lika högt. Men applåderna för den alltid lika Bruce Springsteen-aktige Moneybrother är något högre än de andra dagarna.

”Mina damer och herrar, Sveriges nästa statsminister Mona Sahlin!” ropar Moneybrother och lämnar scenen till Sahlin som inleder med en anekdot från en intervju med artisten. ”Om jag vill att farmor ska få det lite finare på ålderdomshemmet så vill jag inte bli hänvisad till en gubbe som driver hemmet privat” lär artisten ha sagt, och de sätter därmed ribban för ett tal som fokuserar på den gemensamt finansierade välfärden och att vi ska bry oss mer om varandra.

Mona Sahlin slår fast att vi (i meningen socialdemokrater?) inte bara bryr oss om oss själva och de våra utan även om varandra. Hon kallar Almedalspubliken för mötesdeltagare, och lyckas verkligen vid ett tillfälle att inkludera fler än röda och gröna och alla andra. Det är när hon är tydlig gällande samarbete med Sverigedemokraterna. Det kommer aldrig ske, säger Sahlin med kraft och får applåder från både höger och vänster.

Som Makthavare.se skrivit om tidigare fanns det från början en tydlig koppling i a-kassan mellan arbetslöshetens storlek och avgifterna till a-kassan. Det var det solidariska för arbetarrörelsens pionjärer. Mona Sahlin slår nu åter igen fast att a-kassan ska vara lika för alla, oavsett om det handlar om läkare eller sjuksköterskor. Som Makthavares Anders Jonsson skrev då: Om nivån på arbetslösheten inte ska ha någon betydelse för kostnaden i en viss a-kassa kan man lika gärna ha en allmän arbetslöshetsförsäkring för alla som vill vara med. Men då försvinner en uppgift som drar medlemmar till fackföreningarna och det vill förstås inte socialdemokraterna.

I sitt tal hänvisar Sahlin till ett antal kända personer i publiken, och även någon icke-närvarande. I publiken finns Ingvar Carlsson, Lisbet Palme och Jan Eliasson, och vid ett tillfälle berättar Sahlin om hur hon lärt sig om solidaritet av Olof Palme. Kanske är det för att visa på den långa traditionen, kanske är det ett sätt för en icke-statsminister att visa på regeringsduglighet. Men självfallet får även de rödgröna kollegorna Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson uppmärksamhet. Tillsammans är vi starka! säger Sahlin och stärker därmed de rödgröna aktierna ytterligare något.

Sahlin fortsätter förstås att tala om förskolan, men drar även lite siffror för andra skolgångar. Hon berättar om kostnaden för skola, högskola, och för andra välfärdstjänster som äldreomsorgen. Sahlin ställer sedan den retoriska frågan: vill du att dessa kostnader ska spridas över hela livet? Lösningen är att välja den svenska välfärdsmodellen.

* * *

Och vems tal påminner det mest om? Till 93 % påminner Mona Sahlin mest om Mona Sahlin. Men till hela 89 % påminner hon om Maud Olofsson. Minst lik av alla riksdagspartiernas partiledare är Sahlin Lars Ohly.

Vilket parti Olofsson företräder är mer oklart. Talet sprudlade av den klassiskt moderata retorik centerpartiet numera ofta framför: Skattesänkningar (just i kväll i form av halverad moms för restauranger och frisörer), svartmålning av oppositionen (i hårdast ordalag hittills under veckan) samt företagarpolitik för entreprenörskap.

Olyckskorparna och statsvetarna är ofta överens om att centerpartiet har problem med sin identitet. I kväll fick de vatten på sin kvarn. Samtidigt mutade Maud Olofsson stolt in positionen som alliansens miljöparti. Fem miljarder mer till miljöbudgeten och 300 000 miljöbilar 2010 jämfört med 23 000 innan miljöbilspremien infördes är tunga siffror.

Maud Olofsson bjöd inte på något vi inte redan kände till, men överraskade med att uppehålla sig vid ett erkännande av vänsterns feministiska insikter hon bekantade sig med i sin ungdom. Olofsson meddelade att hon dock inte håller med de rödgröna om lösningarna.

