Varje dag under Almedalsveckan bedömer och betygsätter två av Makthavare.se:s skribenter dagens partiledartal. Idag är det [[Anders Eriksson]] och [[Ida Thulin]] som sätter tänderna i Folkpartiet.
Budskap
Anders Eriksson: Ska vi redan nu dra någon slutsats om trender bland alliansens partiledares tal, är det att man vill staka ut större ideologiska linjer. Så även Jan Björklund. Väldigt ofta betonar han att är liberal, och här ställde han socialismen som huvudmotståndare. Det är säkert rätt och riktigt, men att lägga upp talet på ett sätt som gör att problemet med Nordkorea är dess små löneskillnader blir ganska märkligt. Att till synes jämställa det socialdemokratiska idégods som dominerade Sverige under 1900-talet med kommunistiskt förtryck är direkt ohederligt. Kanske att någon folkpartist blev entusiasmerad av talet, men det kommer knappast att varken ändra bilden av partiet eller attrahera nya sympatisörer.
Ida Thulin: Folkpartister gillar en bra berättelse. För dem som hört några folkpartistiska tal är uppbyggnaden bekant. Något har hänt i Långtbortistan. Några individer gjorde ditt eller datt, och det hände någonting hemskt, eller stort, eller vansinnigt känsloladdat. Att folkpartistiska tal brukar inledas så beror sannolikt på den folkpartistiska övertygelsen att det är Fp som räddar världen, och att frånvaron av Fp skulle innebära undergång. Och ja, ganska precis sådant var Jan Björklunds budskap på onsdagskvällen. Europa behövermer samarbete – inte mindre. Det är bättre med broar än murar. Onekligen. Björklunds budskap i övrigt – kvalificerad arbetskraftsinvandring, betydelsen av humaniora och vikten av jämställdhet – var också det klassisk, typisk folkpartism. Man vet i alla fall vad man får, men har man inte köpt det förut lär man inte göra det nu.
Leverans
AE: Talet handlade om saker jag är ganska övertygad om att Jan Björklund brinner för. Det speglade sig inte alls i hur han framförde det. Björklund kändes trött och oengagerad, och levererade budskapet i ett enformigt manglande. Det skall emellertid sägas att Björklund kändes lugn och stabil, vilket ger honom i alla fall godkänt.
IT: Jan Björklund är en habil talare. Och det var lite kul att man, på skärmen där hans tal rullades upp, mellan styckena kunde läsa ordet ”applåder”. Kanske hade någon pressekreterare haft lite kul, kanske hade man helt enkelt inte tänkt. Men roligt var det. Dock inte på ett sådant sätt att det förtjänar höga poäng.
Inramning
AE: Ett småkäckt coverband som spelade låtar som upplevdes precis så poänglösa som folkpartiet kändes fram till för några år sedan. Sedan dess har (fp) blivit spetsigare och vassare, men musiksmaken kvarstår uppenbarligen.
IT: Folkpartiets vice ordförande Helene Odenjung, återkommande presentatör och moderator i olika folkpartistiska sammanhang, är så charmerande hjärtlig att hon sannolikt skulle kunna läsa telefonkatalogen på ett välkomnande sätt. I övrigt finns inte mycket att tillägga om inramningen, men gemyt räcker en bra bit.
WTF-faktor
AE: Jan Björklund är en konfliktpolitiker. Det har han varit sedan han tog sig upp på den nationella politiska arenan, så inte ens hans skarpa tonfall var något förvånande. Ej heller de, i utskriftsversionen av talet, 1,5 sidorna om skolan höjde några ögonbryn.
IT: Nej, det här var ett beprövat koncept utan några egentliga överraskningsmoment.
