Politik och politikerbevakning på riktigt

Efter 20 år på Dagens Nyheter har Annika Hamrud tagit avgångsvederlag och är på gång att skriva  reportageboken SD och jakten på fyra procent tillsammans med Elisabet Qvarford. Makthavare.se undrar varför hon skriver en bok om Sverigedemokraterna, skrivs det inte tillräckligt om dem?

Jag anser att journalister har en skyldighet att berätta om vad som händer i dagens Sverige. Tyvärr är det många reportrar som glömt sitt huvuduppdrag och tar på sig en annan roll, strategens. Istället för att berätta om vad Sverigedemokraterna gör och vad de vill, agerar svenska journalister pr-konsulter och funderar mest på hur man ska kunna skriva om dem utan att ge dem vind i seglen.

Det är en konstig situation och än mer förundrad blir jag över kommentarerna kring vårt bokprojekt. De flesta säger att vi är modiga. Vad betyder det? Journalister brukar ju tycka att det är intressant att skildra företeelser de själva inte sympatiserar med, även sådant som är ”farligt”, som krig och brottslighet till exempel. De skriver också gärna om nationella partier i andra länder. Effekten är att svenska tidningsläsare snart vet mer om de nationalistiska partierna i Ungern, Belgien och Nederländerna än om det svenska nationalistiska parti som kan komma i riksdagen i höst.

När man väl får läsa om SD handlar det oftast om de etablerade partiernas strategier för att möta dem. De som intervjuar strategerna förutsätter att de studerat SD ingående. Men det är inte så säkert, många partiaktiva får nämligen sin främsta information just från medierna.

Om journalisterna istället går ut och tittar efter kommer de att upptäcka en situation – åtminstone norr om Skåne – där de etablerade partifunktionärerna står handfallna medan ungdomar med invandrarbakgrund tar debatten. Partistrategernas råd till sina valarbetare har lett till att muslimska ungdomar tålmodigt möter Sverigedemokrater som kommer till deras skolor och säger att deras profet är en massmördare, medan socialdemokratiska bloggare istället sitter hemmavid och upprörs över att en kristdemokrat använt ordet Toblerone.

En annan aspekt är att journalister inte förväntas skriva om sådant de själva är engagerade i. Det värsta man kan anklaga en nyhetsreporter för är att vara partisk, att ha en egen agenda. Därför är det än mer konstigt att journalister säger sig vara rädda för att skriva om SD. Vad är de rädda för? Att de ska träffa någon de känner inom SD eller att de ska upptäcka att de tänker som de sverigedemokrater de möter?

Alltmer journalistik publiceras i bokform. Ska man hålla sig ajour med den politiska kartan är det numera i böcker man finner de goda journalistiska berättelserna. Det har redan kommit flera bra böcker om Sverigedemokraterna – själv kan jag rekommendera Sydsvenskans Niklas Orrenius ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” och Ekoreportern Pontus Mattssons ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet”.

Jag och min medförfattare Elisabet Qvarford ger ut vår bok på queerförlaget Normal. Det kan kanske uppfattas som udda. Men vi känner just nu att det krävs en blick från sidan på vårt samhälle, ett samhälle som vi just nu uppfattar beter sig som de tre aporna – se inget, hör inget och säg absolut ingenting.

Annika Hamrud
Journalist och författare