Olofsson ser fram emot den kommande valrörelsen, säger hon. Det politiska innehållet tycks dock inte locka opinionen. Ska centerpartiet lyckas krävs det att Olofsson kämpar ända in i kaklet. Alliansen får hoppas att ryktena om henne bara är rykten.

Vid en jämförelse av ordlikhet mellan detta tal och tal riksdagspartiledare tidigare hållit framkom att det hade mest likhet med tal hållna av Maud Olofsson själv (89 procent), Mona Sahlin (86 procent) och Göran Hägglund (80 procent). Talet liknade övriga riksdagspartiledare som följer: Fredrik Reinfeldt (75 procent), Jan Björklund (72 procent), Maria Wetterstrand/Peter Eriksson (66 procent) samt Lars Ohly (57 procent).

Centerpartiet har låtit Finansdepartementet räkna på kostnader för den föreslagna reformen och landat på sju miljarder, netto. Det är med andra ord ett löfte om en rejäl skattesänkning, i bjärt kontrast med moderaterna och folkpartiet.

Allianskollegorna har som bekant sagt att de går till val på att inte sänka skatten över huvud taget under början av nästa mandatperiod och om det finns utrymme satsa på välfärden. Maud Olofsson svävade lite på frågan hur snabbt hon vill genomföra sin momsreform, men det var tydligt att hon inte vill vänta till 2012.

”Miljarden” som retoriskt grepp tycks vara här för att stanna. Huruvida folkpartiets valsatsning på äldreomsorg kommer skapa tuffa debatter är mer oklart. Principfrågan rör kommuners självbestämmande. De flesta är överens om att äldre bör få bo ihop, men det återstår en rad juridiska och ekonomiska snårigheter. Den rapport som delades ut under presskonferensen hävdade dock att det rör sig om ”marginella kostnader och besvär”.

Bland Ohlys elva punkter fanns, precis som utlovats på presskonferensen i förmiddags, inget nytt. I stället pratade Ohly på om kioskvältare som tandvårdsreformer och fler lärare per 100 elever. Det blev snart rätt enformigt och föreläsaraktigt, inte alls den spänst och glöd som annars kännetecknar Ohly. Mest uppseendeväckande var att feminismen tog relativt lite plats.

Lars Ohly gick även i den mediefälla Fredrik Reinfeldt gillrade i går. Ohly kritiserade i hårda ordalag statsministerns utspel om ”allmänintresset” som viktigare än ”särintressen”. Ohly hävdade att ägare till rika villor som vill ha moderatmärkt lägre fastighetsskatt är ett särintresse, medan välfärd är ett allmänintresse.

Oavsett om man håller med om det eller inte har Reinfeldt fått diskussionen dit han vill – fokus hamnar på vem som är en trovärdig budbärare, inte på vad som sägs. Det är inte första gången en företrädare för de rödgröna gör det misstaget.

Kostnaden för de reformer Lars Ohly vill genomföra, framräknad av Andreas Bergh för Makthavare.se, uppgår till minst 100 miljarder, men då ingår inte tandvård.

Maktahavare.se:s sanningsmätning, i dag levererad av Torbjörn Nilsson, visar att Ohly till 90 procent höll sig till sanningen. Det är exempelvis inte sant att 25 000 personer försvunnit från välfärden, som Ohly hävdade, siffran är snarare 12 000.

Vid en jämförelse av ordlikhet mellan detta tal och tal riksdagspartiledare tidigare hållit framkom att det hade mest likhet med tal hållna av Ohly själv (81,2 procent). Näst mest lik var han Mona Sahlin (78,7 procent) och sedan i fallande ordning Göran Hägglund (75,4 procent), Jan Björklund (73,9 procent), Maria Wetterstrand/Peter Eriksson (69,3 procent), Maud Olofsson (69,3 procent), Fredrik Reinfeldt (58,1 procent).

