Skjutjärnsjournalisten, programledaren och sagoberättaren Robban Aschberg har avslöjat några av de folkvalda i riksdagen som en hoper rejäla mutkolvar, alternativt potentiella mutkolvar, alternativt personer som tydligen har för vana att äta middag en gång om dagen. Makthavare.se har grävt vidare och tittat lite närmare på vad Aftonbladets marknadsavdelning och ett par av Makthavares skribenter presterat i mutkolvs- och korruptionssvängen.
Man kan tycka att [[Robert Aschberg]] har gjort ett viktigt avslöjande härförleden, som visat att våra folkvalda riksdagsledamöter (eller tolv stycken av dem, närmare bestämt) tydligen är a) ett gäng lättköpta mutkolvar som låter sig köpas till det billiga priset av tre glas bubbel och en schysst middag, alternativt b) en hoper godtrogna puckon som förtjänar att hängas ut eftersom de varit så korkade/godtrogna att de inte gjorde en rejäl opposition research eller åtminstone googlade några minuter på en nystartad branschorganisations historia innan de tackade ja till att diskutera turistbranschens framtid med några branschföreträdare.
Det kan man tycka, som sagt var.
Man kan också tycka att det finns en poäng i att riksdagsledamöter avsätter tid till att lyssna på företrädare för olika organisationer och intressegrupper som anser att de folkvalda har en nyckelroll att spela när framtidsbranscher och företag verksamma i dessa ska växa och utvecklas och förhoppningsvis skapa både jobb och välfärd framöver. För vi vet nämligen att turist- och resebranschen är en av världens största tillväxtbranscher som spås en lysande framtid av förståsigpåare som funderar över vart framtidens jobb kommer återfinnas någonstans.
Det kan man tycka, som sagt var.
Man kan också tycka att Aftonbladet och Robbans gemensamma webbtv-program och Aftonbladetmurvlarna [[Richard Aschberg]] och [[Elisabeth Marmorstein]] ägnat sig åt att konstruera en verklighet och utifrån den berättat sagor för att kunna dra hårt på löpet och ettan och sälja lite fler lösnummer än en vanlig dag. Man kan då samtidigt passa på att fråga sig om Aftonbladet och firma Aschberg, Aschberg och Helin också lämnat den journalistiska och publicistiska delen av affärsidén bakom sig för att istället konkurrera med förlagen bakom Harlekinböckerna och de som återpublicerar gamla Fem på äventyr och Bigglesböcker.
Det kan man tycka, som sagt var.
Man kan också tycka att Aftonbladet och dess annons- och marknadsavdelning har en del eget att fundera över eftersom de inför varje fotbolls-vm arrangerar bjudresor för utvalda, handplockade stora nyckelkunder och nyckelannonsörer till sagda event. Nu senast till Tyskland häromåret, för att ta ett konkret exempel. På dessa resor bjuds personerna på flygresor, boende, mat och dryck och biljetter till Sveriges vm-matcher. Det är upp till kunderna själva att välja om de vill betala eller låta Aftonbladets marknadsavdelning stå för kalaset. (Aftonbladet är en av Svenska Fotbollsförbundets huvudsponsorer, därav dessa arrangemang). På Tysklandsresan lät till exempel ett par medierådgivare (konsultföretag som har som affärsidé att hjälpa företag och annonsörer med att placera annonser i rätt kanaler för att nå rätt målgrupp och effekt med sina annonser) Aftonbladet stå för notan, vilket branschtidningen Dagens Media berättat om. På en tidigare liknande bjudresa fick Aftonbladets gäster dessutom flyga ned med fotbollsförbundets eget plan till mästerskapet. (Det ni, ingen sunkig turistklass bakom skynket där inte!)
Det är alltså dessa medierådgivare och stora annonsörer som via sina köp av annonser i Aftonbladet och på dess sajt står för merparten av tidningens intäkter. Intäkter utan vilka Aftonbladet omöjligen skulle kunna överleva som företag. (I handboken Om mutor och jäv som finansdepartementet tagit fram för statligt anställda och förtroendevalda står bland annat: ”En anställd eller förtroendevald ska inte ens kunna misstänkas för att låta sig påverkas av ovidkommande önskemål eller hänsyn i sitt arbete.”)
