Är [[Kristdemokraterna]] dömt till ett evigt pendlande kring fyraprocentsspärren? [[Göran Hägglund]] har ingen lätt uppgift i att leda ett parti som präglas av kluvenhet och brist på profilfrågor. Flyktingpolitiken är ett område där KD skulle kunna ta plats och göra avtryck.
Inför 2010 års riksdagsval kommer debatten som vanligt att bl a kretsa kring huruvida KD klarar fyraprocentsspärren. Mycket talar för att partiet återigen lyckas med den uppgiften. Kärnväljarna och de borgerliga taktikröstarna är tillräckligt många. Men på sikt är den osäkra situationen naturligtvis djupt otillfredsställande för partiet.
Ett problem för KD är att många av partiets kärnväljare har ett starkt engagemang i moralfrågor som t ex en mer restriktiv abortlagstiftning eller ett motstånd mot samkönade äktenskap. Men att profilera sig i dessa frågor skulle innebära en ytterligare marginalisering i den svenska väljarkåren.
Partiet har dessutom svårt med förnyelsearbetet. Unga [[Ella Bohlin]] placerades högst på partiets EU-lista. Men KD-väljarna föredrog att skicka [[Alf Svensson]] till Bryssel. (Det enda positiva för partiet jag kan se i det är att Göran Hägglund nu har Alf Svensson på armlängds avstånd.)
Partiets tidigare försök att profilera sig har ibland ändat i förskräckelse. Det är bara ett par år sedan KD med stor kraft drev frågan om sänkt bensinskatt, en prioritering som var häpnadsväckande i sin brist på politisk tajming och bristande ideologisk trovärdighet.
Jag har tidigare argumenterat för att KD skulle våga ta steget och profilera sig i bistånds- och flyktingfrågor. I dessa frågor har partiet en ideologisk trovärdighet, och här finns möjlighet att locka till sig socialliberalt sinnade väljare från övriga borgerliga partier.
En sådan linje skulle ha ett internt stöd i själva sakfrågan. I den kommande SOM-publikationen ”Svensk höst” (redaktörer: Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar statsvetaren Marie Demker att Kristdemokraternas sympatisörer är mer positivt inställda till en generös svensk flyktingmottagning än vad övriga borgerliga partisympatisörer är. Och framför allt: det är en myt att främlingsfientligheten i Sverige ökar. Tvärtom har flyktingmotståndet minskat signifikant över tid och enligt Eurobarometern är svenskarna det mest invandrarpositiva folket i hela Europa.
Vågar Kristdemokraterna och Göran Hägglund flytta fram positionerna i denna fråga? Eller är rädslan för fyraprocentsspärren för stor?
