Idag öppnar vänsterpartiets kongress och på fredag avgör kongressen vem som ska leda partiet efter Lars Ohly. Statsvetaren Katarina Barrling ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
Är det något parti som torde känna sig i balans med tillvaron inför en förestående kongress så är det vänsterpartiet, ett parti vars inre liv just beskrivits som en enda lång partikongress. Vänsterpartiet är ett i högsta grad diskuterande parti, och trots sin kollektivistiska ideologi starkt individualistiskt. Den enskilde ledamotens utrymme att profilera sig själv är förhållandevis omfattande och ett kritiskt förhållningssätt uppmuntras, även när det rör kritik av det egna partiet och partiledningen. Om det inom socialdemokraterna länge var en stark norm att sluta leden utåt, har en vänsterpartist inga problem med att kritisera även sådana politiska beslut och uppgörelser som han själv står bakom, eller den egna ledningen.
Under större delen av 1900-talet var partiet i opposition, och dess plats i den parlamentariska marginalen avspeglas även i dess organisationskultur. Historiskt har vänsterpartiet sett sig som ett systemkritiskt antietablissemangsparti som inte följer strömmen. Det är en hållning som onekligen kan leda till begränsat politiskt inflytande, åtminstone om man verkar inom ramen för en demokrati där det är antalet röster som till stor del avgör ett partis styrka. Vänsterpartiet har dock funnit sig väl till rätta med denna rolltilldelning, till en sådan grad att man under perioder av maktinnehav känt sig direkt obekväm, som skulle blotta närheten till regeringsmakten innebära att man svikit sina ideal.
Dessa partikulturella drag avspeglas även i den diskussion som föregått den partikongress som inleds i Uppsala i dag. Det gäller bl.a. valet av ny partiordförande. Valberedningen har föreslagit att kongressen väljer [[Jonas Sjöstedt]], men tre ledamöter valde att inte ställa sig bakom beslutet varav vilka två dessutom reserverade sig. Valberedningens majoritet motiverar sitt beslut med Sjöstedts karisma och genomslagskraft. Reservanterna å sin sida, som menar att partiet som feministiskt borde ledas av en kvinna och förordar [[Rossana Dinamarca]], menar att vänsterpartiet måste våga ”lyfta en självständig socialistisk politik, systemkritiska krav /—/ utan att ängsligt snegla på vad andra partiet tycker” (sic) De avvisar sådana taktiska överväganden som syftar till att hämta röster från andra.
Vem av kandidaterna som skulle bli den faktiske valvinnaren kan vi inte veta, men vad som är intressant här är hur förslagen motiveras. Valberedningens fokus ligger vid valframgång och utstrålning, reservanternas vid idémässig trohet och en kritisk hållning. Valberedningens förslag kan tolkas som ett tecken på att partiet vänder sig bort från en kultur av ifrågasättande och ideologisk renlärighet, medan reservanternas motivering tydligt avspeglar en hållning där partiskap bör utgå från just detta.
Bland partidistrikten är det dessutom en majoritet som går emot förslaget om en partiordförande och i stället vill ha två. Även om motiveringarna i denna del även rör de praktiska fördelarna med två partiledare, finns också här betydande inslag av en argumentation som avspeglar en kultur där ledningen betraktas med kritisk blick, och där man önskar begränsa dess makt. Flera ledamöter har uttryckt en oro för att Sjöstedt (särskilt om han väljs ensam, men även i par) skall bli för dominerande. Den allmänna uppfattningen om honom som en potentiellt populär politiker och hans dokumenterade valvinnarförmåga skulle kunna ge honom en för stark ställning.
I samband med kongressen förs nu även en diskussion om huruvida partiledningens möjligheter att fritt ingå i samarbetskonstellationer med andra partier inför valet 2014 bör begränsas. Möjligen har dessa farhågor stärkts av Sjöstedts pragmatiska uttalanden. Till detta kan även läggas vissa formuleringar i det föreslagna strategidokumentet om att partiet nu är moget att ”axla ett större ansvar”. En stark Sjöstedt skulle kunna föra partiet bort från den renlärighet och oppositionella roll som fortfarande spelar en viktig roll inom vänsterpartiets partikultur. Det är alltså denna partikultur som gör att han inte har det enhälliga stöd som en partiledarkandidat med motsvarande popularitet och potentiella styrka sannolikt skulle ha i andra partier.
Katarina Barrling är statsvetare och disputerade 2004 med en avhandling om riksdagspartiernas interna kulturer.
