Gamla eller nya moderater?
På söndag är det moderaternas dag i Almedalen. Det är en Fredrik Reinfeldt med vinden i ryggen som äntrar talarstolen kl. 19.00. Som ende borgerlige statsminister i modern tid har han kunnat hålla samman sin regering. Drygt två månader före valet har den borgerliga alliansregeringen ett litet försteg i de flesta opinionsundersökningar och i flera mätningar är moderaterna största parti.
Hur skall vi då förstå moderaternas framgångar? Är de nya moderaterna en ”ulv i fårakläder” som socialdemokraterna gärna vill ha det till, eller har moderaterna ändrat sin politik i centrala frågor på ett sätt så att man på allvar gör socialdemokraterna rangen stridig i rollen som värnare av den svenska välfärdsstaten?
I en intressant artikel i Statsvetenskaplig tidskrift (2010/2, ej på nätet) menar statsvetarprofessorn Anders Lindbom att den politiska konflikten i Sverige har ”fokuserat på ersättningsnivåer och på huruvida man ska tillåta privata alternativ i utförandet av välfärdstjänster, inte på frågor rörande välfärdsstatens nedmontering”.
Moderaternas ”nya” politik är uppriktig, menar Lindbom, i det att den bygger på insikten att det saknas politiska förutsättningar för snabba och genomgripande förändringar av den svenska välfärdsstaten.
Däremot vidhåller moderaterna sina mer långsiktiga visioner om en mer genomgripande samhällsförändring, baserad på ett lågt skattetryck.
Moderaternas vandring mot mitten har berövat socialdemokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke. Visserligen har folkpartiet, centern och kristdemokraterna i enskilda frågor placerat sig till höger om de nya moderaterna. Men sammantaget är det otvivelaktigt så att socialdemokraterna och de rödgröna har haft bekymmer med att på ett slagkraftigt och övertygande sätt utpeka de distinkta politiska skillnader som finns mellan de båda blocken.
Moderaterna och Fredrik Reinfeldt kommer förstås också att lyfta fram de politiska skillnader som finns mellan de båda blocken. Men det finns också ett moderat intresse att göra valrörelsen till en personfråga, där striden står mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.
Jag skulle tro att Fredrik Reinfeldt på söndag kväll försöker odla rollen som landsfader – där en klok och återhållsam politik i kombination med den borgerliga alliansens regeringsduglighet ställs mot ett osäkert rödgrönt alternativ. Kommer han att lyckas? Jodå, han är en retoriskt skicklig politiker.
Om det sedan räcker till valseger är förstås en helt annan fråga.
En kommentar
Du måste skämta. Det enda nya med moderaterna är retoriken.
Jag tror nämigen inte att sjuka och arbetslösa inbillar sig att Reinfeldt är något annat än en riktigt konservativ ruskprick. De har nämligen fått känna på den saken, till skillnad från dem som fortfarande befinner sig inne i värmen och som förmodligen inte ens kan göra sig en föreställning om hur det är att leva på 5.000/månad. Pröva på det någon gång Ulf Bjereld. Det är många idag som inte bara prövar på, utan som måste klara sig på sådana summor, somliga först efter att de gjort sig av med allt de äger i stort sett.
Eller ska jag tolka det du skriver som att du är så van vid att S har ändrat sig – i moderat riktning, eller inte ser det, så att du tror att det är M som har ändrat sig? Enligt min uppfattning är det nämligen just S som har ändrat sig ordentligt sedan mitten av 80-talet, medan M är sig lika i praktisk politik, ja värre än partiet var på 70- och 80-talen.