I ett replikskifte med socialdemokraternas [[Håkan Juholt]] sa statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] att det som inspirerade omvandlingen av moderaterna var en vilja att se och bekämpa samhällsproblem. Trots detta var hans inledning mer eller mindre renons på en vilja att ta tag i några av de mest aktuella samhällsproblemen.
Istället för att kommentera hur regeringen vill svara på näringslivets allt större problem att hitta utbildad och kompetent arbetskraft, eller de negativa konsekvenser bristerna i infrastrukturen får på tillväxten, var statsministern mer intresserad av att smeta skit på de tre rödgröna oppositionspartierna.
I mästrande ton beskrev statsministern det finanspolitiska ramverket och bakgrunden till att detta infördes. Det berodde, sa statsministern, att det under 1990-talets första år kommit in populister i riksdagen och att det då uppstod en möjlighet att ”en möjlighet att egentligen vara ansvarslös i majoritet i vissa omröstningar, utan att samtidigt ta gemensamt ansvar”. Det var inte statsministerns intresse för samtidshistoria eller ens att någon ifrågasatt regelverket som gjorde att han valde att lyfta detta just här och just nu.
Bakgrunden är att regeringen, på grund av att de tre rödgröna partierna och (SD) röstat gemensamt, sedan valet förlorat ett antal centrala voteringar i plenum och utskott, och att det nu spekuleras i att det föreslagna femte jobbskatteavdraget är hotat. Att Sverige styrs av en minoritetsregering är norm, och regelverket är uppbyggt utifrån detta. Vad som nu skett är att statsministern misslyckats skapa en stabil parlamentarisk majoritet bakom den politik han föreslagit, ett ansvar han helt avsäger sig och skjuter på oppositionen.
Än grövre ton kom från [[Jan Björklund]] och [[Maud Olofsson]] som båda tog avstamp i arbetsmarkandsutskottets beslut att kräva en översyn av den så kallade Lex Laval. Björklund anklagade de rödgröna för att svika solidariteten och Olofsson anklagade (S) för att vilja stänga gränserna och att oppositionen, inklusive (SD), stod enad mot fri företagsamhet. Det ligger nära till hands att dra paralleller till 1928 års kosackval.
[[Håkan Juholt]] och [[Gustav Fridolin]] gjorde båda sina första riksdagsdebatter i egenskap av partiledare respektive språkrör. Båda lyfte blicken något och målade upp en bild av vilken politisk riktning de vill ta sina respektive partier i. Ingen av dem förmådde vara särskilt konkret, vilket regeringsföreträdarna inte tvekade att hugga på. I ett replikskifte med [[Lars Ohly]] blev Juholt konkret och lovade lagstiftad rätt till heltid och barnomsorg även på obekväm arbetstid. Vi lär få vänta till budgetarbetet i höst innan vi får ta del av ytterligare konkretion.
Trots att den svenska insatsen i Libyen tagit upp stort utrymme hos kommentariatet de senaste veckorna, var det väldigt lite fokus på den i dagens debatt. Björklund inledde med att prata om den arabiska våren och det svenska deltagandet och [[Göran Hägglund]] försökte göra sig rolig över Juholts flipp-floppande med hjälp av barnvisan om prästens lilla kråka. Men i övrigt var Libyen bara en bisats i debatten.
Juholt, Fridolin och Ohly lyfte alla på olika sätt jämställdhets- och miljöfrågor på sätt som kan vara framgångsrika framöver. Regeringsföreträdarna nämnde i princip inte miljön och i den mån de diskuterade jämställdhet handlade det om att försvara något helt annat, typ jobbskatteavdrag eller avregleringen av Apoteket.
Sammantaget kan sägas att det märks att oppositionen fått en nytändning av ledarbyte inom (S) och (Mp). Regeringen känns å sin sida väldigt trött. Dessutom måste samtliga sluta använda (SD) som slagträ för att komma åt motståndaren. Det är att ge dem en större roll än de förtjänar.