För Lars Ohly är det en enkel profilering, så självklar att vänsterpartiet i dag byter namn till ”välfärdspartiet”. Ohly hävdade att vänsterpartiet är det tydligaste och mesta partiet för välfärd i Sverige och med det menade han förbud mot vinstuttag ur skolan, vården och omsorgen. Ohly tryckte även om de rödgröna partiernas ambition att anställa mellan 25 000 och 30 000 personer i offentlig sektor. Enligt Ohly har 25 000 jobb försvunnit från offentlig sektor under den gångna mandatperioden, även om man räknar bort privatiseringar.

Som konkret exempel lyfte Ohly fram lärartäthet, även om han medgav att matematiken är hyfsat sofistikerad. Enligt Ohly har lärartätheten minskat med tio procent sedan början av 90-talet. Vänsterpartiet vill tillbaks till en nivå på minst nio lärare per 100 elever.

På frågan vad all den välfärd Ohly vill ha kostar svarade han att han hellre pratar om visioner och att visioner är dyra, men att man inte ska begränsa sig för det.

På sluttningen framför scenen hade en stor grupp företrädesvis unga moderater samlats. Under den musikaliska inledningen viftade de med små flaggor och ballonger under refrängen av ”Flyter”, och när Reinfeldt kom upp på scenen inledde han med att gå fram och skaka hand med entusiastiska ungdomar i publiken.

Själva talet var som sagt mycket muntert i sin stil. Fredrik Reinfeldt fick tillfälle att visa upp sina skådespelartalanger genom varierade tonfall, dramatiska övergångar och utspel.

Innehållsmässigt var det mycket som kändes igen från pressträffen, även om ingen skriftlig version av talet delades ut då. De klara beskeden var också desamma: inga nya skattesänkningar under 2011, värna välfärdens kärna samt stopp för de rödgrönas skattehöjningar.

Han betonade också i sitt tal sin ambition att fortsätta transformera moderaterna till ett parti som sätter allmänintresset först och inte binder upp sig till olika särintressen – med tydlig adress till socialdemokraterna och LO.

Samtidigt slog han fast att medan m 2006 gått till val som ”den nya arbetarpartiet” var man nu, 2010, ”det enda arbetarpartiet”. Men antagligen menade han inte att detta skulle tolkas som att man därmed lierade sig med något särintresse.

Trots dessa uttalade ambitioner blev aldrig applåderna från publiken så stora som när han läste från sin ”hemliga lista” över vilka skatter de rödgröna tänkt höja eller införa: pensionärsskatt, ungdomsskatt, kvinnoskatt, löntagarskatt, fastighetsskatt, kilometerskatt etc. Helt klart visste Reinfeldt vilka intressen som fanns representerade i publiken när han närmast övertydligt hamrade in betydelsen av en nygammal rödgrön fastighetsskatt och dess förmodade skillnad mot alliansens kommunala fastighetsavgift.

Sammanfattningsvis visade alltså Fredrik Reinfeldt upp en väldigt annorlunda sida av sig själv under sitt Almedalstal. Om vi kommer att få se mer av denne lättsamme, teatraliske och småelake Reinfeldt under valrörelsen återstår att se. Och om han i så fall kan vinna några nya m-röster är högst osäkert.

* * *

Vid den analys av talet som gjordes av Fores och Axess konstaterades att Reineldt till 80-90 procent hållit sig till sanningen. Det var däremot inte sant att de rödgröna ville riva upp ROT-avdraget eller alla reformer alliansregeringen genomfört. Vid en jämförelse av ordlikhet mellan detta tal och riksdagspartiledare tidigare hållit framkom att det hade mest likhet med tal hållna av Mona Sahlin (82,15 procent), Maud Olofsson (80,65), Göran Hägglund (72,3) – och Reinfeldt själv (72 procents likhet).

Se talet i sin helhet här:

Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen började som en 20 minuter lång historielektion. Vi fick lära oss att den Westfaliska freden slöts 1648 och att den svenska stormaktstiden då bara innebar att vårt lands gränser omslöt en jätteyta av fattiga människor. Vi fick lära oss att den tidens politiska allianser knöts med äktenskap men att detta inte gäller längre. (Efter denna lärdom väntade statsministern jättelänge på ett skratt som aldrig kom.)