Det kan man tycka, som sagt var.
Man kan också tycka att Aftonbladet istället skulle kunnat avsätta resurser till att berätta om riktig politisk korruption, som till exempel genom en rejäl genomgång av korruptionsåtalet mot Perus före detta president [[Alberto Fujimori]], som samtidigt som Aftonbladet berättade sagor i webbtv, i en domstol erkänt sig skyldig till att under presidentkampanjen år 2000 med hjälp av säkerhetstjänsten illegalt avlyssnat motståndare samt med statliga pengar mutat både politiker och journalister. I den avslutade rättegången har åklagaren yrkat på ett åttaårigt fängelsestraff, böter på motsvarande 1,7 miljoner dollar samt en miljon dollar i skadestånd till de avlyssnade. (Domen faller på onsdag i veckan som kommer). Genom erkännandet slapp Fujimori undan vittnesmål från bland andra författaren och den tidigare presidentkandidaten [[Mario Vargas Llosa]] och FN:s före detta generalsekreterare [[Javier Perez de Cuellar]] samt ex-frun [[Susana Higushi]].
Det kan man tycka, som sagt var.
Man kan också tycka att Aftonbladet skulle kunna låta sina annars duktiga seniora reportrar som t ex Richard Aschberg gräva i moderaternas fördolda och mycker luckrativa insamlingsverksamhet som bedrivs genom stiftelsen Tornet. Eller kanske titta på hur enskilda riksdagskandidater väljer att finansiera sina personvalskampanjer, eftersom de till skillnad från till exempel USA inte behöver redovisa donationer till kampanjerna eller redogöra för hur dessa finansieras och hur stor kampanjbudgeten är. Till exempel har den moderata riksdagaspiranten och stjärnskottet [[Anton Abele]] anlitat både en pr-byrå och en webb-byrå i sin personliga kampanj, och det är inte helt gratis som alla vet. En bra pr-byrå fakturerar, lite så där mellan tummen och pekfingret, sina kunder åtminstone 1.500 kronor plus moms per timme för byråns tjänster. (På en direkt fråga från Makthavare.se vägrade Abele svara på hur stor budget han har i sin kampanj). Se där, något för Aftonbladet att gräva vidare i, kanske? Fast det kräver å andra sidan att man lämnar sagoberättandet i Harlekinbranschen och ägnar sig åt riktig journalistik.
Det kan man tycka, som sagt var.
Man kan också tycka att Makthavare.se inte ska komma här och sitta på några höga moraliserande hästar, utan överlämna fördömandet åt proffsen i branschen, alltså kvällspressen. Detta sagt mot bakgrund av att en av Makthavares två grundare valde att ta emot en dammsugare av vitvarujätten Electrolux utsända pr-konsulter under slutet av Almedalsveckan. Denna nättidningsskandal (för att tala kvällspresspråk) har för övrigt Makthavares grundare i fråga redogjort för i en egenhändigt författad krönika. Och författaren till den här krönikan har det senaste halvåret dels låtit sig bjudas på lunch en gång av en vd för en av branschens mer framgångsrika pr-byråer, (jag tog en dagens kyckling för 75 spänn inklusive äppeldryck och kaffe på maten), och dels låtit sig spontanbjudas på en lyxig bjudmiddag (för att återigen tala kvällspresspråk) en kväll under Almedalsveckan, när han gick förbi middagssällskapet i fråga som redan slagit sig ned på en restaurang. (Där åt jag fiskgryta till huvudrätt, drack vin, åt efterrätt med tillhörande kaffe och avec samt drack en (1) grogg (g&t) under eftersittningen på uteserveringen.) Tyvärr lyckades jag inte riktigt klargöra om det var kraftjätten Eon eller byggmultisen Skanska som stod för notan, så jag vet alltså inte riktigt vem det var som köpte mig den kvällen. (Det där sistnämnda har skapat en del problem för mig, eftersom det är lite jobbigt att vara köpt när man inte vet vem man är köpt av).
Det kan man tycka, som sagt var.
Vad bör man då tycka om allt det här? Det överlämnar jag till läsarna att avgöra. Nu ska jag gå och köpa lite färskt frukostbröd på Konsum. Vi säger så…
