[[Eva Cooper]], håller på Team Alliansen
Ja, det är ingen tvekan om att alliansens valmanifest är ett jobbmanifest. Redan från start hamras budskapen om att det ska löna sig att arbeta och att det ska vara lättare att anställa in närmast frenetiskt. Det är viktigt, det SKA löna sig att arbeta men resultatet i manifestet blir närmast babbligt och repetativt. Men bara man klarar sig genom de första avsnitten blir det mer intressant – med en väl grundad förståelse om vad som är hela grunden för alliansens politik.
Kopplingen mellan arbetslinjen och välfärden är tydlig. Men alliansen fegar ur och vågar inte diskutera att utmaningarna med framtidens finansiering av välfärden kanske inte endast kan lösas genom fler i arbete, och under en längre tid. Alliansen delar de rödgrönas uppfattning om att välfärden säkerställs genom en solidarisk och offentlig finansiering. En välbehövlig diskussion om vad som egentligen är det offentliga uppdraget, och var som hamnar utanför det, passar inte i ett valmanifest. Olyckligtvis blundar alliansen för den diskussionen annars också, och gränsdragningarna sköts i det dolda. För att det dras en yttre gräns för det offentliga uppdraget är ett faktum i dagens välfärdsverksamheter.
Det är få av förslagen som är rena nyheter. Det kommer förvisso löften om en höjning av studiemedlen vilket inte tidigare har aviserats. Dock är det ett löfte som ofta kommer i valrörelser, socialdemokraterna gjorde en faktisk höjning av studiemedlet strax innan valet 2006. Icke desto mindre är det en välbehövlig höjning.
För oss som ogillar monopol, som till exempel Systembolaget, ger Jobbmanifestet föga godis. Snarare hyllas Systembolaget. Alliansen hade kunnat följa svensk restriktiv alkoholpolitisk tradition och behålla en reglerad handel utan att för den del behålla staten som utförare. Samtidigt talar man under kapitlet ”Hela Sverige ska leva” om hur man kan kombinera gårdsförsäljning av alkohol med dagens alkoholpolitik. Samma typ av nytänkande hade behövts på fler områdena än gårdarna.
Men jag ska inte gnälla. Bättre än så här tycks det inte vilja bli i den svenska valrörelsen 2010. Arbetslinjen är enormt viktig, och genomsyrar som sagt hela manifestet. Att de skarpa förslagen inte alltid är tillräckligt skarpa kan förmodligen främst förklaras med ”sitt lugnt i båten”. Det sägs i bland att vinnaren i svenska val är den som är bäst på att vara socialdemokrat. Just nu hoppas förmodligen alliansen på att ingen riktigt kommer på dem med att faktiskt vara något – välbehövligt – annat än socialdemokraterna.
[[Anders Eriksson]], håller på Team Rödgrönt
I det här valet kommer ett rekordstort antal förstagångsväljare att gå till valurnorna. De gör det när Sverige har bland de absolut högsta arbetslöshetssiffrorna för ungdomar i Europa, och när bostadsbristen, inte minst på universitets- och högskoleorterna, är skriande stor. Båda dessa frågor tas, naturligtvis, upp i alliansens så kallade ”Jobbmanifest”. Men det vore att tänja en del på sanningen om man påstod att de lämnade några direkta besked till de ungdomar som i dag har svårt att få jobb och bostad.
Ungdomsarbetslösheten ska bekämpas genom att den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, som måste ses som ett tämligen uddlöst instrument för jobbskapande, ska behållas och att ”en särskild arbetsrättslig reglering för gymnasielärlingar genomförs”. Inga övriga satsningar specifikt riktade mot ungdomar, mer än de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i övrigt. Samma gäller bostadspolitiken. Det konstateras att det måste byggas mer lägenheter, men det enda skarpa förslaget om området är att ”uthyrning av privatbostad görs mer förmånlig”.
Det är lätt att få en känsla av socialdemokratin i valet 2006 när man läser alliansens valmanifest. Det är mer av samma, det är jobben kommer, det är huvudet i sanden. Det går till och med så långt att man i manifestet ifrågasätter sättet att mäta ungdomsarbetslöshet, en mätmetod man själv införde för att socialdemokratin ansågs ”gömma” arbetslösa i statistiken.
Det är klart att det finns saker i manifestet som är tilltalande. Kapitlet om äldreomsorgen är befriande fritt från diskussion om driftsform och fokuserar på kvaliteten, även om det framstår som rätt tandlöst att tro att en ”nationell värdegrund” ska lyfta äldreomsorgen. Det är även bra att alliansen börjar förstå behovet av att höja studiemedlen, men det hade varit lämpligt att göra en annan fördelning mellan lån och bidrag.
Men som helhet imponerar inte alliansens manifest. Det är vaga formuleringar på skarpa problem och det är, på område efter område, ett manifest som skjuter ansvaret för problemlösningarna på någon annan. Tydligast kanske i klimatpolitiken där det lovas att klimatinvesteringarna ska öka… i andra länder.
Det borde inte var några problem för de rödgröna att matcha detta. Nu ligger bollen hos dem.
