Antingen är det jag som inte hittar skämtet, eller så är kejsaren naken. [[Göran Hägglund]] som komiker fungerar inte i radio. Det kanske behövs gester.
Det var med hopp om ett gott skratt jag bänkade mig framför min podcastspelare nu på morgonen, efter alla kommentarer om att Hägglund är så himla rolig, roligast av alla i toppolitiken. Jag kanske har tappat min humor här i utrikes. Nåväl, det blev ju ett väldigt intressant tal anyhoodles.
Göran Hägglund har inget att förlora. Opinionsiffrorna dalar, partiets kärnfrågor får inget gehör, ministrarna på socialdepartementet har inget genomslag. Det går redan dåligt, så varför inte prova något nytt? Igår fungerade det. Där [[Jan Björklund]] med hela sitt hjärta vill provocera, utan att någon bryr sig, känns Hägglund som gammal i gamet. Eller vad sägs om (den i mina ögon lite för magstarka) liknelsen mellan [[Lars Ohly]] och en mordbrännare?
Göran Hägglund körde på i 180 med en för svensk politik mycket värdekonservativ agenda. Noll relativism, raka rör. Därmed sträckte han ut handen till alla som är rädda. Alla som känner sig hotade, fysiskt eller socialt, av ett föränderligt samhälle. Det enda som igår kväll skiljde Hägglund från en typisk amerikansk politiker var att han inte ägnade så mycket tid till att skrämma upp väljarna än mer. Och så länge han inte gör det kan man väl bara önska lycka till, vi får se om väljarna kommer tillbaka.
