Att den rödgröna oppositionen vill göra nästa val till ett vägval mellan aktivitet och passivitet är ingen nyhet.
Ändå försökte partiledarna göra det till just det under sin gemensamma tågresa till Göteborg under onsdagen. Nyheten skulle vara ett dokument med riktlinjer för en ny regering efter valet nästa år. [[socialdemokraterna|S]], [[vänsterpartiet|v]] och [[miljöpartiet|mp]] är överens om att investera i jobb och utbildning, energibesparingar och järnväg, samt ge mer pengar till kommuner och landsting.
Det har vi som sagt hört förr och så länge inte en enda siffra om hur mycket mer som ska satsas eller hur det ska betalas nämns är det svårt att få det riktiga genomslaget.
Väl medvetna om detta hade de rödgröna partiledningarna tagit till ett beprövat trick för att få uppmärksamhet. Har man inget eget kan man alltid beställa en opinionsundersökning.
Och möjligen är det lite förvånande att en så tydlig majoritet i den webbaserade undersökningen från Novus stöder mer pengar till jobb, infrastruktur och välfärd även om det innebär skattehöjningar.
Om oppositionen vinner valet kommer alltså skatterna att höjas, men vilka skatter och hur mycket får vi vänta på att veta. En del kan komma i höst, men helt klart ska det inte vara förrän till vårbudgeten i april nästa år.
Miljöpartiet är minst benägna att höja skatterna, medan vänsterpartiet går klart längst. Men partiledarna lovar att de ska bli överens i god tid före valet.
”Vi kommer att komma överens”, slår [[Peter Eriksson]] fast.
Besked kan komma successivt under hösten och det kan gå fortare än planerat, säger en optimistisk [[Lars Ohly]].
[[Maria Wetterstrand]] tycker att oppositionen med presentationen av sina investeringsriktlinjer kommit betydligt längre än regeringen som inte sagt något om nästa mandatperiod och hur de ska betala sina skattesänkningar.
En enig fasad alltså, och konstigt vore det väl annars när man åker på gemensam turné. Men så länge de konkreta beskeden uteblir kvarstår frågetecknen.
Med ett miljöparti som växer i opinionen och en s-ledning som från början bara ville bilda regeringsalternativ med de gröna är risken uppenbar att två slår den tredje. Om vänsterpartiet får för mycket stryk i oppositionsförhandlingarna får den redan ifrågasatte Lars Ohly uppenbara problem med att övertyga sina egna.
De rödgröna har alltså mycket kvar att bevisa. Det hade å andra sidan också den borgerliga alliansen inför valet 2006. Då blev regeringsalternativet starkare och starkare efter varje konkret uppgörelse. Nu ska de rödgröna försöka göra samma sak.
Den gemensamma turnén kunde dock ha börjat bättre. SJ hade inte fått fram konferensvagnen i tid så tåget kom inte iväg förrän en knapp kvart efter tidtabell.
I vagnen fanns ingen ström eller luftkonditionering, än mindre internetuppkoppling. Behovet av modernisering som det talas mycket om i de rödgrönas ”inriktningsdokument” kunde inte ha illustrerats tydligare.
Vid pressträffen blev det så trångt att jag fick sitta på golvet vid [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] fötter. Det har jag aldrig gjort förut under snart 30 år som politisk reporter.
Lars Ohly skojade: ”Nu har tant Mona sagostund.”
Och så länge de konkreta beskeden lyser med sin frånvaro låg det onekligen något i skämtet.
