REPLIK Statsvetaren [[Svend Dahl]] replikerar här på inlägget från [[Anne-Marie Pålsson]] om riksdagsledamöternas makt. Dahl menar att att partiernas sammanhållning ökar, och att utrymmet för fritänkande riksdagsledamöter minskar trots den planerade sänkningen av personvalsspärren.
”Folkets företrädare – riksdagsledamöterna – har blivit blott ett redskap i partielitens händer”, skrev [[Anne-Marie Pålsson]] (m) häromdagen apropå att hon startat ett tvärpolitiskt nätverk för att diskutera riksdagens roll i demokratin. Liknande kritik har tidigare framförts av bland annat partikamraten [[Rolf K Nilsson]] som också bestämt sig för att lämna sitt uppdrag i samband med valet.
Det som de två moderata riksdagsledamöterna ger uttryck för skulle, om man bortser från personlig frustration, kunna ses som ett utmärkande drag för svensk demokrati. Vi har mycket starka och sammanhållna partier, vilket inte minst hänger ihop med det begränsade inslaget av personval.
Att förstå svensk politik handlar därför om att förstå politiska partier och alla de politiker som inte gör något väsen av sig, utan nöjer sig med att lojalt följa sin partiledning.
Lojalitet gentemot partiorganisationerna har förstås alltid funnits. Däremot kan man argumentera för att partiernas sammanhållning ökar, och att utrymmet för fritänkande riksdagsledamöter minskar trots den planerade sänkningen av personvalsspärren.
Delvis kan det ses som en konsekvens av professionaliseringen av politiken. För de allra flesta riksdagsledamöter är politiken ett yrke, dessutom ett yrke som man i många fall valde ganska tidigt. Och som i alla yrken har man bra och dåliga dagar på jobbet. De bra dagarna, är det som en politiker nyligen berättade för mig, fantastiskt, de andra dagarna kämpar man på, precis som på vilket annat jobb som helst, menade hon. Kombinerat med ett particentrerat system som det svenska leder en sådan syn på uppdraget förstås till stor lojalitet gentemot partiorganisationen som man har att tacka för sin karriär.
Men lika viktig är avideologisering av politiken. Hur mycket vi än intalas motsatsen under ett valår står de två regeringsalternativen väldigt nära varandra. Båda företräder marginellt olika svar på frågan om hur den kapitalistiska välfärdsstaten ska organiseras. När den ideologiska höger-vänster-konflikten var tydligare kunde politiker nöja sig med att kämpa för en viss vision om det goda samhället. När det inte finns några tydliga ideologiska skillnader blir det centrala i stället maktinnehavet och de reformmöjligheter på marginalen det för med sig.
För den enskilde politikern blir förstås det centrala att se till så att man maximerar sina möjligheter till maktinnehav. Då blir det också naturligt att lojalt ställa upp när partiledningen kasserar gamla hjärtefrågor. Ett sådant perspektiv på kan hjälpa oss att förstå varför nästan inga moderater protesterar mot partiledningens ständiga omprövningar av den egna politiken, varför inga folkpartister protesterat när socialliberalismen ersatts med batongliberalism eller varför det rödgröna samarbetet för det flesta miljöpartister är helt okontroversiellt.
Därmed inte sagt att dagens politiker skulle sakna ideologisk övertygelse. Däremot är man i större utsträckning än tidigare beredd att kompromissa med övertygelsen för att bli valbar.
Men vad händer när vi nu får ett ökat inslag av personval i valsystemet. Min gissning är att det inte kommer att betyda särskilt mycket för hur politiken fungerar i praktiken. Utrymmet för den typen av starka, fritänkande riksdagsledamöter som Anne-Marie Pålsson, önskar sig, kommer knappast att bli större.
För det första tar det lång tid innan väljarbeteendet ändras. Vi är helt enkelt så vana vid att rösta på partier, så att personvalsinslaget kommer att fortsätta att vara något inte berör. Och så länge även de personvalda ledamöterna endast kommer att kunna visa upp en ganska svag folklig förankring – fem procent av ett partis väljare i valkrets är inte särskilt mycket om man jämför med exempelvis en partiledares popularitet – kommer det inte att finns anledning för partierna att ompröva sina arbetssätt.
Visst kommer vi att få se fler politiker som driver personvalskampanjer. Men lika vanligt kommer det att bli med politiker som, precis som [[Fredrick Federley]], gråtande får förklara att de tvingas svika sina personvalslöften. För i svensk politik vinner partiet, nästan alltid.
Svend Dahl
Statsvetare
