Solstrålar och duggregn, växlande skyar och hotfulla moln. Vädret fungerade som fin metafor för opinionsläget när oppositionsledaren [[Mona Sahlin]] talade i tantolunden på Södermalm under eftermiddagen.
Stämningen var puttrig, mysig på det sättet som folkrörelsearbete är. Det bjöds på hoppborg och ansiktsmålning, bjöds bänkar för en lyssnarskara avsevärt äldre än den som besökte statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] under gårdagen.
Men så är inte heller ståplats på Södermalmstorg en stekhet augustidag lämpligt för varken barn eller gamla.
Mest uppeldad av alla över dagens taleövningar var oppositionens mångsysslare nummer ett [[Thomas Bodström]]. Från scenen höll han ett inledande tal i sluggersk stil, med fart, fläng och rallarsvingar. Anförandet stod i bjärt kontrast till, skar sig närmast, dagens estetiska och eteriska höjdpunkt: [[Marit Bergman]] på flygel.
Efter dubbeintroduktion av Bodström och Stockholms oppositionsborgarråd [[Carin Jämtin]] trädde Mona Sahlin in på scenen. En talarstol materaliserade sig som ur intet, och stämningen blev närmast solemn. Med undantag för barnens tjimmande i hoppborgen, då.
Sahlin är en skicklig talare, och omger sig med spänstiga talskrivare. Som tal betraktat höll det högre kvalitet än Reinfeldts, men så krävs också att Sahlin levererar tre gånger så bra som statsministern – varje gång. Det sämre utgångsläget, opinionsmätningarna, gör henne mycket mer sårbar.
Till sin utformning fanns alla obligat med. Ungdomsarbetslösheten togs upp, liksom sjukförsäkringsreglerna, ”synvillan” och ”stupstocken”. Pensionärerna, valets viktigaste grupp vad det verkar, tilldelades löftesmiljarder.
Skickligt, som sagt. Socialdemokraternas partiordföranden förväntas tala flytande och väl i opposition – oavsett om vederbörande sitter vid makten, eller ej. Det är en socialdemokratisk superkraft, faktiskt.
Kritik har riktats mot socialdemokraterna för att partiet framstår som alltför osjälvständigt – i sin kommunikation, i sina framträdanden och i sitt språkbruk. Somligt av denna kritik får anses ha bäring även i dagens tal.
Ordet ”utanförskap” omtalades som något som måste bekämpas, liksom ”arbetslinjen” som något som bör upprätthållas. Inte heller får Sverige bli ett ”kallare” land. Att använda sig av andras ord, varde det moderaternas eller Landsorganisationens, är ett farligt spel.
För medan moderaterna har lyckats adaptera ett mer aptitligt språkbruk – ”tillsammans”, ”trygghet” – har socialdemokraterna valt en mer problematisk väg. Genom att använda sig av termer så som ”utanförskap” accepteras också en problemformulering, och momentum tappas.
Sahlin har dock identifierat en svaghet, ett borgerligt ”freudian slip”. Det var [[Erik Ullenhag]], folkpartiets partisekreterare, som under en pressträff under tisdagen nändes säga att om Alliansen återväljs ”bryts den socialdemokratiska dominansen och Sverige blir mer likt andra europeiska länder”.
Det är ett citat som sannolikt kan ge den typ av mobilisering som behövs, den där extra kicken som får en och annan upp ur soffan. Det är ett uttalande som illustrerar något som under stundom försvinner i ett hav av affischsnack, taktiserande och sakfrågor: två mandatperioder är en avsevärt mycket längre tid än en endaste. Mer än dubbelt så lång – i tankemått mätt.
”Valet finns att göra” lät Sahlin upprepa, uppfodrande varje gång.