Vi fick lära oss att det var 300 år sedan slaget vid Poltava som markerade slutet på Sveriges stormaktstid, att det var 200 år sedan rikssprängningen då Sverige förlorade Finland och att det är drygt 100 år sedan unionsupplösningen då Norge blev självständigt. Statsministern ironiserade över att vi ständigt jubilerar det krympande Sverige.

Sen fortsatte lektionen med en exposé över modern svensk historia. Sveriges utanförskap under de två världskrigen hade gett oss möjlighet att bli rika. Men vi blev inte bara rika utan också självgoda. När vi på 70- och 80-talen talar om Sverige om moralisk supermakt var det en uppblåst hybrisballong. Det svenska engagemanget i världen riktade sig bort från närområdet till avlägsna hörn av världen och vi missade uppbyggnaden av den europeiska unionen.

Sedan gav sig Fredrik reinfeldt på att försöka parallellisera historien. Det finns en ond berättelse om Sverige som blir en självgod välfärdsnation som struntar i närområdet. Men under samma tid finns det också en ”tredje berättelse” – om ett Sverige som hela tiden varit öppet för idéer. Ett Sverige som ”exporterat innovationer och importerat entreprenörer”.

Sedan fortsatte lektionen med att vi lärde oss att vi nu 18 år efter EU-ansökan är en stormakt igen genom vårt tillträde som EU-ordförande och vår plats i det europeiska samarbetet. Den minnesgode kanske klarar av att rekapitulera att detta redan skett en gång tidigare 2001, men det tycktes Fredrik Reinfeldt förträngt. Nåväl.

Sedan övergick Reinfeldt till att tala om klimathotet som de största politiska utmaningen i vår tid. Han manade emellertid till besinning. Man ska inte kräva att vi går för hårt fram. Finanskris och andra realpolitiska faktum står i vägen för en allt för radikal agenda. Med udden riktad mot oppositionen menade han att långtgående krav på Köpenhamnskonferensen visserligen kan leda till rubriker men inte resultat.

Koldioxidskatt och införande av en fungerande handel av utsläppsrätt är den enda vägen framåt. Det måste kosta att sitta fast i ett beroende av fossila bränslen. Köpenhamnskonferensen är viktig och kan bara bli en succé genom att ordförandeskapet upträder ansvarsfullt menade Reinfeldt och höstade in en av talets två applåder.

Avslutningen av talet handlade lite om finanskris, lite om arbetslöshet och mycket om att Fredrik Reinfeldt skulle positionera sig som en politisk kraft utanför och ovanför partipolitiken. Men nästan förläget lovade han den då ganska besvikna almedalspubliken att komma till baka nästa år inför valrörelsen och dänga till det röda laget i kampen om Sveriges framtid. Han får hoppas att publiken håller sig vaken då.

Men Miljöpartiet är inte som andra.

Miljöpartiet har helt egna regler för representation och rotation. De väljer att låta Peter Eriksson hålla talet.

Han levererar efter mardrömsscenariot.

Flera minuter innan avtalad tid går han upp på scenen och börjar babbla obegripligt om grundlagen och dess konsekvenser för nånting. Lyssnare och anhängare som anlänt exakt i tid eller något sent kan inte ha förstått ett dugg. Anledningen? Antagligen har Eriksson inte förstått att Sveriges Television går efter klockan. På grund av en intervju med Makthavare.se/Almedalsbloggens Stina Morian fick därför Eriksson vänta vackert – med oplanerat kallprat om konstitutionsfrågor. Först när samtalet med Stina Morian var avklarat kunde Eriksson göra som planerat.

Det, kära läsare, känns knappast som något som skulle hända Barack Obama. Resten av talet lyckas tyvärr heller inte lyfta, även om det blev bättre.

19.01 inleder så Peter Eriksson det riktiga talet med att, med ett par meningar, prata om mat och de tio krav till stöd för den goda maten som partiet lanserat under dagen.

