Statsvetarprofessorn [[Drude Dahlerup]] skriver i dagens Sydsvenskan att partiledarna får skylla sig själva om valdeltagandet återigen blir pinsamt lågt. Partiledarna får nämligen för stort utrymme i valrörelsen, trots att de inte kandiderar, och valrörelsen bedrivs som om det vore till riksdagen.
Dahlerup konstaterar att varken [[Jan Björklund]] eller [[Mona Sahlin]] går att välja till parlamentet, men trots det finns de på posters över hela staden. Debatterna på TV befolkas av partiledarna, och inte av huvudkandidaterna. Ja, debatterna handlar ju inte ens om EU som Makthavare.se tidigare konstaterat.
Dahlerup pekar ut tre misslyckanden för de svenska partierna:
För det första är de politiska skiljelinjerna annorlunda i EU-frågan än i nationell svensk politik. Moderaterna och Socialdemokraterna har i riksdagen stått på samma sida när det gäller de stora frågorna, som EU-medlemskapet, euron och Lissabonfördraget, som skall överföra ännu mer beslutanderätt till Europeiska unionen. Riksdagspartierna har hittills inte avspeglat väljarna i de centrala EU-frågorna. EU-frågorna har hållits undan riksdagsvalsrörelserna. Samtidigt baseras idag en mycket stor andel av svensk lagstiftning på EU-beslut.
För det andra visar undersökningar att i EU-parlamentet röstar de borgerliga och Socialdemokraterna oftast lika och gör upp om kompromisser sinsemellan. Det är därför inte rätt att orkestrera mediedebatten i EU-valrörelsen som om huvudkonflikterna i Europapolitiken och svensk inrikespolitik är identiska.
För det tredje måste man fråga sig om de enskilda EU-parlamentarikerna röstar som sina svenska partier när de väl sitter på bänkarna i Bryssel och Strasbourg.
På söndag ser vi huruvida frontandet av de mer kända partiledarna var ett lyckat grepp eller ett fatalt misslyckande.
[...] kretsar om huvudsakligen inrikespolitiska frågor. Och det är därför EU-valets huvudmotståndare förefaller vara Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, snarare än Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog. Följ [...]