Gödsel på åker, gödsel på pirater

De gödslar åkrarna här nu. Det växer bättre då. Politiskt är frågan: vad är det egentligen som växer?

Det har uppstått debatt om ett gammalt kärt ämne, nämligen vad som är en smutskastningskampanj och vad som bara är reflektioner eller polemik. Hanne Kjöller har skrivit en ledarkrönika om avarter hos nätpirater. Och har bemötts på flera håll i bloggosfären.

Negativt kampanjande brukar i en bred mening definieras som att lyfta upp det dåliga hos motståndaren istället för att tala om det goda med en själv. I svensk politik är den offentliga traditionen att man ska tala för sin kandidat, inte mot en kandidat man inte vill ha.

I negativt kampanjande brukar också ingå smutskastning, med vilket oftast menas att man inte bara talar om hur usel en person är som politiker eller hur kassa politiska förslag ett parti har utan också att man misskrediterar personen eller partiet på andra upptänkliga sätt.

Man gödslar skit runt motståndaren och till slut luktar det illa om allt denne tar sig till.

Litteraturen om smutskastning är vidsträckt, särskilt den amerikanska. Det finns biblar, handböcker, motböcker, vitböcker, tunna böcker utan värde och tunna böcker som är bra. Det finns en almanacka också.

I Kim Longs nördigt underbara ”The Almanac of Political Corruption, Scandals & Dirty Politics” listas amerikanskt fulspel från 1600-talet fram till 2006. I datumföljd får läsaren följa med på en resa som sällan uppmärksammar människans vackrare sidor.

Det som slår den som närmar sig smutskastning är hur oändligt många vis det finns att sprida gödsel i politiken. Från det klassiska att med små rykten – sanna eller osanna – sätta en bild av att en person inte har rent mjöl i påsen till betydligt mer intrikata.

Ett av de finare är det från den republikanske senatorn från South Dakota Francis Higbee Case. Den tredje februari 1956 ställde han sig upp i kongressen och höll ett märkligt tal. Han sa att en advokat hade erbjudit honom 2500 dollar om han röstade för en lag som skulle underlätta tillvaron för naturgasföretagen. Case hade tidigare varit positiv till lagen. Lobbyns metoder gjorde honom nu tveksam, sa han.

Det blev naturligtvis uppståndelse och först efter en del turer kunde kongressen rösta igenom lagen. Men då sa president Eisenhower – som tidigare hade stött lagen – plötsligt nej. Efter det fula och arroganta försöket att påverka lagstiftare kunde inte en rättskaffens president stödja naturgasföretagen. Eisenhower la in sitt veto.

Utan att Case nödvändigtvis hade planerat det, kanske utan att någon alls hade planerat det så hade smutskastningskampanjen fungerat. Allt som hade med naturgasföretagen och den aktuella lagen att göra kändes besudlat och motståndarna till lagen vann. Även om Case verkliga intention kanske bara var att på ett allmänt plan säga nej till mutförsök.

Poängen är att smutskastning är väldigt svårt att styra. Effekterna är svåra att förutse och väldigt mycket ligger i betraktarens öga och reaktioner.

Och så är det väl med Hanne Kjöllers krönika också. Hon upprörs över en dubbelmoral hos företrädare The Pirate Bay i frågan om yttrandefrihet. Hon lider med antipiratbyråns Henrik Pontén, som ska ha utsatts för trakasserier och hot. Allt det kan i en betraktares ögon framstå som sakliga reflektioner och polemik. Medan andra mer ser den stilistiska och dramaturgiska kopplingen till de somaliska piraterna samt de kanske mindre relevanta uppgifterna om Gottfrid Svartholm Wargs och Fredrik Neijs sajt med bilder på skjutna soldater i Afghanistan. Och de sakerna kan upplevas som misskreditering.

Egentligen finns det bara en tydlig regel: smutskastning och negativt kampanjande fungerar. Motståndarens stöd minskar och kanske växer ens eget. Människor uppskattar att prata om uppseendeväckande saker. Och på det sättet sprids uppgifterna – sanna eller inte, relevanta eller inte – vidare. Till exempel här och här och här.