Efter den korta inledningen om mat väljer dock Peter Eriksson att fokusera på varför Miljöpartiet går till val som del i en rödgrön koalition snarare än att gå till val som ett mittparti, som ju eventuellt skulle haft en bättre möjlighet att locka väljare ur bägge läger.

Anledningen som Eriksson nämner är att regeringen, och främst Moderaterna, har förändrat a-kassan och andra regler på arbetsmarknaden. Enligt Eriksson har detta lett till att utanförskapet ökat.

Efter en kritik av Reinfeldts roll som EU-ordförande väljer så Eriksson att gå in på Miljöpartiets historiskt bästa fråga: klimathotet. Huvudpoängen är att ”den moderatledda regeringen”, och främst Anders Borg, gör fel som inte tar kristillfället i akt för att investera i miljöfrämjande teknik, forskning och infrastruktur.

Resultatet, enligt Eriksson, är arbetslöshet.

Den opinionsundersökning som Eriksson därefter föredrar, visar enligt honom hur lågt stöd regeringens politik har.

Eriksson chosefria stil gör ibland att budskapet blir luddigt. Efter att, exempelvis, ha byggt upp ett retoriskt crescendo avslutades resonemanget med vad som lät som ”Dö de-rött, ö” — till publikens förvåning.

Men publiken, något utglesad (enligt polisen 1000 personer), är ändå välvilligt inställd, och både applåderar glatt och skrattar.

Efter 20 minuter väljer Eriksson att lyfta blicken utöver landets gränser. Årets obligatoriska passage om Iran visar sig dock mest vara en övergång till ett resonemang om övervakningsstaten, piratism och integritetsskydd.

FRA-lagen ska skrotas, säger Eriksson, och understryker att ”en rödgrön regering kommer att ta integriteten på allvar”.

Exakt 19.30 summerar Eriksson talet med att sammanfatta vad han talat om, och avsluta med konstaterandet att ”politik gör skillnad” – vilket alltså är en uppmaning att rösta grönt eller rödgrönt.

Publiken, som är välvilligt inställd men inte precis jublar entusiastiskt, har nog hört Peter Eriksson prestera bättre. Han kan vara både vältalig och entusiasmerande. Men sammantaget måste konstateras att Eriksson ger det kanske minst fungerande talet på hela veckan. Antagligen stördes han av den konstiga inledningen.

Talet, som det var tänkt att levereras, kan läsas i sin helhet här.

Slutligen: Hade Telia Homerun kunnat leverera på en högre nivå än Eriksson hade denna text varit publicerad 15 minuter tidigare.

Det var med hopp om ett gott skratt jag bänkade mig framför min podcastspelare nu på morgonen, efter alla kommentarer om att Hägglund är så himla rolig, roligast av alla i toppolitiken. Jag kanske har tappat min humor här i utrikes. Nåväl, det blev ju ett väldigt intressant tal anyhoodles.

Göran Hägglund har inget att förlora. Opinionsiffrorna dalar, partiets kärnfrågor får inget gehör, ministrarna på socialdepartementet har inget genomslag. Det går redan dåligt, så varför inte prova något nytt? Igår fungerade det. Där Jan Björklund med hela sitt hjärta vill provocera, utan att någon bryr sig, känns Hägglund som gammal i gamet. Eller vad sägs om (den i mina ögon lite för magstarka) liknelsen mellan Lars Ohly och en mordbrännare?

Göran Hägglund körde på i 180 med en för svensk politik mycket värdekonservativ agenda. Noll relativism, raka rör. Därmed sträckte han ut handen till alla som är rädda. Alla som känner sig hotade, fysiskt eller socialt, av ett föränderligt samhälle. Det enda som igår kväll skiljde Hägglund från en typisk amerikansk politiker var att han inte ägnade så mycket tid till att skrämma upp väljarna än mer. Och så länge han inte gör det kan man väl bara önska lycka till, vi får se om väljarna kommer tillbaka.

Glöm det.

Den nya vanlighetshögern är här.

Hur ska ledaren för ett parti med mjukisfrågor bära sig åt för att inte försvinna in i tapeten?

