[[Jörgen Hermansson]], professor i statskunskap vid Uppsala universitet, är en av landets ledande kännare av vänsterpartiet. Makthavare.se träffade honom i samband med seminariet om de rödgrönas ideologiska och strategiska förändringar, för att diskutera partiet.
Under huvuddelen av vänsterpartiets historia har det stått utanför möjligheterna till reellt politiskt inflytande, genom att de övriga partierna effektivt höll dem utanför. ”Resultatet blev att vänsterpartiet blev dåliga på att bedriva praktisk politik,” säger Hermansson. ”Den politiskt intressanta vänstern har ju alltid funnits inom socialdemokratin.” Under seminariet, som utgick från det senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift, menade socialdemokraternas tidigare partisekreterare [[Lars Stjernkvist]] att kombinationen av socialliberala frihetssträvanden och socialdemokratiskt jämlikhetstänkande, lett till många bra politiska lösningar som haft en lång hållbarhet. Hermansson menar att ett motsvarande utbyte inte funnits för den radikala vänstern, vilket gjort att de fått svårt att leverera och istället hemfallit till plakatpolitik. Delvis förklaras detta med att vänsterpartiet blev kommunistiskt och knöts upp till Moskva.
- Den ryska revolutionen gjorde att svensk vänster fördummades.
Enligt Werner Schmidt, som häromåret kom ut med en biografi över vänsterpartiets legendariska ledare CH Hermansson, att hans politiska projekt var att omforma kommunistpartiet till ett mer vänstersocialistiskt parti. Detta projekt förhindrades del av motståndet från kommunistiska traditionalister och dels av tongångarna inom 68-vänstern. Idag menar Hermansson att vänsterpartiet blivit ett tydligare vänstersocialistiskt parti.
- CH:s stora förtjänst var att han lyckades förhindra att partiet splittrades, som hände i Norge och Danmark. Så i någon mån kan den resan sägas ha gått i mål.
Gudrun Schymans partiledarskap eldade på denna utveckling, mot ett vänstersocialistiskt parti. Men hon var förhållandevis svag internt, och framförallt hade människorna bakom henne ett svagt grepp om partiet. Samtidigt innebar valframgångarna i slutet av 90-talet att fler vänsterpartister tvingades att lära sig praktisk politik. Men den svaga ställning den dåvarande partiledningen hade internt, hade nog gjort det omöjligt att få till stånd ett motsvarande samarbete vänsterpartiet nu ingått med socialdemokraterna och miljöpartiet. Ytligt sett var det samarbete som då fanns mellan de rödgröna ett samarbete mellan Schyman och de båda andra partierna, men i realiteten var det Lars Bäckström, Johan Lönnroth, Alice Åström och de andra i gruppen bakom henne som höll i samarbetet. Och deras kontroll över partiet var svag.
Hermansson menar att partiet gått från att vara ett individualistiskt parti över den kommunistiska perioden där partikulturen blev betydligt mer kollektivistisk, för att nu gå tillbaka till att vara mer individualistisk. Trots detta har förmodligen Lars Ohly större kontroll över partiet än någon partiledare innan, möjligtvis undantaget Sven Linderot som var partiledare mellan 1928 och 1951. Kombinationen av Ohlys interna styrka och att partiet i allt större utsträckning domineras av politiker vana med det ganska gråa vardagsarbetet i parlamentariska församlingar på alla nivåer, har förmodligen bidragit till att partiet klarat att gå in i samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet.
I framtiden kommer samarbetet förmodligen att påverka partiet att i än större grad bli resultatinriktat.
- Det spelar roll att ett parti domineras av ”normala” politiker vana att leverera resultat. Vänsterpartiet kommer att kunna leverera duktiga, väl pålästa och intellektuella politiker.
Men om vänsterpartiet inte längre är ett kommunistiskt parti, vad är det då som skiljer partiet från socialdemokraterna på ett mer kvalitativt sätt? Hermansson är tyst ett tag, men konstaterar sen att partiets medlemmar, aktivister och väljare förmodligen i större utsträckning än inom socialdemokraterna, fortfarande definierar sig som socialister.
Under seminariet sade Hermansson att vänsterpartiet idag är ”allt annat än kommunistiskt” och uppmanade journalister att sluta med att, även om det är roligt, reta Ohly med kommunismen.
