Politik och politikerbevakning på riktigt

I förra veckan presenterade Fokus sin makthavarelista. Som vanligt dominerade männen. Men några kvinnor hade klättrat dramatiskt. En av dessa var Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, som klättrat sjutton pinnhål upp till plats 34. Här skriver hon exklusivt för Makthavare.se om hur Sverige trots jämställdhetsretoriken ännu har en manlig maktkoncentration.

Makten bär slips

Det konstaterade Fokus när de i förra veckan presenterade sin årliga ranking av makthavare i Sverige. Samtidigt läste jag i Dagens Industri att av storbolagens valberedare är bara fjorton procent kvinnor. Sjutton tunga börsbolag saknar helt kvinnor i sina valberedningar.

Inom den politiska sfären ser könsbalansen oftast bättre ut än vad den gör på den privata sidan. Det finns en jämställdhetsretorik inom politiken, ibland underbyggd av en medvetenhet om att det faktiskt är sant att delad makt ger dubbel kunskap. Det skapar ett tryck på både valberedningar och beslutande församlingar. Ve de partier som inte sätter en ära i att ha varvade listor.

Frågan är hur retoriken avspeglar sig i praktiken. Bland de partipolitiker som finns med på listan över de hundra mäktigaste är tjugoåtta (28) män och arton (18) kvinnor. Tittar man på partipolitiker bland de tjugofem första är elva (11) män och sex (6) kvinnor. Tittar vi på de fem första är en (1) kvinna. Det blir alltså glesare ju närmare toppen man kommer.

Det är nästan jämt i riksdag och regering men regeringens sammansättning talar sitt tydliga språk. Statsministern, utrikesministern, försvarsministern och finansministern är alla män. I partiledarkretsen dominerar männen, trots att några är relativt nyvalda. Det här betyder att vi i hög utsträckning, också inom politiken, har en manlig maktkoncentration. Makten bär slips även om vi har varannan damernas. De interna strukturerna i partiorganisationerna vilar fortfarande på fast patriarkal grund.

Har det någon betydelse då? Ja, självklart har det det. En central fråga inom politiken är problemformuleringen. Den som har initiativet, den som formulerar vad som är problemet, är också den som i hög grad ger lösningarna. Det betyder att problem som inte formuleras, som inte synliggörs, i de rum där besluten kommer att fattas inte heller får någon lösning. Dit hör många av de problem som gruppen kvinnor har. I vardagslivet, i arbetslivet, i familjelivet och i det egna livet.

När Hillary Clinton, i sin position som USA:s utrikesminister, lyfter frågan om kvinnors mänskliga rättigheter och ekonomiska självständighet som central för utrikes- och biståndspolitiken, eftersom man vet att sådana satsningar genererar välfärd och stärker det civila samhället, så får det genomslag i politiken. Att samma resonemang är giltigt i alla länder, också i Sverige, är en insikt som borde få konsekvenser. Men då måste problemet formuleras med en annan utgångspunkt än den patriarkala.

Man kan formulera kvinnors diskriminerande låga löner som förlorad köpkraft. Man kan formulera avsaknaden av kvinnors kunskaper och erfarenheter i näringslivets ledningar som förlorad konkurrenskraft. Man kan formulera det gigantiska problemet med mäns våld mot kvinnor som ett stort säkerhetspolitiskt nederlag. Man kan definiera jämställdhet som mänsklig kvalitet i stället för som manshat.

En modern syn på samhället borde innebära en genomgripande strukturomvandling. Inte bara när det gäller omvandlingen från jordbruk till industri och vidare till kunskapsbaserade verksamheter. Ett modernt samhälle kräver också att vi moderniserar vår syn på makten och dess strukturer. Politiken är ett redskap för förändring men om demokratin ska fungera måste de patriarkala pansarskeppen faktiskt inse att det är dags att reva seglen och gå in i hamn.

* * *

Gudrun Schyman, opinionsbildare och talesperson för Feministiskt initiativ.