Kanske som Göran Hägglund gjorde i Almedalen i kväll. Hans attack på kultursidorna kommer att gå till historien.

Kd-ledaren snodde den amerikanske radioprataren Rush Limbaughs aggressiva konservatism rak av. Från vänsterhåll hör Göran Hägglund, enligt talet, ”inte mycket annat än svårartade performancevrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet (sic), upplösningen av kategorierna” och sånt som ”i USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit”.

Och det var bara början. Jag hade svårt att tro mina öron.

Förmodligen är avskyn mot kultursidorna inte särskilt utbredd i de breda lager av ”vanlighetens folk” som Göran Hägglund vill ställa mot ett dekadent etablissemang. För kännedom är kd:s snittväljare är 52,7 år gammal, bor på landsbygden och är kvinna. Hon har nog annat att göra än att hata samtidskulturen, särskilt som de äldre kvinnorna är de mest flitiga kulturkonsumenterna.

Men Göran Hägglund talade nog inte till dem i kväll, utan  till oss journalister.

Och nog blev vi upphetsade alltid. Dels för att vi såg 80-talet gå i repris – minns när Alf Svensson blev den amerikanska popkyrkans avbild i Sverige.

Men framför allt för att det är första gången vi ser Rush Limbaugh-stilen hos en svensk partiledare.  Retoriken har slagit i USA, den kan slå här. Och vad kommer det att betyda i 2010 års valrörelse? I’m curious.

Poängen är att det inte är bara jag som är nyfiken på var detta ska sluta. Göran Hägglund kommer säkert få massor av  tillfällen att förklara sig, särskilt på alla kultursidor han finner så förhatliga.

Och det är just precis uppmärksamhet han behöver i partiets trängda läge. Är man så mikroskopiskt liten som kd numera är i opinionsmätningarna så är all uppmärksamhet en möjlighet att vända trenden.

Mona Sahlin lovade på pressträffen att hålla ett ideologiskt tal. Och hon höll löftet. Hon började med valet i Iran och gled över till dagens start på det svenska ordförandeskapet. På ett icke-konfrontativt sätt talade hon om vilken agenda hon skulle ha om hon vore EU:s ordförande just nu. Hon skulle – precis som nuvarande statsminister – prioritera klimatet, men därtill skulle hon lägga jobben och arbetsmarknadspolitik på EU-nivå. 

Det var ett diskret sätt att bryta borgfreden utan att kunna anklagas för att göra det.

Därefter bröt hon den med besked, men då i inrikespolitiken. Hon anklagade moderaterna för att leda landet mot katastrof, inte satsa tillräckligt på barnen, arbetslösa, sjuka och pensionärerna. Att sänka skatterna för rika vuxna istället för att prioritera välfärden.

Mona Sahlin talade snabbt, säkert och utan att staka sig, till skillnad från dagens pressträff. I pressrummet spekuleras det om att hon gjorde det som ett test för att slippa låta darrig på rösten. Talar man fort och högt låter man säkrare.

Klart är att hon i kväll visade att hon trots vikande opinionssiffror och mycket negativ media är en god talare. Hon höll i Almedalen det näst bästa tal hon hållit som partiledare, endast slaget av sitt installationstal. Onsdagskvällens tal var hästlängder bättre än förra årets. Och inte en enda gång nämnde hon Palme.

Seminarium: Vem orkar ta de svåra besluten?
Arrangör: Läkarförbundet
Plats: Kårhuset Rindi
Publik: ca 55 personer
Budskapet: ”Det är dags att hitta en konkret lösning för att avgöra vad som ska täckas av den offentliga vården och inte.”
Citatet: ”I dag får man olika vård beroende på var man bor i landet. Vi kan inte acceptera att det är som det är.” Chatrine Pålsson Ahlgren

Moderator: Annelie Hellander, Kommunal
Per Carlsson, Prioriteringscentrum
Chatrine Pålsson Ahlgren, riksdagsledamot (kd)
Eva Nilsson Bågenholm, ordförande Läkarförbundet
Martin Forsberg, TLV (Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket)
Dag Larsson, oppositionslandstingsråd Stockholm (s)

Problemformuleringen är i grunden enkel – med teknikutveckling och forskningsframsteg kommer allt fler avancerade och kostsamma behandlingsalternativ, och om samhällets begränsade resurser ska spenderas väl (och överhuvud taget räcka till) så behöver de mest kostnadseffektiva behandlingsformerna identifieras och gränser för vad den offentliga vården ska täcka sättas upp.

