Politik och politikerbevakning på riktigt

”Reinfeldts hemliga sällskap hotat” skrev Niklas Svensson i sin politiska skvallerspalt, Bekantas Bekanta, tidigare i år. Svensson hade nämligen fått nys om den kamratförening, som finns knuten till Värnpliktsrådet, ”hotas av nedläggning”. Från och med årsskiftet finns nämligen varken Värnpliktsrådet eller Värnpliktsnytt kvar. De anses överflödiga i den nya försvarsmakt som är på väg att växa fram.

Kamratföreningen, som heter Kanonen efter den tidning som Värnpliktsrådets föregångare Värnpliktiga arbetsgruppen gav ut på 70- och 80-talen startades 1986. Vice ordförande i det som då hette Sveriges Centrala Värnpliktsrådet var Fredrik Reinfeldt, numera kanske mer känd som Sveriges statsminister. Han är varken den första eller sista att gå från Värnpliktsrådet till att etablera sig som framträdande makthavare.

1970 valdes den första Värnpliktiga arbetsgruppen (Vpl-AG) på värnpliktskonferensen som det året hade tagits över av staten. Men redan 1968 och 1969 hade värnpliktsriksdagar arrangerats på initiativ av SSU under Bosse Ringholm. SSU:s initiativ fick kritik från den militära ledningen och från den politiska högern. Svenska dagbladets ledarsida kallade riksdagarna för ett ”ovanligt fräckt försök att missbruka militära myndigheter för partipolitiska syften”.

När man nu, 40 år efter att den första arbetsgruppen valdes, tittar igenom rullorna över personer som suttit i Värnpliktsrådet, inser man snabbt att organisationen varit en viktig plantskola för framtida makthavare. Redan i den första arbetsgruppen hittar man Bengt Marsch, som förra året fick förlängt förordnade som kommundirektör i Östersund. Kanske inte en makthavare som får människor i Stockholms innerstad att igenkännande vända på huvudet när han går förbi, men ändå en viktig makthavare. Därefter fortsätter de blivande makthavarna komma som på ett pärlband.

1972 satt bland andra Bengt Wittbom och Jan Nygren i arbetsgruppen. Wittbom var riksdagsledamot för Moderaterna 1981-1994. Nygren är tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna, var inblandad i diskussionerna att ta över ordförandeskapet för S efter Ingvar Carlsson och är sedan många år verksam inom försvarsindustrin. Han hamnade nyligen på Svenska Freds topp tio över svenska försvarslobbyister tillsammans med bland andra Göran Persson.

1976 hittar vi Henry Sténson, informationschef på Ericson. 1981 hittar vi Mats Einarsson, partistyrelseledamot i Vänsterpartiet och kommunalråd i Botkyrka. 1985 och 1986 satt Sven-Otto Littorin och Fredrik Reinfeldt, inte samtidigt men det sägs att det var här de lärde känna varandra. Året efter satt Kent Härstedt, riksdagsledamot för socialdemokraterna och senast aktuell som oppositionens kandidat till talmansposten.

Från det råd som valdes 1992 har flera gått vidare i såväl politik som statlig förvaltning och näringsliv. Jonas Hjelm var statssekreterare på Försvarsdepartementet under den förra socialdemokratiska regeringen och är nu marknadschef på Saab (även han hamnade på Svenska Freds lista, tillsammans med Jan Nygren). Magnus Edin var politisk sakkunnig på Försvarsdepartementet tillsammans med Hjelm och är nu på Svenska kyrkan. Odd Guteland var tidigare pressekreterare på IF Metall och är nu ansvarig för opinionsundersökningar på det socialdemokratiska partikansliet.

Det här är bara några av de nuvarande makthavare som har sin bakgrund i Värnpliktsrådet. En liknande lista kan utan problem göras för Värnpliktsnytt, som grundades 1971 genom ett regeringsbeslut. Under åren har tungviktare som Erik Fichtelius, Lars Adaktusson, Staffan Dopping, Otto Sjöberg, Filip Hammar och Niklas Svensson huserat på redaktionen. Bara för att nämna några.

Men nu är det slut för Försvarsmaktens båda plantskolor. Sedan den 1 juli i år ges inte längre Värnpliktsnytt ut och vid årsskiftet läggs Värnpliktsrådets verksamhet definitivt ned. De båda verksamheterna anses inte, från varken Regeringens eller Försvarsmaktens sida, nödvändiga i den nya försvarsmakt som håller på att byggas upp.

Det finns ingenting som ser ut att kunna ersätta deras roll som plantskola för nya makthavare. Folkpartiet har förvisso, genom både Jan Björklund och Nina Larsson, visat sig vara en hygglig karriärväg för officerare med politiska ambitioner, men i övrigt är det skralt.

Och än värre, när de viktigaste organen för kritisk granskning av försvarets verksamhet försvinner, riskerar den drygt 40 miljarder tunga försvarsposten i statsbudgeten hamna under en tämligen kompakt medieskugga.

Makthavare.se planerar fler artiklar om organisationer och institutioner som fungerat som plantskolor för nya makthavare. Anders Eriksson arbetar även som generalsekreterare på Värnpliktsrådet.