Partiledarskiften med den uppmärksamhet det leder till brukar ge chansen till partipolitiska nystarter. Väljare som kanske inte tidigare uppmärksammat partiet börjar intressera sig och de partiaktiva känner att det plötsligt händer något positivt. Men inte minst har en nyvald partiledare en möjlighet att genomföra stora förändringar av sitt parti.
Kortsiktigt kan nog partiledarskiftet i sig räcka för att ge uppsving för centern. Men oavsett vem man väljer till partiledare tar han eller hon över ett parti med rejäla problem. Visst ser kristdemokraternas opinionssiffror ibland sämre ut, men deras kärntrupp ligger kring fyra procent och brukar vara välmotiverad att ta sig till vallokalerna. Hur det ser ut i centerpartiet är däremot väldigt osäkert.
Under de senaste åren har centerpartiet, dels genom kärnkraftsuppgörelsen, dels genom att profilera sig som det marknadsliberala alternativet i svensk politik, lyckats alienera många av sina kärnväljare. Det är inte bara [[Börje Hörnlund]], arbetsmarknadsminister i Bildtregeringen, som inte längre känner igen sitt parti. Listan över tidigare starka centerfästen där partiet backat ordentligt och tappat väljare till både moderaterna och socialdemokraterna kan göras lång. Det gäller inte minst landsbygdskommuner och mindre städer, där centern historiskt sett varit som starkast.
Samtidigt är de nya väljare partiet vunnit, inte minst i Stockholms stad, bland de flyktigaste man kan tänka sig. Frågan som centerpartiets nya partiledare står inför, men som sannolikt också är en viktig del i valberedningens överväganden, handlar därför om huruvida partiet ska satsa på att vinna tillbaka sina gamla väljare, eller om man ska försöka göra storstadsliberalerna till lojala centerpartister. Båda strategierna är förstås möjliga, men det senare är sannolikt svårare.
Därmed inte sagt att centerpartiet måste välja ideologisk inriktning. Olika, ganska disparata idéinriktningar kan mycket väl samexistera inom partier, som exempelvis liberaler och frisinnade i folkpartiet. Däremot kan inte en idéinriktning i längden vara helt dominerande utan att den interna stabiliteten i partiorganisationen äventyras. Att man varje gång partiets framtid diskuteras, hänvisar till stureplanscentern, och att den publika bilden av partiet helt kretsat kring marknadsliberalism, har varken gynnat partiet internt eller i väljarnas ögon.
Dels har det, som det påpekas i partiets valanalys, gjort partiet sårbart på lokalplanet för attacker från socialdemokraterna, som ju i många kommuner är den naturliga konkurrenten om att vara det pragmatiska partiet som sköter kommunen. Dels är det nog få centeraktiva som vet vem [[Ayn Rand]] är och än färre som ser henne som en relevant politisk förebild.
Vid sidan om detta strategiska vägval står partiet även inför en sakpolitisk utmaning. Ingen, knappts ens centeraktivister, vet vad partiet egentligen bidragit med i allianssamarbetet, utöver arbetskraft på ministernivå och en satsning på ”matlandet Sverige”. Om man inte brinner för enskilda c-politikers statsrådskarriärer eller de jämtländska getostarnas framtid, är det svårt att komma på ett bra skäl att rösta på partiet. Vad ger en röst på centerpartiet som inte en röst på moderaterna skulle ha gett? Inte ens ambitionen att vara alliansens gröna röst har hittills inneburit ett svar på den frågan. Sett till sakpolitiken skulle miljöministern lika gärna kunna heta [[Sofia Arkelsten]], åtminstone i väljarnas ögon.
Styrkor
Möjligheterna till en nystart som ett partiledarskifte innebär.
Stark organisation på många platser i Sverige.
Utmaningar
Alienerad bas.
Oklarhet kring partiets sakpolitiska bidrag till alliansen.