Så långt är de flesta överens – de etiska principerna bakom detta blev t o m lagfästa efter Einhorns utredning, som styrande för hur hur hela sjukvården ska byggas upp:

1) Människovärdesprincipen – alla medborgares lika rätt till vård.
2) Behovs- och solidaritetsprincipen – att mest vård ska ges till de med störst behov, och att vården ska finansieras solidariskt.
3) Kostnadseffektivitetsprincipen – att pengarna spenderas på det sätt som ger bäst och mest resultat.

Men det är just kring förverkligandet av den sista punkten som det har hakat upp sig – det är en känslig fråga som få länder som delar Sveriges problem har lyckats ta tag i, och politiker blir knappast valda på att tala sig varma för att begränsa vårdens uppdrag, hur nödvändigt det än kan te sig.

Ett konkret förslag har dock lagts fram av Läkarförbundet i deras sjukvårdspolitiska program från 2004.

Förslaget, som här presenterades av läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm, går ut på ge en nyskapad nationell myndighet, Behandlingsförmånsnämnden, i uppdrag att avgöra vilka behandlingar som svensk sjukvård ska erbjuda (och därmed inte erbjuda). Inspirationen för detta har hämtats från det system vi redan har i Tandvårds- och läkemedelsförmånsnämnden, omtänksamt förkortat till TLV. Där avgörs vilka läkemedel som ska täckas av det nationella högkostnadsskyddet, och vilka former av tandvård som ska subventioneras.

Detaljerna kring detta förslag är inte utarbetade, och dagens seminarium gick i stort ut på att problematisera kring hur ett prioriteringssystem skulle se ut och vilka hinder som föreligger. Försiktigheten kring detta sammanfattades väl av paneldeltagaren Per Carlsson från Prioriteringscentrum som inledde med att påpeka att han personligen är ”mer problematiserade än tvärsäker” på hur detta ska gå till.

Frågor som lyftes av en både klok panel och aktiv publik var: Hur ska själva prioriteringen ske? Vem ska avgöra vad som ska täckas och inte? Hur rimmar nationellt uppsatta behandlingsriktlinjer med landstingens självstyre och egna finansiering av sjukvården? Hur ska alla sjukvårdens behandlingsformer kunna utvärderas – och graderas i nytta? Och framför allt; hur ska prioriteringen förankras bland medborgarna? Att detta är en känslig fråga är att uttrycka det milt.

Alla visar de en sak. Maud Olofsson är envis, så envis att hon ibland avskärmar sig från världen. I den där envisheten ryms också hennes mod. 

När hon ställde sig på scen i Almedalen på tisdagskvällen visade hon upp det senare personlighetsdraget. Att inleda med en kvart om jämställdhet när man är näringsminister i finanskris är rätt modigt. Hennes väljare tycker inte att feminism är en av de viktigaste frågorna och partiet har inte fantastiskt högt förtroende på området.

Ändå lutar sig Maud Olofsson framåt i talarstolen och kräver energiskt att något görs åt det ojämställda samhället. Det är envist. Och modigt eller dumdristigt, välj själv vilket. 

Lena Adelsohn Liljeroth applåderade i alla fall. Ulf Adelsohn såg mer tveksam ut.

Bland representanterna för den stora mängd organisationer som jobbar för ökad jämställdhet hördes mest:

– Gör något! Om du nu brinner för det här så mycket. Och gör det nu, tack. 

 Nåväl, Maud Olofsson är inte van att jobba i medvind och motstånd peppar henne.

Ett mer avgörande problem med envisheten och viljan visa en vision är oförmågan att finna ett djupare tonläge. Alla de omvärldsanalytiker som här i Almedalen minglar med rosévin har just nu ett enkelt jobb. Läget i världen kan sammanfattas i ett ord: kris. 

Men näringsminister Olofsson talar inte så mycket kris. Och när hon gör det smittar de inspirerande, löftesrika, kanske glättiga orden från drömmåleriet av sig. Hon gör inte det naturliga; börjar med krisen för att sedan komma till visionen. Hon är så envis att visa sin dröm om Sverige.

Det känns som om hon inte ser de bävrar som blir bortrationaliserade när floden sinar. Inte ens den största bävern av dem alla, centerpartiet och dess kris.

Att muta in jämställdhetspolitiken i regeringen bör inte vara särskilt svårt. Trots att folkpartiet har erfarna feministiska politiker som Birgitta Ohlsson i riksdagen kan man inte direkt säga att man producerar stora mängder feministisk politik. Kristdemokraterna är inte intresserade, och moderaterna tycker att andra saker är viktigare (+ att man förstått att feministisk politik är svår att marknadsföra).

Det är lite mysroligt att höra Olofsson agitera om det tragiska i att män och kvinnor har olika villkor. Och vill man locka feministiska borgerliga röster kan det ju inte skada att ha en kvinna som partiledare och vice statsminister. Tyvärr är det också lite för komiskt att det låter som om Olofsson tror att kommit på något helt revolutionerande, men vem vet, det kanske funkar med mer insatta sakkunniga.

I övrigt, bäst komponerade och levererade talet hittills, i alla fall lät det så. Även om anektoder om Tage Danielsson och ord till handling kändes lite väl urspårat.

Olofsson konstaterade att det var sjunde gången hon talade i Almedalen, men påminde också om att av de c:a 200 tal som hållits i dalen hade den övervägande majoriteten hållits av män. Faktum är att det dröjde ända fram till 1979 innan den första kvinnan talade i detta sammanhang; centerlegendaren Karin Söder.

Inledningsvis kretsade mycket av Maud Olofssons tal om jämställdhet och de könsroller som påtvingas barn av vuxenvärlden. Det dröjde tio minuter innan det första angreppet på ”vänstern”, som ansågs skada kvinnors möjligheter genom att säga nej till borgerliga förslag som hon menade skulle gynna jämställdheten.

”Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen slänger igen varje dörr i jämställdhetens korridor”, som hon uttryckte det.

Annars var det gott om riktade budskap i talet. Olofsson riktade sig direkt till alla män som hon tyckte borde vilja ge sina döttrar en bättre framtid. Hon riktade sig till arbetsgivare och uppmanade dem att anställa ungdomar och invandrare. Hon hyllade Metall som sagt sig vara beredda att diskutera lägre ingångslöner, och hon gratulerade gotlänningarna för beskedet att Svenska kraftnät ska dra en kraftkabel mellan Gotland och fastlandet, för att möjliggöra export av lokalproducerad el.

I övrigt talade Maud Olofsson stolt om det klimatkonto hennes parti i dag sagt sig vilja införa, där små och medelstora företag ska kunna låna pengar till låg ränta under finansiellt svåra tider. Hon hyllade också parti- och regeringskollegan Eskil Erlandsson som hon sa stoppat svartfisket i Östersjön: ”och nu kommer torsken tillbaka”.

Det var sammantaget ett ganska typiskt Maud Olofsson-tal, med de flesta kända ingredienserna och välbekant disposition. Den enligt polisen drygt 3 000 personer stora publiken applåderade oftast artigt då de förväntades – men någon större entusiasm märktes inte mer än hos enstaka unga partiaktivister.

Makthavare.se:s utsända noterade dock spontana applåder från Svenskt Näringslivs Stefan Fölster när hon angrep LAS.

Mot slutet uttryckte Olofsson också stolthet över det stundande svenska EU-ordförandeskapet och bad publiken och hela svenska folket om hjälp med att göra ett gott jobb, ”för det här är allas vårt ordförandeskap”.

Det lär krävas mer entusiasmerande tal än detta för att lyckas med det.